Anledningen till att jag åkte till Sverige var ju att min minsta lillasyster skulle gifta sig.

Länge såg det ut som att det inte skulle bli möjligt men jag hade bestämt mig, på något sätt skulle det gå.

Jag hade missat tillräckligt nu.

Två begravningar, två förlovningar, två graviditeter, två födelser och två dop.

Detta var ett ett tillfälle som inte skulle missas.

 

Och så kom det en chans och jag tog den.

Hela familjen stack iväg förutom Älsklingen som inte fick byta sin semester och fick stanna kvar hemma och jobba.

 

Och kort efter att vi kommit fram till Sverige poppade det upp ett meddelande i min mobil.

Från brudtärnan:

- Ska vi inte svänga ihop en möhippa för Lillasyster?

 

Och visst skulle vi det!

 

10 av Lillasysters bästa vänner samlades för att överaska henne en lördagsmorgon när hon intet ont anade och det kan ha blivit Världens Bästa Möhippa.

Kan det bli annat när man börjar med skumpa klockan 10 en lördagsmorgon?

Man skulle göra så lite oftare faktiskt ;)

 

Vi struntade helt i förnedringen på denna hippa.

Vi fokuserade oss på njutning och på att göra saker som den blivande bruden skulle gilla och det är ju altid ett säkert kort.

Skumpa.

Choklad.

Mat.

Vin.

Skvaller.

Massage & Relax.

Mer vin.

Lite Bollywood-dans ute på stan bara för att hon är ett sån freak av Bollywood och för att det var Pride-parad i Örebro och NÅGOT var vi ju tvugna att hitta på nu när vi spexat ut oss i Boolywood-utstyrsel.

Mer mat.

Och mer vin.

 

Naturligtvis blev det en film av det hela som vi visade upp under middagen på brölloppet.

Och jag måste nog säga att det kan ha varit en av Världens Bästa Film - nu när jag fick äran att klippa den och fick svettas nätterna långa igenom med att lära mig ett nytt program och lära mig att klippa film för första gången i mitt liv.

 

Det var på håret att jag hann.

Det var på håret att det blev ett slut.

Det var på håret att datorn ville samarbeta.

Men bra blev det.

 

 

 

 

 

 

 

Hur var det att komma hem efter så lång tid i Sverige?

Det var mer annorlunda än vad jag hade trott.

Först så kändes det konstigt att komma till Sverige.

Det kändes inte alls som att komma hem, som jag hade trott att det skulle göra. Visst såg föräldrarnas hus ut likadant och alla saker var på sina platser. Men Örebro hade förändrats, jag kände inte en kotte längre, folk hade förändrats och allas liv hade fortsatt frammåt utan mig.

 

Jag kände mig som en främling.

Men jag vande mig snabbt.

 

Och sedan när vi åkte tillbaka så kändes det konstigt igen.

Först var det hettan som slog emot oss när vi steg ur planet. Jag trodde att jag skulle smälla av.

Vi hade ju på oss höstkläder från Sverige och det hade varit skönt på planet eftersom det alltid är lite kyligt där. Men fleecejacka i 30-gradig värme är ingen hit.

Vi var tvugna att åka och äta lunch först men alla satt bara och tänkte på att få åka hem och slita av sig kläderna.

 

Och lukten.

Här luktar det så annorlunda och jag hade glömt hur det var.

När man har varit på ett nytt ställe ett tag så vänjer man ju sig vid de nya lukterna, men åker man bort en sväng så märker man dem igen när man kommer tillbaka.

Ungefär som att byta tvättmedel.

Allt känns nytt och fräsht igen.

 

Vad luktar Gran Canaria?

Ja, jag har funderat på det.

Den har en speciell doft och jag kan inte komma på vad det är.

Det luktar UTLANDET och SEMESTER.

 

Det är en blandning av sol och värme, av salt och hav.

Det luktar av sopor och hundpiss.

Av cigarettrök och vitlöksbröd.

Utlandet helt enkelt.

 

Nu de första dagarna har varit lite (mycket) runt-om-kring.

