Och jag har legat hemma i sängen med lunginflammation och brustet hjärta.
Men när det är dags att gå så är det dags att gå.
Hur ont det än gör.
Vi ska tala mer om detta men först har jag lovat att jag ska jag göra ett affärsmässigt avslut på ett proffsigt sätt.
Den 2 april slutade jag som franchisetagare på Fastighetsbyrån Gran Canaria för att gå vidare i livet mot nya äventyr och nya utmaningar.
Kvar på kontoret finns mina ex-kollegor som kör vidare och allt ska fungera som vanligt.
Jag är så himla tacksam för att jag fått gjort denna resa och hade jag inte fått gjort den så hade jag inte varit den personen som jag är idag och som jag är riktigt stolt och imponerad över. Jag tar med mig fantastiska minnen och härliga upplevelser. Men kanske viktigast av allt, en massa intressanta människor som jag lärt känna.
Tack Fastighetsbyrån för att jag fått vara en del av ert härliga gäng och för att ni tagit emot mig som en självklar del i er verksamhet.
Tack Fastighetsbyrån Utland för att ni trodde på mig och gav mig denna möjligheten att göra det som jag alltid har drömt om, driva företag och få jobba med bostäder.
Tack Fastighetsbyrån Gran Canaria för att ni gjort så att jag hela tiden utvecklats, lärt mig nya saker, pressat mina gränser och fått mig att tänka i helt nya banor.
Till alla våra anställda som vi har/haft, som lyft mig och fått mig att känna mig som en riktigt bra och inspirerande ledare som dragit lasset tillsammans istället för att piska på bakom.
Och sist och viktigast av alla: alla kunder som vi haft. Tack för att jag fått vara med på era bostadsresor på Gran Canaria, fått vara en drömfabrik och en del av era bostadsaffärer. Det har varit en ynnest och ett äventyr!
Nu börjar något nytt.
Men en epok går i graven med detta.
¡Adios Fastighetsbyrån Gran Canaria!
Han pasado dos semanas desde que me fui.
Llevo este tiempo en casa, en mi cama, con neumonía y el corazón roto.
Pero cuando llega el momento de irse, hay que irse.
No importa cuánto duela.
Hablaremos más sobre esto pero primero he prometido hacer una despedida profesional.
El 2 de abril dejé mi puesto como franquiciada en Fastighetsbyrån Gran Canaria para seguir adelante hacia nuevas aventuras y nuevos retos.
Mis compañeras siguen en la oficina y todo debería funcionar como siempre.
Estoy muy agradecida por poder haber hecho este viaje porque sin este no sería la persona que soy hoy y de la que estoy muy orgullosa. Me llevo recuerdos fantásticos y experiencias maravillosas. Pero a lo mejor, lo más importante, son las personas que he conocidos.
Gracias Fastighetsbyrån por dejarme ser parte de su equipo.
Gracias Fastighetsbyrån Utland por creer en mí y darme esta oportunidad de hacer lo que siempre soñé: ser empresaria y en el mundo de las casas.
Gracias Fastighetsbyrån Gran Canaria por hacer que me evolucionara constantemente, aprendiera cosas nuevas, superara mis límites y me hiciera abrir mi mente y pensar de maneras completamente nuevas.
A todos nuestros empleados que tenemos/tuvimos, que me animaron y me hicieron sentir como un buen jefe - que, en vez de amenezar y castigar, inspiraba para que todos querian dar su mejor.
Y por último y más importante de todo: todos los clientes que hemos tenido. Gracias por permitirme ser parte de sus compras y ventas de casas en Gran Canaria, por poder ayudar a cumplir vuestros sueños. ¡Ha sido un placer y una aventura!
Men som jag kallar för att jag äntligen vet vad jag vill och äntligen tror så mycket på mig själv att jag vet vad jag ska ta bort och ändra på i livet för att komma dit.
Cecilia Duberg beskrev det så fint häromdagen på Instagram.
- Vi gör rätt i att uppfinna oss själva vid 50 - nu har vi både modet och erfarenheten som krävs.
Soy Virgo Obviamente prefiero esperar por en momento perfecto para escribir ese texto perfecto aquí en el blog en vez de escribir algo corto y buen pensado.
Por eso tanto silencio aquí dentro.
Pero ese soy yo. Los virgos son perfeccionistas y les duelen hacer otra cosa que no sea perfecto. Eso siempre digo en las entrevistas de trabajos cuando me preguntan por una cosa negativa: - Soy virgo. Aveces tardo mucho en hacer las cosas porque las quiero hacer perfectas.
Voy a intentar cambiar...
Que sueles tu responder a esa pregunta?
Uppenbarligen föredrar jag att vänta in det där perfekta tillfället för att kunna sätta mig ner och skriva den där perfekta texten framför att skriva något kort och koncist men oftare.
