Hoy, hace exactamente nueve años, a las nueve de la mañana, pasó esto. 

....eller firar och firar, han ligger sjuk i sängen och vi äter tårta. 

....och det var inte vilket skitkalas som helst. 

Världens bästa Guldklimp fyller 5 år idag och det ska vi naturligtvis fira efter bästa förmåga. Jag gick till och med upp extra tidigt, 15 hela minutrar men det gör man underverk på ibland, och fixade speciell födelsedagsfrukost till jubilaren.
Tänk vad lite rostat bröd med jorgubbssylt på sängen kan få en annars så morgongrinig Guldklimp på gott humör. Ja fast det kanske inte enbart var marmeladsmörgåsarna utan mer kanske att det var födelsedag och frukost på sängen som var så speciellt.

Och tänk vad en icke morgongrinig Guldklimp och 15 minutrar extra på morgonen kan få en annars så morgongrinig småbarnsmamma på gott humör. Eller det kanske mer var tanken på att det är fredag och ett glatt besked från vågen som gjorde det ;)

I alla fall. Det blev födelsedagsfrukost på sängen, promenix till skolan med festligt födelsedagsfika att bjuda på, solskensrunda för mig och Irma i sommarvärme som plötsligt infunnit sig, dusch, frukost och nu väntar vi på morföräldrar som ska anlända för att få fika.

Efter skolan så ska Alexander få välja lunch, så jag antar att vi kommer att åka till MacceD. Så blir det presentöppning och ihoppackning för att åka söderöver till sommarstugan.

I morgon vankas det pool-födelsedags-kalas med familj och vänner och till det måste ju allt förberedas. Så jag antar att det blir lite stress idag också.
Men än så länge så känner jag mig cool.

Alexander ja, jag vill ju skriva om honom också, precis som jag gör med Irma. Men det är svårt. Ena dagen är det sig och andra dagen är det så. Tendenserna är inte lika klara längre.
Men.
Alexander är en jättego kille som är väldigt kärleksfull av sig. Han kommer ofta och kramas och pussas. Säjer ofta att han älskar oss och hur bra vi är.
Fast lika ofta så är jag ju snorförbannad på oss och vill aldrig mera se oss.
Ja humöret är väldigt upp och ner.
Svårt att hänga med.

Han sover hela nätterna nu och det är få saker som kan väcka honom när han väl somnat. Man kan flytta på honom hit och dit, från bilen och in i sängen. Rättare sagt det är omöjligt att väcka honom om han väl har somnat.
Han somnar själv i sin säng mellan 8 och halv nio och sover tills jag väcker honom klockan 7:15 på vardagar. På helgerna är han uppe och hoppar innan dess. Fast ibland kan han få för sig att sova till klockan 8. Det kan vankas överaskningar ibland. Sällan så inträffar det ju samtidigt som Irma bestämt sig för att sova hon också.

Äter gör han, när han väl äter.
Jag ska inte klaga för jag hör att det finns barn som är mycket värre med maten än vad Alexander är. Och när han väl gillar maten och sätter igång och äter, ja då äter han. Jag har fått en liten föraning om vad som komma skall i tonåren.
Men det är fortfarande kinkit med att sätta sig vid bordet, äta själv och att smaka på det som ser mystiskt ut. Men det går bättre och bättre och jag antar att jag också lär mig att uppmuntra bättre och bättre.

I skolan verkar det som att Alexander är nån form av superelev. Han klagar aldrig, slåss aldrig, blir aldrig arg, säjer inte emot, gör som han blir tillsagd osv.
Jag känner inte riktigt igen det som lärarinnan berättar och undrar ibland om det verkligen än min son som hon talar om.
Men jag tar åt mig berömmet och är stolt.