Uppackningen av resväskorna går superlångsamt när man är upptagen hela tiden med att springa runt och fixa saker samt tittar på internet efter köksinspiration ;)

Herre Gud! Vad vill jag ha för stil i det nya köket?

 

Och så befinner vi ju oss i Spanien.

Det går ju inte att komma hem efter en lång-semester utan att stanna och prata och pussa på alla grannar och grannars grannar och svärmors grannar och skolkamrater med föräldrar och killen i kiosken och tjjerna på frisörsalongen och gubben i bokhandeln och f-n och hans moster.

Men så går det till här.

 

Och alla vill veta samma sak.

Hur var det att vara borta så länge?

Och hur var det att komma tillbaka?

 

Så nu vet alla det, och ni också.

 

/Y - som är både borta och hemma på samma gång.

 

Vi är ÄNTLIGEN hemma!

Efter 80 dagar i Sverige var det dags att åka hem. Det kände vi allihopa: jag, skitungarna, Älsklingen som väntade där hemma och kanske mest av alla mina föräldrar ;)

 

Det blev inte så mycket skriva av under semestern.

Det blev inte alls så mycket av, av det som jag hade tänkt mig.

Det blev en hel del annat gjort som jag inte alls hade förväntat mig; ensamma promenader i skogen, massor med ungänge med mina systrar, TV-tid, shopping och främst av allt NJUTNING och MINDFULLNESSING (hur det nu blir på svenska).

 

Jag vet inte om jag är ikapp mig själv än, för här hemma körde vardagen igång med buller och bång så jag har inte hunnit att känna efter.

Det kommer nog...

 

Här hemma har vi nu; ett vattenskadat kök, så köket har fått flytta ut i vardagsrummet i väntan på att åtgärder ska tagas, en massa ouppackade resväskor ståendes huller om buller, alla grejer som jag köpte i Sverige liggandes lite här och där i brist på att de inte kan komma i ordning på sina ställen för att det är en massa annat som måste komma på sina ställen först - framför allt köket, och en massa skolmaterial liggandes och väntandes på att få namn och inplastning.

 

Skolan har kört igång.

Svenskan har kört igång.

Arbetsförmedlingen måste besökas OMGÅENDE.

Vardagen har kört igång.

 

.....och värmen är TOTAL!

Den sugen musten ur oss.

 

/Y - som har vant sig av med värme och storstad och vant sig vid frisk höstluft och skogspromenader.

 

Idag är det 47 dagar sedan jag kom till Sverige.

Tiden går otroligt fort och det känns inte alls som vi varit här så länge. Jag har ju inte alls hunnit med det som jag skulle hinna.

Men samtidigt känns det som en evighet. Jag saknar min säng och mina saker. Och att vara hemma. Det har inte varit så lätt som jag trodde att vara på borta-fronten.

 

I dag kom första regnskuren på 25 dagar.

Det var faktiskt lite mysigt ;)

 

I fredags hade jag en UNDERBAR dag.

En sån där helt perfekt dag som man nästan inte kan tro är sann.

Vi åkte till Kolmården med mina föräldrar och min ena syster och hennes son. Alla intryckta i samma bil, med picnic och hela kittet.

Solen sken.

Och det fanns så himla mycket att titta på.

Nu ska vi se.

Det var svindyrt att gå in = 400 för vuxna, 50 kr billigare för barn. Fattar ni vad vi betalade för att gå in fyra vuxna och tre barn? Man kan åka till Kanarieöarna för den summan.

 

Men men, men sedan behövde vi inte betala för någonting mer därinne. Förutom mat och dryck då. Men sånt kan man ha med sig om man vill det. Det fanns massvis med pic-nic-ställen där inne.

 

Nu ska vi se om jag kan förklara detta.

Man betalar och går in. Sedan kan man springa omkring där inne hur som helst.

Det ordnas shower med djuren enligt ett visst schema.

Och så har de uppvisningar av djuren.

Och så kan man gå in och klappa en del djur.

Så ska man strosa runt och titta på alla djuren som finns där inne.

Det finns olika karuseller att åka.

Det finns en safari-linbana så att man kan se de "frigående" djuren uppifrån luften.