Därav denna tystnad här inne.
Jag brukar alltid säga det på anställningsintervjuer när de frågar den obligatoriska frågan om:
- Säg tre possitiva egenskapen och en negativ om dig själv ;)
- Jag är Jungfru. Jungfrur är perfektionister och de försöker alltid att göra perfekta saker. Det går emot deras natur att göra något halvdant. Därför kan jag ibland ta lite lång tid på mig att komma till skott.
Faktum är att jag ibland tar så lång tid på mig att göra saker (planera dem för att få dem i rätt ordning) att de faktiskt aldrig blir av. Fast det talar jag naturligtvis inte om.
(El fin de semana pasada (que ahora cuando por fin publico esto ya han pasado varios fines de semanas más) pasó algo en Las Palmas.
El tiempo se cambió.
La primavera llegó.
De repente se veía cielo azul y hacia calor por la mañana.
Y para celebrar esto había que "tomar por culo" las tareas en casa y llevar la familia al parque a dar unas vueltas en el sol. (Por supuesto yo me quemé directamente).
Nada más que entrar veo un muchacho entrando con dos perros sueltos (es prohibido entrar perros en este parque) y uno se sienta a cagar en el primer trocito de césped que encuentra y el muchacho dice alto y chulo para que todo el mundo oyera:
- Joder! No traje papel (para recoger la caca se supone).
Y noto cómo me empieza a arder en mi temperamento.
Pero el muchacho tenía aspecto de "peligroso" (y intento no tener prejuicios por culpa de la pinta de gente pero saben, chandal, tatuajes, cadenas y algo salvaje y oscuro en la mirada) así que lo deje.
Pero después los dos perros corrieron hacia los niños (que no les gustan los perros) y se incomodaron y me dio cuenta de que no podía callarme. Tenía que afrentar eso y defender a mis hijos.
- Por favor! dije. Hay niños que tienen miedo a los perros.
- Y que voy a hacer? Me respondió chulisimo. Con las dos correas en la mano. La guardia está allí arriba si quieres algo, siguió.
- Es que yo no quiero ir a la guardia para avisar. Quiero que cada persona usa su cabeza y piensa un poco, respondí. Pero el muchacho ya había cogido rabia y no escuchaba sino iba hablando consigo mismo y gritando a nosotros que imbecibles éramos.
Me entró una tristeza.
La esperanza y mi buen humor me abandonó y solo quiero irme a casa.
Donde va el mundo?
Este es la actitud de la gente.
No pensar en nadie más ni quedar a lo alrededor.
Por dios!
Ayúdanos!)
Förra helgen (som är för flera veckor sedan eftersom det tar sån tid att komma till skott och skriva om saker här) hände något i Las Palmas.
Vädret ändrade sig.
Våren kom.
Plötsligt såg vi solen, himlen var blå och det blev varmt på mornarna.
Och för att fira det var jag ju tvungen att strunta i några "helg-fixar-sysslor" och dra med familjen ut i parken på några rundor.
Vi hann knappt mer än in i parken så ser vi en kille som kommer in i parken med två hundar (det är inte tillåtet att ta med sig hundar in i parken) var av den en sätter sig och bajjar på första bästa gräsplätt som han hittar.
Killen tittar sig stöddigt omkring och säger med hög och kaxig röst, så att alla runt omkring ska höra:
- Fuck! Nu har jag inget papper. (För att ta upp bajsen med antar jag). Och här känner jag hur det börjar att koka i mig.
Men killen hade en lite "farlig" utstrålning. Och nu försöker jag verkligen att inte ha förutfattade meningar på grund av folks utseende. Men om jag säger joggingbyxor på halv stång, tatueringar, guldkedjor och något mörkt och vilt i blicken så kanske ni får en känsla av vilka förutfattade meningar som jag inte försöker ha.
Så jag valde att inte säga något.
Men så sprang hans lösa hundar fram till mina ungar, som inte gillar när okända hundar kommer farande i full galopp rakt i mot dem, och då kände jag ju att jag var tvungen att försvara dem och ryta ifrån.
Nu är inte jag så himla duktig att ryta ifrån mot okända farliga män i en park, då det blev ett:
- Snälla du! Det finns faktiskt barn som är rädda för hundar.
- Och vad vill du att jag ska göra åt det? Svarade han stöddigt ståendes med de två kopplen i handen. Parkvakten står där uppe om det är något som du inte är nöjd med, fortsatte han.
- Men jag vill inte prata med nån vakt, försökte jag. Jag vill att var och en använder sitt eget huvud och tänker lite själv.
Men den stöddige hundägaren lyssnade inte utan marscherade därifrån muttrandes och rytande åt oss hur dumma i huvud vi var.
Jag blev så himla ledsen.
