För något som några kallar för 50-års-kris. 

Men som jag kallar för att jag äntligen vet vad jag vill och äntligen tror så mycket på mig själv att jag vet vad jag ska ta bort och ändra på i livet för att komma dit.  

Cecilia Duberg beskrev det så fint häromdagen på Instagram. 

- Vi gör rätt i att uppfinna oss själva vid 50 - nu har vi både modet och erfarenheten som krävs. 

https://www.instagram.com/p/C3wwwhMMMZc/?igsh=a216amdib28yOWdv

Så jag har bestämt mig för att spränga en bomb i mitt liv. 

Förstöra och börja om på nytt. 

På mitt sätt. 

En del tycker att jag är galen. 

En del tycker att jag gör rätt. 

Stöttning har kommit från mycket oväntade håll. 

Själv är jag förväntansfull. 

Än är det inte klart. 

Men när det blir det startar nedräkningen här för något mycket spännande. 

Livet efter 50. 

Vad tror du jag ska göra?

/Yohanna 

Poco sabía entonces de lo que me esperaba. 

Estaba solamente completamente feliz de que había sobre vivid la prueba más dura de mi vida. 

Feliz cumpleaños mi hijo!

Mi Tesoro , mi primero,  the one and only;

ALEXANDER!

Idag för exakt nio år sedan, klockan nio på morgonen, hände det här. 

Föga visste jag då vad som väntade mig. 

Jag var bara helt och fullkomligt lycklig över att jag överlevt det hårdaste provet i mitt liv. 

Grattis på födelsedagen min son. 

Min guldklimp, min förstfödde, the one and only:

ALEXANDER!

/Y - son ska åka och jobba och sedan fixa lite kalas ikväll och tänka på att det REDAN gått nio år....

Herre Gud vad tiden går. 

Jag hinner inte med någonting. 

Hur gör alla för att lyckas kombinera livet, jobbet, familjen och alla de saker som man vill göra?

Jag jobbar till klockan fem. 

Jag tar bussen hem och är i Las Palmas vid sex-tiden. 

Tre dagar i veckan har jag språk-lektioner på kvällarna och kommer hem runt åtta. Då vill jag bara duscha och slänga mig i soffan. 

Och på helgerna så måste man återerövra hemmet efter veckan som varit och förbereda det in för den som kommer. 

När ska jag hinna träna?

När ska jag orka blogga?

När ska jag kunna hjälpa ungarna med läxorna?

När ska jag se den där filmen jag vill se?

När ska jag fika med kompisarna?

För att inte tala om att ha kraft kvar till rajtantajtan med mannen. 

När ska jag hinna med ALLT det där som jag VILL göra?

Det är inte så att jag vill sluta jobba. 

Nej!

Jag älskar att jobba och vill inte sluta för allt i världen. 

Men jobbet tar upp mycke av min tid och lägger beslag på mycket av min ork. 

Hur gör folk för att få det att gå ihop?

/Y - lycklig men trött heltidsjobbare. 

En sån som man vet kommer att komma men man försöker undvika i det längsta. 

Ungarna var trötta och ville inte gå upp. 

Det blev sent och jag var stressad över att missa bussen. 

Jag började skrika men ungar bara skrattade åt mig. 

Då exploderade jag. 

Ungarna blev ledsna. 

Jag blev ledsen. 

Och nu sitter jag på bussen (som jag hann med) och känner mig misslyckad. 

Varför måste de där mornarna komma?

/Y - som kan berätta att det är grått och regnigt i Las Palmas (det är ju karneval), men soligt och varmt i San Agustin. 

Aqui estamos preparandonos para el gran finale de la navidad:

Los Reyes Magos!

 

La Navidad ha pasado desmasiado rapido y demasiadas cosas han permanecido sin solucionar.

Todavia hay tiempo pero yo queria hacer tantas cosas con tanto tiempo libre antes de empezar a trabajar a tiempo completo la semana que viene.

 

Pero hoy hemos hecho un gran trabajo: empaquetar TODOS los regalalos para Reyes. Mañana podemos disfrutar de la cabalgata con la concencia limpia.

 

Här håller vi som bäst på att ladda om inför julens GRAN FINAL:

-Trettondagen och de tre vise männens ankomst!

 

Ser att man i Sverige som bäst håller på att kasta ut julen och förbereda sig inför vårens ankomst.

Jag VÄGRAR!

 

Jag fick upp julen den 24:e och nu njuter jag för fullt för att riktigt suga ut det sista.

Men tiden går fort och det är fortfarande alldeles för många ogjorda saker som jag skulle vilja få gjorda innan jag börjar jobba heltid nästa vecka.

Jag vet hur det kommer att bli.

Fullt upp och för trött för att vara kreativ.

Skulle vara skönt att få dem gjorda innan.

 

Men det är dock alldeles för viktigt att få vara med familjen också.