Det finns ett lekområde med lekpark och karuseller för barnen, Bamses värld.

 

Allt händer ju samtidigt och parken har bara öppet mellan 10 och 17 så det är lika bra att inse att man inte hinner att se ALLT.

Ett bra tips är att planera dagsschemat redan hemma så att man vet vad man ska göra när man kommer dit.

Vi var ju lite gröngölingar och visste inte riktigt så vi började fel. Vi kom fram i lugn takt och satte oss för att fika i solen och kissa i skogen (sim var smockfull med toapapper så jag antar attvi inte varit de enda som tänkt den idén) på parkeringen.

Fikandet och kissandet  missade vi en lång stund på.

Alltså.

Häng på låset.

Gör schema innan.

Och glöm det där med att strosa i lugn takt och titta på djuren ;)

OCH! Mycket viktigt. Åk efter skolstart. Det var hur lugnt och skönt där nu. Nästan inga köer. Min syster var där i juli och då hade det varit smockat.

Fattar ni vad mycket tid man förlorar bara av att stå i kö.

 

Vi såg rovfågel-schowen.

björnar....

något....

giraffer...

Det var länge sedan. 

Dagarna rullar på. Det är underbart väder. Livet rullar på. 

Och jag har INGEN lust att sätta mig framför datorn. 

Det har gått så långt att jag faktiskt önskar mig en regnig dag för att kunna sitta och skriva ifatt om allt fint vi är med om. 

Det är ju helt otroligt. 

I morgon ska vi åka till Kolmården. 

Vädret ska bli otroligt. 

.....igen. 

Men jag njuter. 

/Y - som har massor att berätta. 

Jaha då har man blivit med hus då. 

I Kumla. 

Men bara för en dag...

Vi är husvakt åt min syster medans hon tagit familjen till High Caparall. 

De kommer hem i morgon. 

Men idag njuter vi av att känna oss som husägare. 

-kom jag ihåg att ta in stolsdynorna ifall det börjar regna?

-låste jag garaget?

-måste tomatplantorna vattnas?

Ni vet sånt där som man dom lägenhetsboende inte behöver tänka på.

Men vilket väder vi har!

Självklart måste jag kommentera det. Jag vore ju ingen äkta svensk annars. 

Nu jäklar är det sommar vill jag lova.  

...peppar peppar ta i trä. Nu regnar det väl i morgon ;)

PS Det regnade dagen efter... DS 

 

 

Den 7 augusti är ingen vanlig dag.

Nej då är det Lillskattens 5:e födelsedag.

 

Och det firade vi ju (även om jag inte visat det här) med ett hejdundrandes födelsedagskalas i Puerto Rico innan vi åkte hit.

Men det är klart att man måste fira det PÅ sin födelsedag också.

 

Så kusinerna kommer med sina mammor, mina systrar. Och vi ska, OM vädret tillåter, vilket just nu ändras från dag till dag i prognoserna och ingen stämmer överens med den andra, grilla korv i trädgården och sedan hugga in på ett nytt tårtexpriment; Marängtårta med rabarberkräm och skogens frukter.

 

Jag spenderade EN och en HALV timme i skogen - själv ska tilläggas - med att plocka vildhallon och blommor.

Vilken lyx för en trasig själ.

Plocka blommor och tälja på pinnar måste vara världens bästa terapier.

Och gratis dessutom.

 

Jag återkommer om Lillskatten och vad som hänt under detta, hennes femte levnadsår. Detta hemska år som jag helst av allt bara vill vika ihop och pula ner i en mörk påse och elda upp i den öppna spisen och strö ut askan i o-minneslunden.

Långt bort från vår familj.

 

Men först ska vi fira - HIPP HIPP HURRA!

 

/Y - mitt upp i tårtbak och paketinslagning.

Dagarna passerar som pärlor på ett halsband.

Vi är hos familjen i Göteborg och blir rejält omhändertagna.

Vi är som i en liten kokong här.

Lugnt, tryggt och bekvämt.

Här skulle jag kunna stanna för evigt.