Och tappade hoppet.
Vart är världen på väg?
När vi inte ens kan försöka att tänka lite på varandra utan allt är bara jag, jag, JAG.
Estoy luchando con el tiempo y las ganas para poder escribir aquí en el blog con más frecuencia pero no tengo mucho éxito hasta ahora.
La vida ha dado un vuelco.
Mis prioridades han cambiado.
- Pero qué pasa si no existo si no escribo aquí?
A lo mejor mi vida se pone invisible y todo esto divertido que estamos haciendo se va a perder para siempre si no lo documento aquí.
Como fotos en un álbum que pierde el color con el tiempo.
Pronto nadie (y yo tampoco) va a recordar quién soy y qué he hecho....)
Jag fick en sån konstig känsla här om dagen.
Jag kämpar ju med att få ut något här på bloggen med jämna mellanrum men det går inte så bra för mig.
Livet har tagit en annan vändning.
Andra saker fyller min lust- och prioriteringslista just nu.
Och jag har ständigt dåligt samvete för det.
Jag gör ju saker hela tiden.
Familjen Kaos hittar på roliga äventyr att ge sig ut på.
Intressanta tankar och funderingar poppar upp i huvet jämt och ständigt som jag vill berätta om.
Men jag lyckas inte få ner det på pränt.
- Tänk om mitt liv inte finns om jag inte skriver om det, tänkte jag helt plötsligt. Tänk om allt detta roliga bara försvinner ut i tomma intet om jag inte berättar om det och dokumenterar.
Snart kommer ingen (och kanske inte ens jag) att komma ihåg vem jag är och vad jag gjort.
(Primero solo quiero gritar: vaya mañana más MARRAVILLOSA!
El sol brilla y los niños y yo estuvimos muy de acuerdo hoy. No tenía que correr a la guagua.
La vida es bonita.
Yo me conformo con muy poco...ja ja.
A noche me acostó con una botella de agua caliente en la cama.
Lo probé hace un tiempo cuando la casa Y la cama estaba congelada cuando era la hora de acostarme.
Vaya idea más increíble.
Se calienta las sabanas y la botella se mantiene caliente hasta por la mañana.
....o madrugada, cuando me levanto.
Pero no puedo dejar de sentirme como una vieja abuela en las pelis de blanco o negro.....)
Först och främst måste jag få utbrista:
- vilken UNDERBAR morgon!
Solen skiner och ungarna och jag var så överens på morgonen att jag inte behövde springa till bussen.
Livet är härligt!
Jag begär inte mer.
I natt gick jag och lade mig med en flaska varmt vatten i sängen. En skitbra ide som jag fick för en tid sedan när både huset och sängen var iskalla när det var läggdags.
Det funkar jättebra.
Lakanen blir härligt varma när man kryper ner och man jan ha sina iskalla fötter på flaskan tills de återfår normal kroppstemperatur.
Och flaskan håller sig varm ända tills morgonen där under täcket.
Men jag kan inte låta bli att känna mig som en gammal gumma i de svart-vita filmerna från förr...
/Y - som inte bryr sig om, om hon är cool eller ej. Bara hon har varma fötter.
Con trabajo de jornada completa, clases particulares de sueco y inglés, los actividades de los niños, el blog, la casa y un matrimonio para mantener, necesitaba un calendario urgentemente.
Hice mi propio.
Era mucho trabajo y tardaba bastante en hacerlo, pero ahora es exactamente como yo quería.
El año que viene sé que tengo que empezar mucho más antes.
Ahora solo falta meter todas las fechas que hay que recordar.
- días festivos de Las Palmas.
- días festivos en San Bartolomé de Tirajana (donde trabajo).
- días libres del colegio.
- cumpleaños y aniversarios.
- vacaciones.
- citas
Es una pasada....)
Mitten på februari och här sitter jag och flyttar in i 2016.
Hå hå ja ja.
Snabbhet har ju aldrig varit mitt mellannamn.
Däremot noggrannhet ;)
Men först vill jag tacka så hemskt mycket för alla käcka tillrop och lyckoönskningar till mitt jobb.
Härligt att ni tycker att det är lika kul som jag tycker.
Kontoret kommer att svämma över av kunder så fort lottovinsterna trillar in.
Kul att det är många som vill hitta sin drömbostad här på Gran Canaria.
Men 2016 ja.
Med heltidsjobb, privatlektioner i både svenska och engelska, ungarnas aktiviteter, bloggen, huset och ett äktenskap att underhålla, så kände jag att jag behövde en kalender utöver det vanliga.
Så jag gjorde min egna - tad'a!
Det var mycket jobb och det tog lång tid. Men nu är den precis som jag ville ha den.
Och till nästa år vet jag att jag måste börja mycket tidigare.
