Fredagsmorgonen startade med kallabalik på högsta nivå. Vi vaknade av att Guldklimpen stog och klagade inne på sitt rum och vi rusade dit förståss, skräckslagna över vad som kunnat ha hänt under morgonen medans vi sov.
Guldklimpen hade hög feber och det var benen som inte fungerade klagade han på, så det blev att klä på oss och dra iväg till akuten på en gång. >>>

Men någonstans mellan febertagning, påklädning och skräckslagenhet så lyckades jag komma ihåg att hoppa upp på vågen och väga mig.
Ja, ibland gör man dumma saker i pressade situationer, och jag vägde mig ;)

1,2 kilo NER. Jag hann inte reflektera över det just då utan rusade iväg till läkaren. Fast lite skön känsla hade jag i själen om att en sak, i alla fall, hade gått bra denna dag.

Efter läkarbesöket, som gick bra och det var antagligen inget allvarligt utan bara en vanlig hals-influensa, så fick jag komma ut i parken och gå min runda. Älsklingen var hemma under förmiddagen och skulle inte jobba förens till lunch. Så jag passade på att gå en lång sväng eftersom eftermiddagen skulle vara full av ungar, ungar, ungar och så lite fredagsmys som jag hoppades på.

Under fettbrännarturen så hann jag reflektera över faktumet att jag faktiskt gått ner över ett kilo ÄVEN denna veckan >>>, och över hur nöjd jag kände mig för det. Jag ska ärligt erkänna att jag var bra övertygad igår om att jag skulle ha hamnat på en sån där viktplatå och stannat i vikt igen.
Det kändes lite som om jag hade förtjänat att göra det.
Som om detta var lite FÖR bra för att vara sant.

Men varför egentligen. Jag har följt det som jag har bestämt och jag är nöjd med hur det har gått. Så jag vet inte varför jag egentligen kännde att det skulle ha gått dåligt. Jantelagen igen som spökar...

I går så när jag stog och duschade så kom en tanke upp i mitt huvud. En tanke som föddes ur oron över att inte ha gått ner något denna veckan. Mycket på grund av den STORA portionen av svärmors mat till lunchen. >>>
Den, tanken löd att jag kunde ju i alla fall inte ha gått upp mer än vad det vägde som jag hade ätit.
Hänger ni med?

Om nu man har kämpat och ätit bra och motionerat hela veckan. Så om man EN gång slinter och föräter sig på något som stjälper hela balansgången mellan intag och uttag av kalorier. Så kan man ju inte gå upp mer än vad det väger som man har förätit sig på.
Jag menar att även om kroppen suger åt sig allt fett i det som man stoppat i sig så kan ju inte det uppsugna fettet inte vara MER än det som man har stoppat i sig.
Vart skulle det komma ifrån?

Jag läste någonstans från en sån där viktcoach som svarade just på en sån här fråga från en orolig läsare som haft ett snesteg, att det är inte ETT snesteg som gör att man går upp en vecka. Utan det sammantagna under en hel period. Därför så ska man inte ge upp när man har trillat dit en gång, utan fortsätta och istället försöka att gottgöra dit-trillningen med kanske lite extra motion. Eller helt enkelt bara köra på som förut.

Huvudsaken är att det inte blir en vana att trilla runt.

Och just denna veckan så märktes det inte på MIN våg. Men det är MYCKET troligt att  dit-trillandet kommer att bli en vana om vi fortsätter att gå på fredagslunch hos svärmor. Något som vi INTE kan sluta med utan att riskera familjefriden här.

Så jag kör på och konstaterar att det fungerar ganska bra just nu med rutiner och vanor. En livs-stils-förändring går stadigt framåt och nu kan jag skryta med HALVVÄGS!

- 25 september +11 kg
- 17 september 11,5 kg
- 20 augusti +14 kg
- 6 augusti +15 kg
- 10 juli +16 kg, 30 maj +14 kg, 8 maj 16 kg

/Y