 

Dagarna rullar på och de första dagarna gjorde vi INGENTING.

Gick upp, åt frukost, pratade lite, satt lite på altanen (även om det regnade), lagade lite mat, gick ut i naturen, powerwalkade, grillade, badade i poolen, tittade på TV, drack lite vin, läste lite tidningar.

Bara var helt enkelt.

 

Det var ju svinkallt förstås.

Och det regnade.

Men ibland kom solen.

Men mest var det mulet - som vanligt.

 

Så småning om tyckte vi att vi behövde få till nån form av schema så att vi inte skulle få panik sista dagen, när vi skulle åka hem, och tycka att vi inte hunnit med något av det vi skulle velat ha hunnit med.

Så vi planerade in ett besök på Liseberg.

Ett besök i Slottsskogen.

Lite shopping.

Lite lekland.

Lite golf (som inte jag spelar då utan jag får vara barnvakt).

Lite bio.

Och lite födelsedags-tjej-middag.

Men mycket vila och slapp mellan aktiviteterna.

 

Jag ska berätta.

Men en sak i taget.

Första dagarna var bara slapp och njut...

 

 

På söndag blir vi tillbakahämtade till barndomsbyn av mina föräldrar och då är det dags att börja ta tag i bröllopsbestyren.

Man ska vara ute i god tid...

/Y - som försöker andas och vara i nuet. 

 

 

Efter många dagars flängande hit och dit så kändes det att det var dags att lugna ner sig lite.

Man är ju inte nån ungdom längre...

I alla fall, det började regna och det var dags att packa ihop för att dra mot semesterns andra resmål: Göteborg och andra halvan av familjen, Älsklingens syster med familj.

 

 

 

 

 

 

 

Angående det här med att vara deprimerad (Tack så jättemycket för alla stöttande kommentarer och personliga berättelser, som jag skrev så är detta något mycket vanligt och vi är många som går eller har gått igenom detta. Det känns skönt, men på ett positivt sätt, att veta att man inte är själv om detta.) så antar jag att det är som med förlossningar. Var och en har sin egna variant och det blir absolut inte som man hade färeställt sig. 

 

Det är ju en sak som är jobbigt med detta, det är ju så himla svårt att tala om. Jag som brukar kunna blarra om ditt och datt med vem som helst har ingen alls lust att tala om detta och har supersvårt att sätta ord på vad jag känner. 

Jag har inte talat om det med min familj och inte ens med Älsklingen. Bara en enda kompis har fått fungera biktbås en dag när det blev för jobbigt och rann över.

 

Vad var det som hände då?

Det blev kanske lite FÖR mycket.

Vem vet vad det beror på...?

 

Ni vet de där mörka stunderna man kan ha ibland. De som blandas upp med de där lyckliga som kommer då och då och som kan bero på vad dom helst egentligen. 

Det är normalt. 

 

Men när de mörka stunderna blir fler och de lyckliga mindre, då blir det svårt.

Man får liksom ingen andningspaus. Man får inte ladda batterierna.  

För man vet ju egentligen inte vad de mörka beror på eller varför de lyckliga kommer. Man kan inte tvinga fram de lyckliga eller mota bort de mörka. De bara kommer. 

 

Helt plötsligt kan jag få en känsla av rädsla. Som när jag var liten och blev mörkrädd. Helt ologiska för jag VET ju att det inte finns några monster under sängen. Men ändå så hoppar de på mig och jag agerar helt irrationellt (som när jag gick vilse i garaget >>>)

Jag blir rädd för livet. 

Hur ska allt ordna sig?

En känsla av meningslöshet och ibland en väligt konstig känsla av att allt är på låtsas eller att jag lever i en dröm.

Jättemystiskt.

 

Med tiden började jag sova dåligt. Började få mardrömmar. 

Ofta. 

En natt vaknade jag och var så rädd för att drömmen varit så hemskt. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att denna mardrömmen hade kunnat slå  vilken hemsk skräckfilm på TV som helst. 

En riktig rysare. 

En sån som när man tror att allt blivit bra på slutet, inser att man är rejält grundlurad och befinner sig i den hemskaste situation du kan tänka dig. 