Nu fattas det bara att jag flyttar in i den. Skriver in alla spanska helgdagar.
- de svenska helgdagarna.
- de lokala helgdagarna ( som är annorlunda mot Las Palmas eftersom jag arbetar i en annan kommun).
- skolans helgdagar.
- alla födelsedagar och jubileum.
- semestrar.
- och möten och andra tider som man måste komma ihåg.
Det är ju inte klokt...
/Y - som har stora förhoppningar om att bli välorganiserad och komma ihåg allt nu.
PS Naturligtvis finns kalendern "Yohanna & Familjen Kaos" även till försäljning. ;) DS
Estoy camino al trabajo nuevo y todo salió bien esta mañana. Estaba más preocupada sobre la mañana y las nuevas rutinas que el nuevo trabajo.
Pero todo salió perfecto.
....toca madera.
Regresamos del hotel todo incluido y tuvimos un día de recoger y preparar.
Lo disfrute a lo máximo. Terminando la golosina de la Navidad con el libro de las vacaciones.
La Navidad recogo el finde que viene. )
Måndag.
Ny vecka.
Nytt år.
Nytt jobb.
Nya tider.
Är på väg till nya jobbet och allt gick bra i morse. Jag var mer orolig för hur morgonen skulle gå med nya rutiner, än vad jag är för själva jobbet. Men allt gick perfekt och nu är jag på väg.
Peppar, peppar....
Vi kom hem från all inclusive-hotellet och hade en dag med fixning och förberedning inför veckan.
Jag maxade njutningen på kvällen, när ungarna lagt sig, med att äta upp allt julgodis och läsa semesterboken i julgranens sken.
Julen plockar jag ihop nästa helg.
/Y - som är på G för att visa sig från sin bästa sida.
(Los ultimos dos fines de semanas hemos estados encerados en en piso haciendo reformas en la habitación del hijo. El ha cumplido ocho años y en su opiñon ya es mayor y demasiado mayor para tener por ejemplo una lampara del techo en forma de un sol.
Yo estoy de acuerdo con el.
Solo es que no he tenido tiempo para hacer que los habitaciones crescan con la velocidad de los niños.
Todavia la habitacion de la niña no corre peligo. Pero este momento vendra tambien.
Estoy segura.
Su habitacion tiene otro problema.
El problema con cual siempre lucho.
El de terminar mis pojectos.
Su habitacion esta sin terminar y con la velocidad que crescan los niños y la velocidad con que hacemos las cosas aqui va a ser hora de reforma en su habitacion antes de que la hayamos terminado.
Pues ahora estamos con el mismo dilema en la habitacion del hijo.
La hemos pintado.
Hemos puesto una pared con papel que traje de Suecia y se quedo tan bonita y estoy tan orullosa de mi misma por haberlo logrado por solo la segunda vez en mi vida (poner papel en pared).
Hemos cambiado sitio de los muebles.
Y hemos comprado, POR FIN, una nueva lampara.
Ahora faltan solo un par de cositas para terminar del todo pero el presupuesto ha acabado asi que hay dos caminos:
- esperar por mas pasta para poder lograr terminar el projecto y es aqui donde solemos terminar.
- o usar la tarjeta de IKEA hasta harde y por fin poder terminar esto como dos professionales ;)
Con esta pregunta nos despertamos este sabado tan bonito:
- QUE vamos a hacer?
...
Precis som jag berättade förra veckan så har vi haft "operation tonårsrum" här hemma de två senaste helgerna. Alexander ansåg att han var stor nu och att ha en sol-lampa i taket var lite av för barnsligt för honom.
Jag håller med.
Men jag har inte hunnit med att få rummen att växa i takt med barnen.
Det är samma visa här som med det jag skrev om att jag och min syster är olika >>>.
Hon får saker och ting gjort.
Jag går och funderar.
Hon gör saker till slutet.
Och jag hamnar någonstans på halva vägen.
.....så också i detta fall :(
När vi flyttade hit, till denna lägenhet för SEX år sedan >>> (huvaligen vad tiden går) så inredde vi Guldklimpens rum först, då var han TRE år, så det blev ju ganska så barnsliga saker där.
Men riktigt klart blev det aldrig.
Samma sak med Lillskattens rum som kom tre år senare.
Inrett efter en treåring.
Så hennes rum ligger inte riktigt i farozoonen för att vara för barnsligt än.
Men rummet är FORTFARANDE inte klart. Fastän det gått tre år sedan dess.
Blir hem (rum) riktigt färdiga någon gång?
Och nu har vi satt igång med Guldklimpens igen.
Det går runt runt runt...
Vi har alltså målat om och det har kommit upp en fondvägg med tapeter inhandlade på Rusta i sommras.
Skitsnyggt blev det, om jag får säga det själv.