Dels familjen från Göteborg som är här och åker hem på torsdag och dels den närmsta familjen som bråkar alldeles för mycket för att det ska kännas skönt i själen.

Vi måste få vara med varandra.

 

Så vi fick den bästa julklappen någonsinn: två semesterdagar till Älsklingen från jobbet. Så nu med alla helgdagarna som kommer och helgen själ så kommer vi att få en minisemester tillsammans.

Vi får se om de Tre Vise Männen kommer med det jag önskat mig, det ENDA som jag önskat mig detta år för att göra semestern komplett.

....komplett galen kanske...

 

Men ikväll har vi gjort ett hästjobb här.

Slagit in alla julklappar till Trettondagen så att vi i morgon bara kan njuta av paraden i staden i morgon, äta middag med de älskade och kanske ta julens första glögg ikväll när vi kommer hem och ungarna somnat och klapparna gnistrar under granen.

 

Vi får se.

 

/Y - som ska gå och lägga sig och tindra med ögonen lite nu.

9:00

(La primera actuación del día, el club escandinavo. )

13:00

(Es casa para ver la actuación nacional el la tele sueca. )

Hemma för att villa och för att titta på Luciamorgon på TVn. 

Casi me mei en los pantalones de emoción. Búscalo tú también en www.svt.se )

Vas bra det var. 

Precis som vanligt. 

Känslorna svallade här. Vilken tur jag har som kan se det här. 

Nu väntar lunch och så ytterligare ett uppträdande. 

(Algo esta pasando.

Tengo mas tiempo libre.

Estoy notando un alivio raro, que no he sentido desde que los niños entraron en nuestra vida.

Que es lo que esta pasando?

 

Los niños estan haciendose grandes.

Cada dia que pasa estan haciendose mayores y estan capables de hacer sus cosas y ayudarme con las nuestras.

Todo es un cuestion de enseñarselo.

 

Por culpa de la rutina y falta de tiempo he seguido haciendo las cosas de siempre.

Sin pensarmelo.

Lavar sus dientes.

Cortar su comida.

Preparar sus maletes.

Recoger la mesa despues de que hemos terminado de comer.

Cosas asi...

 

Durante mis vacaciones en Suecia me di cuenta de que NO tenia que hacerlo. Solo tenia que introducir unas rutinas nuevas en nuestra vida y enseñar a los niños como se hacen las cosas.

Ya son mayores.

Ya pueden.

Sole era que no me habia dado cuenta.

 

Y ahora tengo TANTO tiempo libre que no se que hacer con tanto libertad.... ja ja.)

 

Något har hänt i mitt liv.

Jag har mer ledig tid.

Jag känner mig lugnare.

En konstig lättnad och ett lugn har dykt upp i mitt liv som jag inte känt sedan innan barnen kom i i våra liv.

Vad är det som händer?

 

Barnen håller på att bli stora.

De har kommit till en fas nu där de kan göra sina egna saker och hjälpa mig med våra gemensamma.

Det är bara en fråga om att visa dem hur man gör och ge dem ansvaret.

 

På grund av att jag bara kört på i gamla hjulspår, inte haft tid och inte alls tänkt tanken, så har jag fortsatt att göra saker som de egentligen, helt klart, kan göra själva.

Borsta sina tänder.

Packa sina skolväskor.

Hjälpa till att duka bordet.

Plocka in i diskmaskinen.

Skära och lägga upp sin egna mat.

Sånna saker.

 

Och de har säkert kunnat detta en lång tid men jag har inte reflekterat över det.

Som att det nu är dags att lära dem nya saker.

Stora-barn-saker.

Det tog en jäkla tid innan jag insåg att jag borde lära Guldklimpen att torka sig själv på toan.

Sånt är lätt att glömma bort.

Och jag har fortfarande inte lärt honom att knyta skorna.

Och så ska de lära sig att laga mat som ungarna i Master Chef Junior.

Hjälp!

Jag har att göra.

Jag kanske inte hade så mycket tid över när allt kommer omkring ;)

 

Men det var under semestern i Sverige som jag insåg att andra barn hjälper till en massa hemma.

Det tog skruv på mig.

Och att andra barn får veckopeng.

Sånt tog skruv på ungarna.

 

Så nu har vi börjat med några förändringar här hemma som har gett possitivt utbyte och jag är benägen att vilja fortsätta med flera.

Ungarna vill dock först förhandla om veckopeng.

Sånt existerar inte här.

Men jag antar att vi måste ta ett snack om sånt nu när de sett hur det går till i annat land...

 

 

/Y - som ligger i soffan och läser romaner och äter praliner mest hela tiden nu när hon fått så mycket ledig tid.

 

 

Den 7 augusti är ingen vanlig dag.

Nej då är det Lillskattens 5:e födelsedag.