Tillsammans med någon som man litat på. 

 

En natt vaknade jag av att jag grät och det har aldrig hänt mig förrut.

Jag drömde något så sorgligt om Lillskatten och tårarna bara strilade ner när jag vaknade.

Det kändes väldigt otäkt det också.

 

Man kan lura depressionen lite har jag kommit på.

Eller man kan skjuta på reaktionen.

Fast det är inga bra sätt.

 

Man kan dricka lite vin i gott sällskap och bli lite konstgjort glad och "glömma" situationen lite. Detta kan även hjälpa talförheten lite så att man kan sätta ord på vad som händer och kommunicera lite med någon.

Fast det är en väldigt svår metod.

För råkar man komma i gasen ordentligt och dricker för mycket, blir känslan efteråt mycket värre och råkar man bli lite bakis efteråt blir det en jätteotäck känsla och man vill bara gå och dra nått gammalt över sig i dagarna tre.

 

Det var faktiskt så jag började misstänka att det var något som inte stog rätt till med mig. När jag blev bakis i TRE dagar efter en jättetrevlig kväll med väninnorna.

Känslan var precis som att man har bara en viss lyckomängd varge dag att göra av med.

Om man har FÖR roligt FÖR länge en ute-kväll med vännerna så har man förbrukat hela lycko-kvoten för veckan som kommer och blir dömd att vanka omkring med ett svart moln över huvudet.

Fast det svarta molnet är mer som att man vill skjuta sig för man ser ingen mening med livet.

Och en väldigt stark känsla av att befinna sig en dröm, mardröm.

 

Ett annat sätt är att hålla sig jäkligt upptagen hela tiden och det är ju inghet problem när man är småbarnsförälder.

Hit och dit med skolhämtning och lämning, matlagning, jobb, läxor, tvättmaskiner osv.

Då behöver man inte fundera så mycket eller känna efter hur man mår egentligen.

De mörka stunderna kommer och går och man hinner inte tänka på dem.

 

Men om man spär på det vanliga livet med lite extra som födelsedagsorganisering, jularrangemang, semesterplaner, saker utöver det som man är van vid, ja då mår jag rent av fysiskt dåligt när jag måste planera och organisera.

Jag som alltid ÄLSKAT att organisera.

Och efteråt blir jag SÅ trött.

 

Så min plan, när jag kom på att åka till Sverige så länge, var att jag skulle få en tid med lugn och ro för att sitta ner och riktigt tänka på de där mörka tankarna som jag skjutit undan så länge.

Bli lite vän med dem.

Ta tjuren vid hornen så att säga.

 

Och tänka på lite annat smått och gott som jag sopat under mattan också.

 

Jag vet inte. Hitta lite själslig ro i skogen och naturen. Få vara med barnen och njuta av dem istället för att stressa och bråka. Få komma hem och hitta tillbaka till den där trygga känslan från barndomen.

 

Hittills så har det inte gått så bra.

Vi har farit hit och dit och gjort saker. Visserligen roliga saker. Men saker hela tiden.

Ungarna bråkar och är så uppspelta hela tiden att det är omöjligt att inte bli skitirriterad på dem och skälla.

Och det känns jättekonstigt att vara hemma. Dels hemma i Sverige där det är vi som är de konstiga invandrarna nu. Och konstigt att vara hemma i barndomshemmet där livet har gått vidare och jag är den vuxne nu som ska vara förståndig och ta ansvar.

 

Men jag ger inte upp...

 

 

 

 

/Y - som nu befinner sig i Göeborg

 

 

 

 

 

I går hade jag en UNDERBAR dag.

Eller i alla fall en LÅÅÅÅNG stund av den dagen blev helt perfekt.

Tänk vilken tur vi hade med vädret ;)

 

Sedan första gången vi träffades, efter att vi kommit till Sverige, hade jag och mina systrar planerat en ute-dag med våra familjer.

Inget fancy.

Gå en sväng, hitta en grillplats, grilla några korvar, spela lite kubb, bara vara.