Det som är det största problemet med Alexander just nu är att han blir arg för allt och låter som en tjur. Och Irma har tagit över det och smittas ju av hans stämning. Han blir arg när vi ska äta, när det är dags att stänga av TV:n, när vi ska åka bort, när vi ska åka hem, när det är läggdags osv.
Allt!
Och han kan få otroliga raseriutbrott som jag inte vet hur jag ska hantera. Han får gå på sitt rum och smäller då igen dörren så hela huset skakar och sen så kastar han saker där inne.
Mest hjärtskärande är när han sitter på sitt rum och gråter och klagar att ingen tycker om honom, Alexander bara är dum hela tiden.
Då förklarar jag för honom att han inte är dum, han gör dumma saker och saker kan man ändra på. Och att vi alltid kommer att älska honom. Men klart jag blir arg också...
Men så kommer han ut efter två minutrar och säjer att han har tänkt klart och så är allt bra igen.

Annars så lär de sig väldigt mycket och det är svårt att hinna med som förälder och släppa efter på vad de får göra och ge ansvar. Han kan hoppa och gå balaskgång. Äter själv och häller upp mjölj själv. Kan bära tallriken och glaset till köket efter maten. Leker själv i lekparken med de andra barnen, under ett vakande öga förståss. Han är på G att lära sig cykla och att simma. Räknar till 20 och mer därtill på spanska och svenska, och engelskan hänger på lite efter. Kan alla bokstäverna och det fattas bara lite för att läsa.

Han berättar otroliga historier som man inte alltid hänger med i och ritar både folk och bilar så man ser vad det föreställer.
Han älskar att se på TV, spela dataspel och Nintendor. Timmar och timmar kan gå utan att man hör ett ljud, förutom när Irma stör honom. Då blir han arg som ett bi.



Ja det är min Guldklimp, min förstfödde, the one and only Alexander.
♥

/Y

Det blev ett kreditkort som fick sätta livet till, men på bio SKULLE vi.
Jag HATAR att vara så "fattig" att man är dödligt beroende av att jobbet sätter in pengar på kontot i tid.
HATAR att kontot visar på 0 vart eviga månadsslut.
HATAR pengar, eller snarare bristen på dem.
Sen får man säja vad man vill, som att pengar köper inte lycka. Kanske sant MEN bristen på dem skapar i alla fall O-LYCKA.

Kanske dags att skaffa sig ett jobb Yohanna?

I alla fall.
På bio skulle vi och gick vi, jag och Guldklimpen. Vi tog bussen på blanka förmiddagen i stekhet sol och det kändes verkligen konstigt att gå in och sätta sig i biomörkret mitt på dagen. Jag har bara varit på bio på kvällarna.



Alldeles själva var vi i HELA salongen. Innan filmen började så tog vi en kik in i salongen som visade smurfarna och där var det heltomt OCKSÅ.
Det är väl konstigt att det går runt att ha toma salonger på biograferna?
Varför sänker man inte priserna så att laddahemmare på internet (som jag) kommer ut ur sina hålor och går på bio?

Men som dagens biopriser är just nu så tycker jag att de får skylla sig själva, och då är inte Spanien dyrt att gå på bio i. 8,50 euro betalade jag och Alexander per biljett.
Lördag förmiddag är nämligen billig dag och vuxna betalar samma som barnen.
Då var filmen i 3D och ingick glasögon som man fick ta hem.



Jag hade väskan fylld med godsaker hemifrån tack vare Älsklingens givmilde chef >>> (nej jag tröttnar ALDRIG på att ösa skit över den slusken). Men dricka hade vi ingen så jag hade rånat spargrisen på ett par pengar så vi skulle åtmindstånde kunna köpa en dricka.

!!!!4!!!!! euro kostade en dricka i poppcornsdisken utanför bion. Killen i disken fattade ju hur tokigt det var och skrattade lite generat. Vi gick till ett annat ställe och köpte en mycket billigare dricka som vi smugglade in på bion tillsammans med alla andra godsaker i min väska. TROTS skrämmande skyltar utanför som sa att det var strängeligen förbjudet att ta med annan förtäring än den som såldes på stället.
De får SKYLLA sig själva.