 

Och det firade vi ju (även om jag inte visat det här) med ett hejdundrandes födelsedagskalas i Puerto Rico innan vi åkte hit.

Men det är klart att man måste fira det PÅ sin födelsedag också.

 

Så kusinerna kommer med sina mammor, mina systrar. Och vi ska, OM vädret tillåter, vilket just nu ändras från dag till dag i prognoserna och ingen stämmer överens med den andra, grilla korv i trädgården och sedan hugga in på ett nytt tårtexpriment; Marängtårta med rabarberkräm och skogens frukter.

 

Jag spenderade EN och en HALV timme i skogen - själv ska tilläggas - med att plocka vildhallon och blommor.

Vilken lyx för en trasig själ.

Plocka blommor och tälja på pinnar måste vara världens bästa terapier.

Och gratis dessutom.

 

Jag återkommer om Lillskatten och vad som hänt under detta, hennes femte levnadsår. Detta hemska år som jag helst av allt bara vill vika ihop och pula ner i en mörk påse och elda upp i den öppna spisen och strö ut askan i o-minneslunden.

Långt bort från vår familj.

 

Men först ska vi fira - HIPP HIPP HURRA!

 

/Y - mitt upp i tårtbak och paketinslagning.

 

 

 

I går hade jag en UNDERBAR dag.

Eller i alla fall en LÅÅÅÅNG stund av den dagen blev helt perfekt.

Tänk vilken tur vi hade med vädret ;)

 

Sedan första gången vi träffades, efter att vi kommit till Sverige, hade jag och mina systrar planerat en ute-dag med våra familjer.

Inget fancy.

Gå en sväng, hitta en grillplats, grilla några korvar, spela lite kubb, bara vara.

 

Vi hade faktiskt lite sol där i Byhålan på förmiddagen. Men när jag och ungarna satt på bussen in till Örebro började det regna nåt så fruktansvärt att, till och med jag som är scout sedan barnsben och van vid att vara ute i alla väder, faktiskt började undra hur vi skulle kunna fixa ihop detta.

 

Men det ordnade sig.

Efter lite dösnack hemma hos ena systern så slutade regnet och vi beslöt att chansa. Och medans vi promenerade mot Hästhagen så började det faktiskt att spricka upp och när elden var tänd så började faktiskt solen att skina.

 

Jag fick ett ÖGONBLICK där när jag satt vid eldstaden med rök i ögonen, en korv på pinne, solen i nacken och ungarna lekandes glatt runt omkring mig att HÄR, här skulle jag kunna stanna i evighet just nu.

Stanna klockorna för så här vill jag ha det jämt!

Frid i själen.

Och det var länge sedan.

 

Och sådana stunder brukar ju inte vara för evigt...

 

Plötsligt kom ankorna från Svartån och ville ha sin del av picnicken, mina ungar som aldrig sett ankor blev vilda och ville fånga en, den medhavda fotbollen "råkades" sparkas ut i ån och en av de modiga männen fick simma ut och fånga in den (dagen efter läste vi i tidningen att vattnet i Svartån inte var så badbart och det kändes ju toppen), två-åringen sparkade ner kubbspelet alt. ville kasta sig i ån, 7-månaders-bebisen ville inte alls sova i vagnen när det var kalas runt omkring, Lillskatten ville kasta alla pinnar hon själv när vi spelade kubb och fattade inte alls grejen med att alla ska kasta varsin och....ja ni fattar grejen.

Inte en lugn stund.

 

 

 

Men det blev en kalasdag.

Och vi hade en himla tur med vädret, sa jag det? ;)

 

/Y - som tycker att grillad korv över öppen eld klår egentligen vilken fem-stjärnig mat som helst.

 

 

 

 

I vår familj heter vi Helena, Johanna, Sara, Margareta, Emma och Kaisa.

Känns det igen?

Fruntimmersveckan >>>.

Nästan...

 

I går började denna veckan med Fredrik. Så följer: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina. Helena och Kaisa kommer lite eftersläntarande efter.

Men vi har alltid firat denna veckan med JORDGUBBSTÅRTA.

Eller alltid och alltid.

På den tiden då det begav sig. När alla var unga, lyckliga och hade tid ;)

 

Så när vi nu var samlade på samma ställe (förutom mamma då som inte var på plats i år) gjorde vi slag i saken och gjorde något symboliskt - fira namnsdagarna med tårta och samvaro.

Nya kusiner skulle läras känna och nybyggda hus skulle inspekteras.

Jag ska inte göra sånt - träffa bebisar och titta på hus.

Jag blir så himla sugen själv.

Fast jag vet att det inte är läge.

Men man kan alltid leka med tanken...

 

Jag pratar om hus nu alltså....ha ha.

 

 

/Y - som tycker alla bor så fint här att hon vill ta med sig ett hus och köra ner det till LPa ;)

 

 

 

 

 

 

Nu går det undan här.