 

Vi hade faktiskt lite sol där i Byhålan på förmiddagen. Men när jag och ungarna satt på bussen in till Örebro började det regna nåt så fruktansvärt att, till och med jag som är scout sedan barnsben och van vid att vara ute i alla väder, faktiskt började undra hur vi skulle kunna fixa ihop detta.

 

Men det ordnade sig.

Efter lite dösnack hemma hos ena systern så slutade regnet och vi beslöt att chansa. Och medans vi promenerade mot Hästhagen så började det faktiskt att spricka upp och när elden var tänd så började faktiskt solen att skina.

 

Jag fick ett ÖGONBLICK där när jag satt vid eldstaden med rök i ögonen, en korv på pinne, solen i nacken och ungarna lekandes glatt runt omkring mig att HÄR, här skulle jag kunna stanna i evighet just nu.

Stanna klockorna för så här vill jag ha det jämt!

Frid i själen.

Och det var länge sedan.

 

Och sådana stunder brukar ju inte vara för evigt...

 

Plötsligt kom ankorna från Svartån och ville ha sin del av picnicken, mina ungar som aldrig sett ankor blev vilda och ville fånga en, den medhavda fotbollen "råkades" sparkas ut i ån och en av de modiga männen fick simma ut och fånga in den (dagen efter läste vi i tidningen att vattnet i Svartån inte var så badbart och det kändes ju toppen), två-åringen sparkade ner kubbspelet alt. ville kasta sig i ån, 7-månaders-bebisen ville inte alls sova i vagnen när det var kalas runt omkring, Lillskatten ville kasta alla pinnar hon själv när vi spelade kubb och fattade inte alls grejen med att alla ska kasta varsin och....ja ni fattar grejen.

Inte en lugn stund.

 

 

 

Men det blev en kalasdag.

Och vi hade en himla tur med vädret, sa jag det? ;)

 

/Y - som tycker att grillad korv över öppen eld klår egentligen vilken fem-stjärnig mat som helst.

 

 

 

 

Rätt vad det var ringde min kusin som jag inte hört av sedan >>>

- Tjänare!

Vad gör ni?

Ska jag komma och hämta er, vi har köpt en sommarstuga så vi kan åka dit och grilla.

Det är ju tur att man är så där spontan och oorganiserad så man inte har problem med att hoppa på sånt där....hrmmm ;)

 

Men vi åkte iväg.

Ännu mer ut på landsbygden än vad min Byhåla ligger och spejade efter älgar i bilfönstret. Men ingen lycka denna gången.

 

De hade köpt en liten stuga i vintras och allt eftersom renoverat den för att få den som de ville ha den, så att den skulle gå i den stilen, från den tiden, då den var byggd.

Visst var det mycket kvar.

Men mycket, mycket var precis sådär fixat och fint så jag återigen fick gåshud och lust att packa ner hela huset och ta med mig det hem.

Undrar vad SAS skulle säga om det...

 

Folk fixar och trixar så mycket här med sina hem.

De handlar på Blocket och Tradera. Åker långa sträckor för att få hem skabbiga saker som de sedan fixar till så de blir alldeles oemotståndliga.

Folk hemma i Las Palmas tycker att jag är konstig som lägger så mycket tid på mitt hem och bjuder hem på både fika och middagar.

Så gör man inte där.

Blocket & Tradera finns inte.

Ja inte i den omfattningen i alla fall.

Ändå så ligger mitt hem ljusår ifrån stjärnglansen av alla dessa fina hem som jag får ynnesten att besöka.

 

Herre Jisses vad ni bor fint här!

Jag kan bli alldeles till mig bara av att se de fina elkontakterna som ni har här :)

Tror att jag ska köpa med mig ett gäng hem.

 

Men min kusin sa något riktigt klokt när jag uttryckte min avundsjuka på alla fina hem här:

- Men Yohanna, vi har ju inga stränder att gå till här. Vi kan inte ligga på playan och sola hela tiden. Folk är så uttråkade här att de måste pyssla med något för att inte bli galna när det regnar och är mörkt.

Ha ha just precis!

Så måste det vara.