Vi kom lite tidigt till filmen så Alexander hann att äta upp större delen av godsakerna INNAN filmen började. Och det var väl tur för när väl filmen började så hade i alla fall inte han någon tid över att plocka med godis. Hela uppmärksamheten gick åt till att se på film.

Och den VAR bra.
Trots all dålig kritik som jag läst om den. Jag blev väldigt överaskad. Så var det ju min första 3D-film på bio också.
Men den VAR bra.
Rekommenderar!



Så gick vi vidare till MacceD, det är ju oundviktigt på en mamma-son-date.



Och så en sväng till spelhörnan där vi körde rally med Super-Mario. Men 70-singen vad det är svårt att förstå hur det fungerar med alla knappar och spakar. För en som ALDRIG spelat TV-spel så är det rena grekiskan. Kanske måste vi köpa ett nu, för man kan ju inte ligga efter i utvecklingen.
Vi får se vad jultomten kommer med i år ;)



I spelhörnan hittade pappa och Irma oss och så åkte vi hem för att kurera febern som kommit tillbaka och förbereda oss inför kvällens spektakel. >>>

Det var vår date det.
Slutet gott, allting gott. Utom för kreditkortet då ;)

/Y

Igår skickades Alexander i säng utan middag, och utan lunch också för den delen.
Ursch vilken hemsk mamma tänker ni säkert nu. Men det var hans egna val.

Jag är så himla trött på matsituationen här hemma. Så här ska det ju inte vara.
Det ska ju vara kul och gott att äta och just nu är det bara ångest.
Varenda gång, tre gånger om dagen.
Suck!

Så jag tog ett beslut om att här skulle det bli ändring. Jag skulle passa på nu under lovet när man inte känner någon press på sig att de måste äta och sova bra för att orka med skolan.
Men nu sitter jag här med mitt vanliga tvivel.
Vad är igentligen bäst?
Hur gör jag?
Vad är logiskt och normalt?
Som vanligt vet jag varken ut eller in och börjar tvivla på mina tankar så fort jag tänkt dem.

Det är inte det att Guldklimpen äter dåligt. Nej han äter bra, med god aptit och är inte såååå kräsen, äter det mesta.
OM han sätter sig vid bordet.
OM han äter.
OM jag inte givit upp redan vid första eller andra om:et.

För det första är det ett riktigt ståhej varenda gång som vi ska sätta oss vid bordet.
-Varsegoda, kom å ät, ropar jag en liten stund innan allt är klart. Så att det förbereds lite för svaret brukar alltid bli. Neeeej, jag håller på med ditten o datten.
Då kan jag svara, OK gör färdigt det då och kom å ät sedan.

Eftersedan, så ropar jag igen:
-Varsegoda och kom å ät.
Och så får man hålla på. Bråk, lock, hot osv.
Eller också tar man bara ungen och sätter honom på stolen punkt slut. Med resultat att det blir bråk vid bordet. Eller gråt och tandagnisslan.

Sedan kommder det andra.
-Jag tycker inte om detta. Jag vill inte ha. Jag är inte hungrig.
Nu kan man ta två vägar:
alt.1 - Du behöver inte äta, men du sitter kvar på stolen tillsammans med resten av familjen. Det brukar resultera i att han brukar börja äta av rena farten tillsammans med oss andra.
alt.2 - Smaka i alla fall på maten, du kanske tycker om den. Vilket resulterar i att han tycker om det och börjar äta.

Problem 3.
Efter ett par tuggor har den värsta hungern lagt sig och det finns andra saker som är roligare att göra än att äta. Prata om allt eller inget bara för att avbryta oss andra som försöker föra åtmindstånde någon konversation om dagen. Fippla med servetten elller smulorna på bordet.
Eller en massa andra saker.
- Ät nu Alexander. Kom igen och ät nu. Kom ihåg att äta nu Alexander. Nu är vi snart klara Alexander osv.
Vilket brukar resultera i att han säjer att han inte vill ha mer och att vi matar honom med resten av maten.
Det är ju inte det att han inte vill ha mer, för han äter ju om vi matar honom. Det är bara det att det finns massa andra saker som han vill göra istället för att äta, han är lat.