Dagarna piper i väg så det bara viner om det. Jag tittar i almanackan och räknar dagarna som vi varit här och har en skum känsla i kroppen om att det snart är dags att åka hem igen.

Det är det ju inte.

Det är långt kvar.

Men jag kan liksom inte få in det i huvudet att ta det lugnt, njut, det är långt kvar. Mycket tid att göra saker, träffa folk och bara vara.

Det är konstigt.

Kroppen vill inte.

Den är inte van.

Den vill/kan bara stressa.

 

Andas...

 

Livet här i byhålan är lugnt.

Man ser inte en själ.

Alla är på semester.

...verkar det som.

 

Ungarna är uttråkade till max.

De är inte vana.

De (och faktiskt jag också) hade väntat sig att träffa på en massa jämngamla barn här på gatorna som cyklade omkring, sprang i skogen och LEKTE.

Så var det på min tid.

Så är det i Las Palmas.

Fungerar det inte så här längre?

 

Som tur är ska vi åka till Göteborg på onsdag och hälsa på spanska Göteborgs-släkten och kusinen.

Då blir det livat.

Då kanske det blir FÖR livat.

Och så klagar man på det ;)

Hå hå ja ja.

 

Skitungarna ja är uttråkade och bara bråkar med varandra, vill spela dataspel och se på TV.

Så skulle det ju inte vara.

Vi ska ju vara ute och njuta av naturen och öva oss i Svenska med dem vi möter på gatan.

Men de är heller inte vana.

Inte vana vid så mycket natur, utrymme och att springa fritt.

Vid friheten på landet.

De måste vänja sig också.

 

I förrgår så tog vi och städade ur lekstugan (som var en annan sak jag ville göra när jag var här) för att hjälpa fantasin och leklusten på traven.

Hjälp vilka roliga minnen jag har från den stugan.

Vad vi lekte där, alla mina systrar, jag och våra lekkamrater.

Den har varit skola, affär, slott, skepp och vad som helst.

Nu är den ett förråd och behövdes rensas ur för att kunna förvandlas till vad som helst.

 

Kalas blev det.

Lite städ, lukta gott och så de gamla leksakerna, från tiden det begav sig, på plats och sen var leken igång igen.

HELA eftermiddagen lekte de, ville inte gå in när det var läggdags och hela förmiddagen dagen efter.

Och inte ett bråk så långt ögat nådde.

Tänk, en lekstuga är livet.

 

 

 

/Y - som fick gamla minnen väckta av sin lekstuga.

 

 

 

 

 

 

I går har det varit sol.

I dag har det varit sol.

Jag kan inte klaga på vädret, peppar peppar ta i trä...

 

Den obligatoriska morgonpromenaden i skogen, som vanligt, började dagen.

Och denna gången MED gummistövlar.

Naturligtvis regnade det inte utan detta utmynnade bara i ett par nya skoskav på turistfötterna.

Fast det var bra lerigt i skog och mark efter regnet så det var befogat med stövlar.

 

 

 

Just denna dagen var vi lite sega i starten på morgonen, som ju gör att vi kom i väg sent på rundan, så vill man ju stanna både här och där längs rundan, både som liten och stor, speciellt om det kommer väldigt nyfikna kor som vill bliga på en eller man vill fånga just det där magiska ögonblicket med kameran och föreviga det inför framtiden, och det gör ju att en en-timmes runda lätt blir en tre-timmars och så ska det ju insamlas diverse fina grenar till ett bröllopsprojekt + solmogna smultron, som jag aldrig sett i sådan mängd som detta år. Och allt detta gör ju att när man väl kommer tillbaka från MORGON-rundan, ja då är det redan eftermiddag och till och med lite senare än så och det är inte mycket kvar av dagen.

 

Men sånt är bra. För då behöver man inte känna nån press på sig att man måste hitta på saker på eftermiddagen. Utan man får lugnt och stilla (och nu talar jag BARA om de vuxna eftersom dessa ny-sverige-semesters-ystra barn inte har den blekaste om vad lugnt och stilla är just nu) bara sitta kvar i trädgården och bara vara.

 

Har ni hört så fint det susar i björklöven när vinden viskar i dem?

(OM man lyckas höra något när ovan nämnda semester-ystra barn skriker)

 

De däringa pinnarna från skogen ja.

De som, till min faders stora förtvivlan, vi släpar hem från skogen.

De som gör att just nu hela byn talar om de där tokiga utlänningarna som släpar hem pinnar från skogen.

De ska ju bli till festspiror till min lillasysters bröllop i september.

 

 

 

 

Jag fick googla lite och så visade hon mig en bild i en bok för att jag bättre skulle förstå.

Och nu är projektet i gång.

Ett, för tillfället ej exakt angett, antal pinnar från skogen, skall slipas och målas. För att sedan dekoreras med diverse buketter, ringar, hjärtan och band som ska fladdra i vinden.