...och det får jag ju naturligtvis ;)
Ny lampa har införskaffats och ny matta.
Möblerna har flyttats omkring.
Han har fått flytta in.
Men nu är det ett par saker som fattas för att rummet ska bli riktigt klart.
De där sista sakerna som får alla bitar att falla på plats.
Grädden på moset.
Den sista finishen.
Nya gardiner.
Sladdorganisation.
En ny garderob.
Och här tog det slut i budgeten för projektet.
Det är vad som brukar ske.
Just när man är på slutklämmen. När det inte fattas mycket för att kliva över målsnaret. När det bara är några futtiga saker som behövs för att allt ska se helt perfekt ut, ja då skiter det sig i ekonomin.
...eller på något annat sätt.
Och så brukar tiden gå och det där sista blir aldrig någonsin gjort. Och vi fortsätter att bo i en, som borde vara en tillfällig men ständigt verkar vara en permanet, renovering.
Och nu är vi där igen.
Nu kan man välja två vägar:
- spara och vänta på att man ska få ihop så pass att man kan slutföra sitt projekt.
eller
- maxa IKEA-kortet och få sätta punkt på ett projekt.
Just det dilemmat vaknade vi upp till idag.
Helg och fixar-tid.
Vad ska vi hitta på?
/Y - som är en himla stolt 2-gångs-tapetserare vid det här laget.
(En la vida cotidiana hay tantas cosas que hacer que muchas veces se me olvida a vivir.
Y olvido DONDE vivo.
Aunque vivo al lado de la playa muy rara vez vamos alli para disfrutar del lujo que tenemos tan cerca.
Una vergüenza!
Especialmente para mi que vine aqui para tener mas sol,calor y playa.
Pero ayer, cuando estaba en la zona, me atrevi a acercame al espectaculo y me senti en un banco en Las Canteras para desayunar.
Vaya tranquilidad.
Vaya vista.
Vaya lujo.
Me decidi directamente por llevar a la familia aqui el fin de semana que viene.
Ahora hemos estados encerrados en el piso DOS fines de semanas y trabajado como locos.
Ahora toca a salir y dirfrutar del sol.
.....claro, ahora lo dijeron en las noticias, en la tele, que el invierno y las temperaturas bajas van a venir justamente este fin de semana.....)
På vardagarna finns det så himla mycket som ska göras, så många tråkiga saker som måste fås gjorda för att livet ska fungera.
Så många måsten.
Det är fullt upp hela tiden.
Så jag glömmer bort var jag bor och att jag har stranden bara en kort bussresa eller en långpromenad bort.
Jag kan gå till stranden när jag vill.
Klart!
Så fort som jag satte upp den statusen på Facebook såg jag ju hur dumt det lät.
Som en örfil i ansiktet på alla stackare som går där hemma i grått och kallt novembermörker.
Förlåt! ;)
Men igår var jag i närheten av LasCanteras-stranden och när jag utfört mina ärenden, med mycket väl godkänt, som jag var där för att göra så slank jag iväg till strandpromenaden för att "ta vara på tillfället".
Jag satt där på en bänk i mina träningskläder och åt min medhavda matsäck medans jag fluktade på strandgäster som njöt av förmiddagen.
Varför gör jag inte detta oftare?
Ett lugn, en frid och en otrolig tacksamhet över att jag bor just här, kom över mig.
Inget irriterande över fortfarande oinstallerat kök, bråkiga ungar, ostädad lägenhet, papperskrångel och obefintligt jobb, kom över mig.
Jag bara njöt.
I cirka 5 minuter. Sedan kom jag på att jag var tvungen att åka hem och fixa.
Men jag bestämde raskt att nu fick det vara nog med fixande i lägenheten på helgerna. I två helger har vi nu varit instängda där och jobbat som galningar.
Stackars ungar har inte fått komma ut och solen har skinit och det har varit ovanligt fint novemberväder för att vara Las Palmas.
I helgen SKA jag ta familjen till stranden och picnicka.
Det bestämmer jag!
....det är ju klart, på kvällen, på nyheterna, så sa de ju att till helgen så kommer det försenade höstvädret att komma och temperaturerna kommer att sjunka drastiskt....
(Yo y mi hermana somos totalmente distintas como personas.
Nos dimos cuanta (aunque yo habia tenido una sospecha sobre esto durante todo mi infancia) durante mi estancia en Suecia este verano cuando estuvimos hablando sobre la vida.
Y mas concreto como se decora una casa.
Mi hermana me contó que ella es una persona que, cuanto sale una idea en su cabeza que le gusta, ni se lo piensa dos veces sino se pone manos a la obra directamente y y lo hace.
Yo, al otro lado, cuando me sale una idea, tengo que pensarlo mucho tiempo.
Como lo hago?