Fröken i skolan har också sagt att hon har problem med Alexander. Han äter så långsamt att han inte hinner bli färdig till det är dags för dem att börja med något annat. Och då har han BARA en färdigskalad och färdigklyftad mandarin att äta upp.

Nu till huvudbryt:
Under denna veckan som det inte är någon skola så tänkte jag att jag skulle prova ett nytt grepp. Vi kan ju inte ha det på detta sätt. Han måste lära sig att vi äter när vi äter, man äter för att det är gott och för att inte bli hungrig och när vi tar bort maten så finns det inte mer. Då är måltiden slut.

Så jag bestämde att jag bara skulle säja till när maten är klar. Inget tjat och inget tvingande till bordet. Jag och Irma sätter oss och äter och när vi är klara så tar jag bort maten. Då är måltiden slut. Har han inte kommit då så ville han inte äta.
Där har jag fått frångå mina principer att alla ska sitta vi bordet tillsammans vid måltiderna, även om man inte vill ha. För att det ska bli en gemensam stund av mys och prat.
Det gick inte. Det kostade på för mycket och vi blev osams varenda gång när det skulle tjatas hela tiden, kom nu då!

Och kommer han och sätter sig vid bordet och säjer på en gång:
-BLÄ jag tycker inte om detta, jag vill inte ha, så får det vara så då. Jag ska inte truga. Detta har varit svårt för jag är ju mamma, jag vill ju att han ska äta. Prova åtmindstånde har jag sagt ibland.
Jag vill ju att han ska lära sig att äter man inte så blir man hungrig sedan. Och jag tänker INTE laga speciell mat åt någon. Jag lagar det jag lagar, inget konstigt, vanlig mat.

Sedan om han under måltiden säjer:
-Jag är mätt nu, vill inte ha mer, eller bara slutar äta, så ska jag inte truga, påminna eller börja mata honom. Jag tar bara bort tallriken när vi andra är färdiga. Och då har jag verkligen gett honom tid. För först matar jag Irma, det tar TID. Och sedan äter jag. Så han har fått sin chans. Men detta var verkligen svårt. Matar-armen går sin egen väg och sätter igång av sig själv när han inte äter.

Allt detta tycker jag verkar väldigt logiskt, pedagogiskt och bra på alla sätt.
Måltiderna ska vara glada stunder där man njuter av maten och äter för att det är gott och man är hungrig.
När måltiden är slut så plockar man bort och då är det ingen mer mat förens vid nästa måltid.
Alla äter samtidigt och samma mat, tillsammans = trevlig familj.

Situationen är nu att han inte äter och jag kan inte låta bli att bli nervös och orolig. Jag kan inte låta honom vara. I går så åt han bara halva frukosten, ett bra mellanmål, ingen lunch och ingen middag.
That´s it!
I dag på morgonen var han så slö och kände sig dålig sa han.
Engergibrist tänker jag.
Men ändå så åt han bara halva frukosten.....hmmm.

Så börjar jag att tänka, att tvivla.
Han är ju bara 4 år. Han vet inte hur det ska vara. Jag är mamma jag vet hur det ska vara, jag vet att det räcker inte att äta som han gör. Han blir trött och gnällig.
Jag borde visa honom hur man ska göra för han är för liten för att veta själv. Även om han tror att han är stor.

Så nu sitter jag här med tvivlet igen.
Men jag orkar inte ha det som vi hade det.
SÅ?

Vi har varit på BB och gjort ultraljud.
Det blir en son i Mars.
Men jag höll på att komma därifrån med en annan unge.