 

Jag tror att jag är på rätt väg...

 

/Y - som blir ganska harmonisk av att får tälja lite i pinnar.

 

 

 

 

I onsdags tog jag och ungarna bussen till Örebro för att hälsa på min lillasyster och för att kolla in stan lite.

Herre jisses!

Man kan betala med kort på bussen.

Och den har säkerhetsbälte.

Vilken lyx!

Man märker att det var länge sedan jag var i Sverige.

DET känns lite sorgligt.

 

Men Örebro ja.

Stan där jag föddes, där jag gick ett år på gymnasiet och sedan ett par år på gymnasiet.

Stan där jag var arbetslös tills jag tappade hoppet och flyttade till Göteborg.

Jag har många minnen från den staden.

 

Vad mycket har förändrats!

 

Det känns lite sorgligt det också.

Och roligt på samma gång.

Roligt för staden att den förbättras.

Tråkigt för mig som inte längre känner mig hemma.

Fast DET är ju mitt egna fel.

 

Örebro har ju "spexat" till det lite på gator och torg med något som heter Open Art >>>

Nån form av konstutställning, ute och inne, öppet för alla att se.

 

Nu är ju inte jag nån konstfantast och heller ingen konstkännare så jag ska egentligen inte alls uttrycka mig i frågan, men jag kan faktiskt inte känna att jag blir så himla impad av klä en husfasad med strumpbyxor, eller hänga upp overaller i gatubelysningen, eller göra ett monster av vattenslangar.

Jag trodde på något sätt att konst skulle vara fint.

Så himla insatt är jag ;)

 

Konst ska ju beröra och hade jag bemöda mig om att läsa i programmet så hade jag säkert förstått och blivit mer berörd än jag blev. Men jag får skylla på att jag hade skitungarna med mig och kunde inte koncentrera mig så mycket på att vara kulturell. Jag hade fullt upp med att vara orolig för att de skulle springa bort, trilla ner i Svartån eller slå ihjäl varandra på grund av nån bagatell.

FY.17.VAD.DE.BRÅKAR!!!

 

Läste detta idag och kände att jag slog huvet på spiken >>>

Det är jag i ett nötskal och jag känner mig lite trött och sliten på grund av detta.

Det är jobbigt att vara ensamstående ;)

 

Men det är kul att det händer roliga saker i Örebro och det fanns mycket roligt att titta på också: ett gäng jättepopcorn att klättra i, en gigantisk parkbänk att leka med och massvis med fiskmåsar att skrämma. Dock vet jag inte om just fiskmåsarna ingick i OpenArtandet...

 

 

 

 

På hemvägen blev vi ÅTERIGEN överaskade av ovädret UTAN regnkläder.

Vad är det med Sverige nu-för-tiden?

Är detta med överaskningsregn mitt i solskenet något nytt eller har det alltid funnits och jag glömt bort det?

 

Vi blev hemhämtade av mormor och morfar i bil, som tyckte att det var dags för oss att komma hem. De slog på stort och bjöd oss på middag på den legendariska Sibyllakiosken Deiles så nu kan jag bocka av det på min lista också:

 

6. Äta hamburgare i en Sibyllakiosk (inte så gott som jag minns det måste jag tillägga, men så är det ju med de flesta minnena tyvärr)

 

 

 

En mycket bra dag som NATURLIGTVIS avslutades med en massa bröllopssnack. Det är ju HON som ska gifta sig.

Och nu har jag fått bli ansvarig för festspirorna.

Jajjemen!

Vad nu detta är.

Jag får googla.

Återkommer i frågan.

 

/Y - lite mer kulturell nu än innan.

 

 

 

 

...ja jag skriver en släng av, för som jag läste på internet (där man läser det mesta nu-för-tiden) så är depression en av de vanligaste folksjukdomarna på senare år. Så det vore ju konstigt om inte jag skulle åka på en jag också.

 

 

 

 

Det började för länge sedan men jag har inte velat erkänna det. Först ska man ju igenom förnekelsefasen; nej inte kan väl jag som är så frisk och stark råka ut för en sån. Sedan ska man ju igenom hopp- och förströstan-fasen; nej det här kommer att gå över av sig självt bara jag inte låtsas om det. Och till sist kommer ju uppgivelsefasen; nej, för 70-singen jag har nog någonting men varför ska jag gå till doktorn för, hen kommer ju bara att skratta åt mig.

 

Men det var på påsklovet, när vi var på hotell >>> (som jag FORTFARANDE inte har skrivit om) och jag läste den där boken som jag så turligt kom över >>>, då fattade jag äntligen vad det var som antagligen drabbat mig.

En helt vanlig depression.

Och inget att leka med enligt expertisen.

Fast jag hade förväntat mig att den skulle kännas lite glammigare. Man läser ju om den i alla kändisblaskor och då liknar det inget av det som jag känner.