 

Vi blev i alla fall bjudna på grillning och Guldklimpen lyckades klämma i sig SEX tjock-korvar.

Det blev faktiskt lite skämmit där. Verkar ju som att jag inte ger mina barn nån mat utan vi åker bort och passar på.

Hur ska det bli när de blir tonåringar?

Sedan blev det fika hos min faster & farbror och ännu en våt husdröm.

Det är bara att langa upp fler bilder att dregla över.

 

När det blev dags att åka hem så blev vi hemkörda av min kusins äldste son som är runt 20.

DÅ kände jag mig gammal!

Min kusin är ett år äldre än mig och vi bodde nästan grannar när vi var små och lekte tillsammans. Sedan gick våra vägar isär och hon började tidigare än mig med hus, man och barn.

Men vi har fortsatt att hålla kontakten genom åren, om än sporadiskt.

Men att se att hon nu har vuxna barn kändes jättekonstigt.

 

Huvaligen vad tiden går...

 

/Y - som känner sig som en gammal tant nu ;)

 

 

I vår familj heter vi Helena, Johanna, Sara, Margareta, Emma och Kaisa.

Känns det igen?

Fruntimmersveckan >>>.

Nästan...

 

I går började denna veckan med Fredrik. Så följer: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina. Helena och Kaisa kommer lite eftersläntarande efter.

Men vi har alltid firat denna veckan med JORDGUBBSTÅRTA.

Eller alltid och alltid.

På den tiden då det begav sig. När alla var unga, lyckliga och hade tid ;)

 

Så när vi nu var samlade på samma ställe (förutom mamma då som inte var på plats i år) gjorde vi slag i saken och gjorde något symboliskt - fira namnsdagarna med tårta och samvaro.

Nya kusiner skulle läras känna och nybyggda hus skulle inspekteras.

Jag ska inte göra sånt - träffa bebisar och titta på hus.

Jag blir så himla sugen själv.

Fast jag vet att det inte är läge.

Men man kan alltid leka med tanken...

 

Jag pratar om hus nu alltså....ha ha.

 

 

/Y - som tycker alla bor så fint här att hon vill ta med sig ett hus och köra ner det till LPa ;)

 

 

 

 

I går har det varit sol.

I dag har det varit sol.

Jag kan inte klaga på vädret, peppar peppar ta i trä...

 

Den obligatoriska morgonpromenaden i skogen, som vanligt, började dagen.

Och denna gången MED gummistövlar.

Naturligtvis regnade det inte utan detta utmynnade bara i ett par nya skoskav på turistfötterna.

Fast det var bra lerigt i skog och mark efter regnet så det var befogat med stövlar.

 

 

 

Just denna dagen var vi lite sega i starten på morgonen, som ju gör att vi kom i väg sent på rundan, så vill man ju stanna både här och där längs rundan, både som liten och stor, speciellt om det kommer väldigt nyfikna kor som vill bliga på en eller man vill fånga just det där magiska ögonblicket med kameran och föreviga det inför framtiden, och det gör ju att en en-timmes runda lätt blir en tre-timmars och så ska det ju insamlas diverse fina grenar till ett bröllopsprojekt + solmogna smultron, som jag aldrig sett i sådan mängd som detta år. Och allt detta gör ju att när man väl kommer tillbaka från MORGON-rundan, ja då är det redan eftermiddag och till och med lite senare än så och det är inte mycket kvar av dagen.

 

Men sånt är bra. För då behöver man inte känna nån press på sig att man måste hitta på saker på eftermiddagen. Utan man får lugnt och stilla (och nu talar jag BARA om de vuxna eftersom dessa ny-sverige-semesters-ystra barn inte har den blekaste om vad lugnt och stilla är just nu) bara sitta kvar i trädgården och bara vara.

 

Har ni hört så fint det susar i björklöven när vinden viskar i dem?

(OM man lyckas höra något när ovan nämnda semester-ystra barn skriker)

 

De däringa pinnarna från skogen ja.

De som, till min faders stora förtvivlan, vi släpar hem från skogen.

De som gör att just nu hela byn talar om de där tokiga utlänningarna som släpar hem pinnar från skogen.