Vi hade tid på BB klockan 11. Vi var där 5 i och fick lämna lappen om att vi hade tid där i en lucka på väggen och sätta oss att vänta tillsammans med runt 15 olika magar i olika storlekar.
En efter en så ropades man upp och man fick ett papper att skriva under om att man hade förstått och blivit informerad om att detta inte var ett 100-%-igt säker utlåtande utan det kunde finnas saker som man inte kunnat se eller som tillkommit senare i graviditeten och som sjukhuset inte kunde ställas till svars för.
Så fick man lämna in sin mödravårdsbok och sätta sig att vänta igen.
En efter en ropades upp och de fick komma in och göra en 10-minuters undersökning, få ett foto av bäbisen och sedan komma ut och vänta en stund på att få själva rapporten på papper.

Efter att vi väntat i ca en timme så ropade man upp mitt namn och jag fick papper och en bok av sköterskan.
- Det var allt sa hon. Nu kan ni åka hem.
- Men, sa jag. Detta är inte min bok, jag har inte gjort nån undersökning än. Jag tittade på papprena och mycket riktigt. Det stod mitt namn på dem men mödravårdsboken var någon annans. Det var någon annans undersökning som jag fått rapport på i mitt namn.

Vi fick sätta oss att vänta en stund till och sedan blev vi upp ropade igen och denna gången fick vi komma in i undersökningsrummet. Jag fick dra ner byxorna och lägga mig på en brits. Man sprutade gel på min mage och så fick vi vänta igen.
Efter en stund kom det in en kille i 30-årsåldern och började föra en mojäng över magen på mig i en hastighet som inte var av denna värld.
Vi var bägge nervösa och O frågade nästan direkt om allt var OK och killen svarade skrattande att han var tvungen att få lite tid att kontrollera saker o ting innan han kunde svara.
Killen förde mojängen över magen och man såg "saker" från olika vinklar. Han frös bilden ibland och klickade och mätte med musen och data hoppade in i en tabell på hans dataskärm.
I bland tyckte jag att jag såg en fot med tår och en gång tror jag att det var ryggraden som flög förbi. En gång frågade jag om det var huvet vi såg men då var det vist bukhålan så jag är inte så säker på att jag verkligen hängde med på vad det var vi såg.

Killen frågade om vi ville veta könet och O svarade Ja för det ville han. Jag hade ingen åsikt och inget riktigt bra skäl till varför inte. Förutom att det kändes som att öpna julklappen i förväg och det skälet väger inte så tugnt när man ska diskutera.
Så killen sa:
- Det är en kille!
- Är det en kille? frågade jag. Jag blev liksom helt perplex. Jag hade varit så säker på att det var en tjejj. Men för17, det gjorde ju inget, jag blev bara så överaskad.
- Hur vet du att det är en kille, frågade O och ville ha nån form av tekniskt utlåtade eller en bild.
Killen försökte skämta och sa att det berodde på olika saker men mest för att killar har större hjärna än tjejjer.......
När ingen av oss fattade skämtet eller skrattade så försökte han igen.
För att killar har......och så knuffade han mig i sidan och tog fran en bild på skärmen som skulle kunna ha varit en snopp men eftersom jag var så nervös och inte såg något på bilderna så fattade jag ju ingeting.
Killen tyckte säkert att vi var ett par riktigt torra och tråkiga snubbar.
Men för tusan, vi var ju skitnervösa.

Så fick vi en remsa i handen med två kort. ett som kan vara en profilbild på huvet och en som kan vara en snopp-bild. Men vi är inte säkra.
Vi gick ut och väntade på vår rapport som sa att allt var normalt och att bebisen har allt på plats och väger 441 gram. Samt att jag är framflyttad en vecka i graviditeten och ska ha barn de 9e Mars. Istället för att vara i vecka 21 är jag i vecka 22 nu. Det är 5 månader. 4 kvar!

Namnförslag är just nu:
Aytami (som är gamalt kanariskt namn), Alexander, Joakim, William

Men vi behöver flera namn innan vi kan bestämma oss, så fortsätt att skicka förslag.