Det var kanske därför som jag inte kände igen den.

 

Boken, som jag läste, hette ju Mysteriet i Mercy Close, och precis som vanligt så skriver Marian om ganska så dystra saker; att mannen lämnar en när man precis fått barn, att man blir misshandlad, att man förlorar sin käresta och som i denna: är deprimerad och får lust att ta livet av sig. Fast på ett sådant huvudet-på-spiken-sätt att jag inte kan låta bli att skratta rakt ut och rodna av igenkänningsfaktor.

Och i denna, som handlar om Helen som är privatdeckare och får ett spännande fall på halsen, samtidigt som hon kämpar med sin depression och självmordstankar, så beskriver hon just känslan som Helen har på ett sådant sätt att poletten trillade ner hos mig.

För 17!

Det är ju precis så som jag känner mig.

 

Jag fick en förmiddag ledig helt plötsligt och begav mig ut i parken för att köra min, numera bortglömda, fettbrännartur och lät tankarna sväva fritt.

Här gnetar jag runt runt i spåret och svettas tillsammans med alla andra hemmafruar som kämpar med sina ladugårdsdörrar till rumpor. Och säkert var det denna ladugårdsdörr till rumpa >>> som var en av de utlösande faktorerna till denna situationen.

Jag tänkte:

- Det finns säkert flera dussin här, som går omkring och känner precis som jag.

 

Så himla såpopraaktikt.

 

Medelålders kvinna som är missnöjd med sin kropp men för "oorganiserad/oengagerad" för att ta tag i saken och blir ännu besviknare och missnöjdare med sig själv på grund av detta,

som oroar sig över ett förlorat jobb eller brist på jobb som orsakar dålig ekonomisk stabilitet i familjen,

som har ett äktenskap som sjunger på sista versen eller i bästa fall gnisslar rejält i gångjärnen och drömmer om en man som "ser" henne och vet vad hon drömmer om,

som ständigt kämpar på yttersta gränsen mot ett 4-åringstrotts men ändå har dåligt samvete för att hon inte "gör mer",

och på grund av allt detta, skäller och gnäller på sin familj och är allmänt trälig, inte har lust med något speciellt, drömmer mardrömmar om nätterna och som gråter för sig själv inne på toaletten.

 

Japp, vi är säkert skitmånga där ute.

Det hjälper inte mig speciellt mycket.

Men jag fick ändå lust att skratta rakt ut åt det dråpliga i det.

Och lust att storgråta åt det tragiska.

 

Jag köpte mig en biljett hem.

Hem till mamma och barndomshemmet.

Jag ska ta barnen och åka hem och ta hand om mig.

Jag ska sitta i trädgården och göra ingenting, dricka vin och röka om kvällarna.

Jag ska försöka tänka på de där svåra tankarna som jag inte vill tänka på och försöka få ordning på dem.

Jag ska ha tid för mina barn och läsa god-natt-sagor, lära dem att knyta sina skosnören, plocka blåbär i skogen, tala om livet, fråga dem saker.......och LYSSNA på svaren.

 

Direkt efter att jag hade beställt resan ångrade jag mig.

Jag vill inte åka hem.

Jag har inget hem.

Inte där i alla fall.

Jag är vuxen nu och mitt hem är i Las Palmas. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till barndomshemmet.

Och jag är själv en mamma nu. Jag kan inte komma rusande till min mamma. Det är inte samma sak som när jag var liten och fixade allt åt mig.

Jag vill vara kvar och fixa allt det där som känns jobbigt.

Fast ändå är jag rätt trött på det och behöver komma bort.

 

Ja, kort sagt: jag vet varken ut eller in.

Men ett säkert tecken på att något inte står rätt till är att jag helt tappat lusten att skriva. Jag kommer inte alls på något roligt, eller något som jag har lust att skriva om.

 

 

 

* * * * * * *

Idag när vi gick upp regnade det och det var dags att åka till det lokala matvaruhuset MAXI. Att åka till en mataffär är det bästa man kan göra när man är på semester. Skit i souvenirbutiker och hantverksmarknader. I matvaruaffären hittar man de bästa presenterna och typiska sakerna.

 

En egen liten kundvagn och en timme att botanisera fritt - det är lycka det.

 

 

 

Jag kom hem med det mest nödvändiga. Vi hinner väl dit en andra gång hoppas jag, innan det blir dags att åka hem.

 

/Y - stolt ägare av två chipspåsar och två nya kex-sorter.

 

 

...fastän jag till slut var så säker på att jag inte skulle göra det. Och den var inte som jag trott.

Inte alls!

 

Ja denna förmiddagen blev inte alls som jag hade tänkt mig.

Fast när blev det som jag hade tänkt mig egentligen?

Morgonlektionen blev inställd hux flux och jag hade TÄNKT mig att jag skulle ha jobbat ifatt lite på ett par saker som behövdes få gjort. Men så fick jag fingrarna på FILMEN.