Se puede hacer de otra menera?
Esa otra manera es mejor o peor?
Y cuando lo hago?
Es mejor hacer esta parte primero o despues?
Y asi en todo la eternidad.
Mi hermana lo hace a lo primero.
Sale como sale.
Puede salir mal por no pensarlo bien antes.
Pero, como es una persona con mucha suerte (y a lo mejor un pizca de talento, digo sin ningun celo je je) se le sale cojonudo la mayor parte de las veces.
Yo suelo pensarlo tanto que al final no hago las cosas.
Me canso.
Encuentro otras cosas que hacer, o mas bien, pensar en.
Esto es muy frustrante.
Por esto, mi hermana tiene una casa lleno de cosas preciosas y projectos muy ingeniosas.
Cosas que ha visto en revistas de decoracion de casas y que nadie mas tenga.
Y yo tengo una casa lleno de cosas sin terminar...)
Min syster och jag är totalt helt olika som personer.
Vi blev medvetna om det i somras, även om jag närt en misstanke om detta under hela min barndom ;) när vi satt och snackade om livet.
Eller mer konkret om hur man inreder ett hem på bästa möjliga sätt.
Min syster är en sån person som när hon får en ide så sätter hon igång på en gång.
Pang på rödbetan.
Inget velande fram och tillbaka.
Jag, å andra sidan, är en sån person som när jag får en ide funderar så pass mycket att jag aldrig kommer till skott med att förverkliga ideén.
Den blir liksom kvar på planeringsstadiet.
Hur ska jag göra detta?
Finns det något bättre sätt att göra det på?
Är det bättre eller sämre att göra så här?
I vilken ordning ska jag göra?
Och så håller jag på i evighet.
Min syster tänker inte så mycket.
Hon kör på.
Det KAN gå åt skogen.
Men för det mesta, för att hon är en person med en massa tur (och kanske en ganska så stor talang, måste jag väl erkänna fastän det gör ont i stoltheten) så blir det kalasbra.
Därför har min syster ett underbart hem fullt med finurliga detaljer som ingen annan har. Och jag har ett hem fullt med projekt som aldrig blir avslutade.
I helgen satte vi igång med att ny-inreda Guldklimpens rum.
Jag köpte tapeter i Sverige som jag tänkte skulle liva upp lite. Och då var vi ju tvugna att måla om först så att det skulle matcha nya fondväggen. Och guldklimpen var inte heller så förtjust över baby-lampan i taket och alla småbarns-plancher vi haft uppe.
Han har blivit stor nu.
Och vill ha ett rum för att stort barn.
Även där har tiden springit i väg så vi inte hunnit med att få rummet att växa i takt med barnen.
Så inte nog med att vi har kaos i köket, eller i vardagsrummet där ju köket befinner sig i väntan på att det nya ska komma. Vi har även påbörjat operation tonårsrum i Guldklimpens rum. Som ju inte avslutas på en helg så han får sova tillsammans med lillasyster denna veckan i väntan på att föräldrarna ska hinna i fatt med detta.
Lycka till!
/Y - som hoppas att i alla fall detta projekt ska ros i land på en överskådlig famtid.
(Y como era regresar a Las Palmas despues de 80 días en Suecia?
De hecho fue mas chocante de lo que pensaba.
Primero fue mas chocante que pensaba llegar a Suecia.
No era llegar a casa como yo me había imaginaba. Todo era distinto. Mi ciudad habia cambiado, la gente habia cambiado, las vidas de mi familia habían continuaba sin mi.
Me sentia como una estraña.
Pero me aclimatize rapido.
Despues, al regresar aqui, me sentia rara.
Lo primero fue el calor que nos choco al salir del avion. Pensaba que iba a morir. Nosotros teniamos ropa de otoño de Suecia y aqui habia mas de 30 grados. Teniamos que ir a almorzar primero pero todo el mundo deseaba ir a casa y quitarse la ropa.
Y el olor.
Aqui huele diferente.
Huele a sol y calor, huele a sal y mar, huele a basuro y piz de perro, huele a cigaros y pan de ajo.
Huele a extranjero y se me habia olvidado como olia.
Ahora, los primeros días, estoy saludando a todo el mundo. Todos quieren parar, dar un beso y preguntar que tal ese viaje tal largo.
Ese es Gran Canaria.)
Hur var det att komma hem efter så lång tid i Sverige?
Det var mer annorlunda än vad jag hade trott.
Först så kändes det konstigt att komma till Sverige.
Det kändes inte alls som att komma hem, som jag hade trott att det skulle göra. Visst såg föräldrarnas hus ut likadant och alla saker var på sina platser. Men Örebro hade förändrats, jag kände inte en kotte längre, folk hade förändrats och allas liv hade fortsatt frammåt utan mig.