De ska ju bli till festspiror till min lillasysters bröllop i september.

 

 

 

 

Jag fick googla lite och så visade hon mig en bild i en bok för att jag bättre skulle förstå.

Och nu är projektet i gång.

Ett, för tillfället ej exakt angett, antal pinnar från skogen, skall slipas och målas. För att sedan dekoreras med diverse buketter, ringar, hjärtan och band som ska fladdra i vinden.

 

Jag tror att jag är på rätt väg...

 

/Y - som blir ganska harmonisk av att får tälja lite i pinnar.

 

 

 

 

I onsdags tog jag och ungarna bussen till Örebro för att hälsa på min lillasyster och för att kolla in stan lite.

Herre jisses!

Man kan betala med kort på bussen.

Och den har säkerhetsbälte.

Vilken lyx!

Man märker att det var länge sedan jag var i Sverige.

DET känns lite sorgligt.

 

Men Örebro ja.

Stan där jag föddes, där jag gick ett år på gymnasiet och sedan ett par år på gymnasiet.

Stan där jag var arbetslös tills jag tappade hoppet och flyttade till Göteborg.

Jag har många minnen från den staden.

 

Vad mycket har förändrats!

 

Det känns lite sorgligt det också.

Och roligt på samma gång.

Roligt för staden att den förbättras.

Tråkigt för mig som inte längre känner mig hemma.

Fast DET är ju mitt egna fel.

 

Örebro har ju "spexat" till det lite på gator och torg med något som heter Open Art >>>

Nån form av konstutställning, ute och inne, öppet för alla att se.

 

Nu är ju inte jag nån konstfantast och heller ingen konstkännare så jag ska egentligen inte alls uttrycka mig i frågan, men jag kan faktiskt inte känna att jag blir så himla impad av klä en husfasad med strumpbyxor, eller hänga upp overaller i gatubelysningen, eller göra ett monster av vattenslangar.

Jag trodde på något sätt att konst skulle vara fint.

Så himla insatt är jag ;)

 

Konst ska ju beröra och hade jag bemöda mig om att läsa i programmet så hade jag säkert förstått och blivit mer berörd än jag blev. Men jag får skylla på att jag hade skitungarna med mig och kunde inte koncentrera mig så mycket på att vara kulturell. Jag hade fullt upp med att vara orolig för att de skulle springa bort, trilla ner i Svartån eller slå ihjäl varandra på grund av nån bagatell.

FY.17.VAD.DE.BRÅKAR!!!

 

Läste detta idag och kände att jag slog huvet på spiken >>>

Det är jag i ett nötskal och jag känner mig lite trött och sliten på grund av detta.

Det är jobbigt att vara ensamstående ;)

 

Men det är kul att det händer roliga saker i Örebro och det fanns mycket roligt att titta på också: ett gäng jättepopcorn att klättra i, en gigantisk parkbänk att leka med och massvis med fiskmåsar att skrämma. Dock vet jag inte om just fiskmåsarna ingick i OpenArtandet...

 

 

 

 

På hemvägen blev vi ÅTERIGEN överaskade av ovädret UTAN regnkläder.

Vad är det med Sverige nu-för-tiden?

Är detta med överaskningsregn mitt i solskenet något nytt eller har det alltid funnits och jag glömt bort det?

 

Vi blev hemhämtade av mormor och morfar i bil, som tyckte att det var dags för oss att komma hem. De slog på stort och bjöd oss på middag på den legendariska Sibyllakiosken Deiles så nu kan jag bocka av det på min lista också:

 

6. Äta hamburgare i en Sibyllakiosk (inte så gott som jag minns det måste jag tillägga, men så är det ju med de flesta minnena tyvärr)

 

 

 

En mycket bra dag som NATURLIGTVIS avslutades med en massa bröllopssnack. Det är ju HON som ska gifta sig.

Och nu har jag fått bli ansvarig för festspirorna.

Jajjemen!

Vad nu detta är.

Jag får googla.

Återkommer i frågan.

 

/Y - lite mer kulturell nu än innan.