50 nyanser av grått....

 

Och det är nästan inte så att jag vågar skriva om det, för det har blivit så mycket kallablik om både böckerna och filmen.

 

Jag avslutade bok nummer tre för nån vecka sedan efter att ha hållit på och traglat med dem i vad som känns som i en evighet. Inte för att de var outhärdliga utan för att tid och tillfälle inte har getts. Eller ork och lust heller för den delen.

Men det var i alla fall med en känsla av: Väl Utfört Arbete, som jag lade den ifrån mig och det kändes ganska skönt att få det avklarat. Inte som med andra böcker då det kan kännas som att man tar avsked av en kär vän när man måste ställa in den i bokhyllan igen.

 

Det var ju bestämt att jag och Älsklingen skulle ha gått på filmen, gått ut och ätit, talat om livet, blivit lite på kanelen, haft barnvakt och BARA varit vi två för en afton.

Jag hade till och med köpt hans outfit för kvällen.

Kavaj och slips, naturligtvis!

Vi skulle ju komma i stämning ;)

 

Men någon blev sjuk, tillfället gick i stöpet, livet gick vidare och chansen har försvunnit.

Nu är vi på ett helt annat kapitel i livets bok och planerna finns inte längre där.

Inte lusten heller...

 

Hur som helst, jag har ju hört så mycket om filmen, sett så många skämt om den och talat med väninnor som varit och sett den, och det jag hört har inte känt så bra.
Dessutom så VET jag ju att om man har läst en bok så är det sällan som filmen lever upp till bokens rykte och jag kände på mig att jag skulle bli besviken på filmen.

Skådespelarna var heller inte som jag hade tänkt mig och just denna boken hänger ju mycket på skådelspelarna och att de ska matcha ens egna fantasier.

Mr Grey var inte alls i min smak och fick inte alls igång mig om man så säger.

 

Nu fick jag i alla fall händerna på filmen denna förmiddag när jag hade så mycket annat som jag ville göra och jag körde den klassiska repliken:

- Jag ska bara kolla på förtexterna så får vi se vilken känsla jag får.

...med mig själv.

Det gick åt skogen.

Jag fastnade direkt.

Jag såg hela filmen i ett svep och det blev inte ett smack av med det som jag egentligen skulle ha gjort.

 

Och kanske var det de låga förväntningarna som gjorde att det blev så bra till slut.

Jag känner mig skitnöjd.

Låga förväntningar är nyckeln till framgång verkar det som.

 

Åsikterna om böckerna och filmerna får vi ta en annan gång, för det finns fortfarande mycket att tala om där. Men nu ska jag iväg till hårfrisörskan med terroristen Lillskatten som tog saxen i egna händer här-om-dagen och bestämde sig för att bli korthårig.

Tack för det, säger jag. Nu fixade hon något som jag gått och funderat på, alldeles på egen hand och utan att jag behöver känna mig skyldig.

Sån hjälp kan behövas här just nu när vi är mitt i 4-års-helvetet from hell.

 

/Y - en väldigt trött i själen men nöjd kvinna just nu

....och det är inte förens jag går igenom korten från det gågna året, som jag egentligen inser hur lång tid som förflutit och vad mycket vi har gjort.

Och hur STOR Guldklimpen egentligen blivit.

Han är ju fortfarande min lilla klimp.

....i mina ögon.

 

 

Inte varje dag man får äta tårta till frukost. 

Alexander ja, han är stor nu, snart tonåring. Han kommer att bli någons drömprins en dag. Det är jag säker på. 

Men det återkommer jag till. 

Nu ska vi äta tårta.

.....och jobba. 

/Y

Fick precis veta att det inte gick längre. 

Ta hand om er och håll era nära och kära hårt. 

• • • • • •

Fredag!

 

#TGIF

 

Jag satt och skvallersurfade på Facebook och åt min arbetslöshetsfrukost.

I lugn och ro.

Vad skulle jag gnälla om idag på bloggen?

 

Pang!

Rakt i nyllet.

Och jag klarar inte av sånt här. Och ändå är det ju så viktigt att JUST klara av det och försöka göra någonting åt det.

 

Jag trillade rakt in på denna sidan >>>

En tjej som, precis som jag trillat över historien om lilla Junis 6 månader som fått komma hem från sjukhuset för att DÖ i lugn och ro tillsammans med sina näraste och käraste.

I cancer!

Herre Gud vad allt annat känns trivialt just nu.

Mammans Instagram berättar allt #fr0kenflink (en nolla i froken) >>>

 

Familjens näraste och käraste sitter och pärlar armband för att samla in pengar till Barncancerfonden och för att stödja familjen. >>>

Jag brukar inte göra sånt här annars, men jag klickade hem SEX stycken armband på en gång.