Jag kände mig som en främling.
Men jag vande mig snabbt.
Och sedan när vi åkte tillbaka så kändes det konstigt igen.
Först var det hettan som slog emot oss när vi steg ur planet. Jag trodde att jag skulle smälla av.
Vi hade ju på oss höstkläder från Sverige och det hade varit skönt på planet eftersom det alltid är lite kyligt där. Men fleecejacka i 30-gradig värme är ingen hit.
Vi var tvugna att åka och äta lunch först men alla satt bara och tänkte på att få åka hem och slita av sig kläderna.
Och lukten.
Här luktar det så annorlunda och jag hade glömt hur det var.
När man har varit på ett nytt ställe ett tag så vänjer man ju sig vid de nya lukterna, men åker man bort en sväng så märker man dem igen när man kommer tillbaka.
Ungefär som att byta tvättmedel.
Allt känns nytt och fräsht igen.
Vad luktar Gran Canaria?
Ja, jag har funderat på det.
Den har en speciell doft och jag kan inte komma på vad det är.
Det luktar UTLANDET och SEMESTER.
Det är en blandning av sol och värme, av salt och hav.
Det luktar av sopor och hundpiss.
Av cigarettrök och vitlöksbröd.
Utlandet helt enkelt.
Nu de första dagarna har varit lite (mycket) runt-om-kring.
Uppackningen av resväskorna går superlångsamt när man är upptagen hela tiden med att springa runt och fixa saker samt tittar på internet efter köksinspiration ;)
Herre Gud! Vad vill jag ha för stil i det nya köket?
Och så befinner vi ju oss i Spanien.
Det går ju inte att komma hem efter en lång-semester utan att stanna och prata och pussa på alla grannar och grannars grannar och svärmors grannar och skolkamrater med föräldrar och killen i kiosken och tjjerna på frisörsalongen och gubben i bokhandeln och f-n och hans moster.
(Despues de un par de dias muy liadas era hora para marcharnos con el tren al segundo destino del viaje: Gutemburgo y la otra mitad de la familia que vive alli. La hermana de mi marido y su familia.)
Efter många dagars flängande hit och dit så kändes det att det var dags att lugna ner sig lite.
Man är ju inte nån ungdom längre...
I alla fall, det började regna och det var dags att packa ihop för att dra mot semesterns andra resmål: Göteborg och andra halvan av familjen, Älsklingens syster med familj.
Angående det här med att vara deprimerad (Tack så jättemycket för alla stöttande kommentarer och personliga berättelser, som jag skrev så är detta något mycket vanligt och vi är många som går eller har gått igenom detta. Det känns skönt, men på ett positivt sätt, att veta att man inte är själv om detta.) så antar jag att det är som med förlossningar. Var och en har sin egna variant och det blir absolut inte som man hade färeställt sig.
Det är ju en sak som är jobbigt med detta, det är ju så himla svårt att tala om. Jag som brukar kunna blarra om ditt och datt med vem som helst har ingen alls lust att tala om detta och har supersvårt att sätta ord på vad jag känner.
Jag har inte talat om det med min familj och inte ens med Älsklingen. Bara en enda kompis har fått fungera biktbås en dag när det blev för jobbigt och rann över.
Vad var det som hände då?
Det blev kanske lite FÖR mycket.
Vem vet vad det beror på...?
Ni vet de där mörka stunderna man kan ha ibland. De som blandas upp med de där lyckliga som kommer då och då och som kan bero på vad dom helst egentligen.
Det är normalt.
Men när de mörka stunderna blir fler och de lyckliga mindre, då blir det svårt.
Man får liksom ingen andningspaus. Man får inte ladda batterierna.
För man vet ju egentligen inte vad de mörka beror på eller varför de lyckliga kommer. Man kan inte tvinga fram de lyckliga eller mota bort de mörka. De bara kommer.
Helt plötsligt kan jag få en känsla av rädsla. Som när jag var liten och blev mörkrädd. Helt ologiska för jag VET ju att det inte finns några monster under sängen. Men ändå så hoppar de på mig och jag agerar helt irrationellt (som när jag gick vilse i garaget >>>)
Jag blir rädd för livet.
Hur ska allt ordna sig?
En känsla av meningslöshet och ibland en väligt konstig känsla av att allt är på låtsas eller att jag lever i en dröm.
Jättemystiskt.
Med tiden började jag sova dåligt. Började få mardrömmar.
Ofta.
En natt vaknade jag och var så rädd för att drömmen varit så hemskt. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att denna mardrömmen hade kunnat slå vilken hemsk skräckfilm på TV som helst.
En riktig rysare.
En sån som när man tror att allt blivit bra på slutet, inser att man är rejält grundlurad och befinner sig i den hemskaste situation du kan tänka dig.
Tillsammans med någon som man litat på.