Ett till MAMMA & PAPPA.

Ett till syster EMMA.

Ett till syster SARA.

Och TRE till mig för att påminna mig om oss och våra TVÅ "skitungar" som jag haft sån tur att få (peppar, peppar ta i trä, vitlök och klipp i sten för att vara på den säkra sidan).

Ta vara på det ni har och känn KÄRLEK.

 

Jag kan bara uppmana er att sprida och hjälpa så gott ni kan >>>.

 

Och där blev den fredagen inte som jag hade tänkt.

Men vad har jag att gnälla om....

 

 

/Y

 

PS Håller er informerade om när armbanden kommer. DS

.....och jag blir VERKLIGEN superimponerad när jag kikar på besöksstatistiken på bloggen och inser att det är jättemånga som kikar in här, dag efter dag, fastän jag skött den jättedåligt på sista tiden.

Tack!

 

I en veckas tid har jag försökt satt mig ner här för att berätta vad det var som hände i jul, vad som fortfarande händer och hur vi har det.

Men det går inte.

Det känns för svårt.

Jag vet inte vart jag ska börja.

 

Det var en släng av super-överdjävlig-"värreänPMS"-4-års-trots-kris.

Jag vet inte vad som utlöste det hela.

Jag vet inte vad det beror på.

Jag vet inte hur jag ska hantera det.

 

Jag har gråtit så mycket.

Hela julen.

Vi har bråkat, skrikit och betett oss hemskt.

Familjen har varit mer slittrad än någonsin och vi har inte ens haft varandra.

Alla har varit involverade och varit ledsna.

Det har blivit FÖR mycket.

Och det känns mig övermäktigt att berätta om det just nu.

 

...kanske lite längre fram

 

Men idag vill jag vara glad(are).

Idag vill jag känna hopp inför en ny tid, ett nytt år, nya oskrivna dagar då man kan göra ALLT bättre och bra.

Hopp!

Det är väl det som nyår är.

 

Så vi laddar upp här inför kvällens familjekalas.

Jag känner ingen stress.......

.....över det organisatoriska.

Det blir som det blir.

Jag är mycket mer orolig och stressad över det familiäriska (4-års-trotset), hur det ska gå.

Det får väl bli som det blir med det också.

Idag vill jag sitta ner med god mat och sällskap, glittra med ögonen och känna FRID.

 

Och detsamma önskar jag er också.

Frid.

Frid i hjärta och sinne.

Och hopp inför 2015.

 

 

GOTT NYTT 2015!

jag återkommer....

 

 

/Y

....efter att jag läst polisens inlägg på Facebook om  hur de får hämta en ensam och rädd flicka som sitter i hallen och gråter för att hennes föräldrar är fulla och bråkar. Och julens förväntningar gått om intet.

Visst är det hemskt att en del barn har det så...

 

 

 

Men tänk om det är mamman som sitter i hallen och gråter och är rädd.

....för sina barn.

....för julen.

....för att förväntningarna gått i kras.

 

Ursäkta att jag kommer här med mina depparhistorier mitt i julskinkan och familjeidyllen.

Men här är det inte alls roligt idag.

 

Men precis som Emil i Lönnebergas mamma så hoppas jag att genom att skriva ner mina tankar och historier så kommer de inte längre att vara så hemska. Och genom att bevara dem inför framtiden så kanske de kan hjälpa någon annan.

Även om jag INTE har några svar på något att komma med.

 

Jag försöker justöka här hemma och undvika att gå upp i limningarna medans terroristerna härjar här hemma.

Jag fyller på allt eftersom tankarna kommer.

 

9:30

Otrolig sovmorgon i alla fall.

Lillskatten-terroristen verkar verkligen ha varit utmattad. Vi kan väl i alla fall hoppas på att det kan vara en av anledningarna till att hon varit så överdjävlig på sista tiden.

 

Laxen gravade jag in förra veckan - Hejja Yohanna!, så den ligger i kylskåpet och väntar. Redan färdig.

DOCK! fanns det ingen dill, så jag fick grava med koriander.

Eller det FANNS dill. På det superstora-långtbort-shoppingcentrumen med aslånga köer. Jag sket i det. Koriander gick ju bra på midsommar. Dillen i den svindyra gravlaxsåsen från IKEA får räcka.

 

 

 

 

 

* * * * * * * * * * * * *

MEN!

Jag funderar på att göra det allra hemskaste mot mina barn här på julafton.

Avboka Tomten.

Eller jag tror i alla fall att Tomten kommer att ha ett allvarligt snack med terroristerna och att julklapparna kommer att bli konfiskerade på obestämd framtid.

Får man göra så?

21:30

Nej nu skiter jag i detta med att deppa. Nu tar jag jul. 

Tre av fyra är finklädda och glada i alla fall. 

GOD JUL!!!!

....från Familjen Kaos. 

 

/Y