En natt vaknade jag av att jag grät och det har aldrig hänt mig förrut.
Jag drömde något så sorgligt om Lillskatten och tårarna bara strilade ner när jag vaknade.
Det kändes väldigt otäkt det också.
Man kan lura depressionen lite har jag kommit på.
Eller man kan skjuta på reaktionen.
Fast det är inga bra sätt.
Man kan dricka lite vin i gott sällskap och bli lite konstgjort glad och "glömma" situationen lite. Detta kan även hjälpa talförheten lite så att man kan sätta ord på vad som händer och kommunicera lite med någon.
Fast det är en väldigt svår metod.
För råkar man komma i gasen ordentligt och dricker för mycket, blir känslan efteråt mycket värre och råkar man bli lite bakis efteråt blir det en jätteotäck känsla och man vill bara gå och dra nått gammalt över sig i dagarna tre.
Det var faktiskt så jag började misstänka att det var något som inte stog rätt till med mig. När jag blev bakis i TRE dagar efter en jättetrevlig kväll med väninnorna.
Känslan var precis som att man har bara en viss lyckomängd varge dag att göra av med.
Om man har FÖR roligt FÖR länge en ute-kväll med vännerna så har man förbrukat hela lycko-kvoten för veckan som kommer och blir dömd att vanka omkring med ett svart moln över huvudet.
Fast det svarta molnet är mer som att man vill skjuta sig för man ser ingen mening med livet.
Och en väldigt stark känsla av att befinna sig en dröm, mardröm.
Ett annat sätt är att hålla sig jäkligt upptagen hela tiden och det är ju inghet problem när man är småbarnsförälder.
Hit och dit med skolhämtning och lämning, matlagning, jobb, läxor, tvättmaskiner osv.
Då behöver man inte fundera så mycket eller känna efter hur man mår egentligen.
De mörka stunderna kommer och går och man hinner inte tänka på dem.
Men om man spär på det vanliga livet med lite extra som födelsedagsorganisering, jularrangemang, semesterplaner, saker utöver det som man är van vid, ja då mår jag rent av fysiskt dåligt när jag måste planera och organisera.
Jag som alltid ÄLSKAT att organisera.
Och efteråt blir jag SÅ trött.
Så min plan, när jag kom på att åka till Sverige så länge, var att jag skulle få en tid med lugn och ro för att sitta ner och riktigt tänka på de där mörka tankarna som jag skjutit undan så länge.
Bli lite vän med dem.
Ta tjuren vid hornen så att säga.
Och tänka på lite annat smått och gott som jag sopat under mattan också.
Jag vet inte. Hitta lite själslig ro i skogen och naturen. Få vara med barnen och njuta av dem istället för att stressa och bråka. Få komma hem och hitta tillbaka till den där trygga känslan från barndomen.
Hittills så har det inte gått så bra.
Vi har farit hit och dit och gjort saker. Visserligen roliga saker. Men saker hela tiden.
Ungarna bråkar och är så uppspelta hela tiden att det är omöjligt att inte bli skitirriterad på dem och skälla.
Och det känns jättekonstigt att vara hemma. Dels hemma i Sverige där det är vi som är de konstiga invandrarna nu. Och konstigt att vara hemma i barndomshemmet där livet har gått vidare och jag är den vuxne nu som ska vara förståndig och ta ansvar.
(Esta semana es algo que se llama "la semana de las mujeres. En España se celebra un santo todos los dias, en Suecia cada dia hay un nombre. Y esta semana, la de las mujeres son: Sara, Margareta, Johanna, Magalena, Emma y Kristina - como nos llamamos en mi familia, yo, mi madre y mis hermanas. Esto, siempre (en los viejos tiempos) celebrabamos con tarta de fresas y como todos estabamos en el mismo lugar este año decidimos hacerlo otra vez.)
I vår familj heter vi Helena, Johanna, Sara, Margareta, Emma och Kaisa.
I går började denna veckan med Fredrik. Så följer: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina. Helena och Kaisa kommer lite eftersläntarande efter.
Men vi har alltid firat denna veckan med JORDGUBBSTÅRTA.
Eller alltid och alltid.
På den tiden då det begav sig. När alla var unga, lyckliga och hade tid ;)
Så när vi nu var samlade på samma ställe (förutom mamma då som inte var på plats i år) gjorde vi slag i saken och gjorde något symboliskt - fira namnsdagarna med tårta och samvaro.
Nya kusiner skulle läras känna och nybyggda hus skulle inspekteras.
Jag ska inte göra sånt - träffa bebisar och titta på hus.
Jag blir så himla sugen själv.
Fast jag vet att det inte är läge.
Men man kan alltid leka med tanken...
Jag pratar om hus nu alltså....ha ha.
/Y - som tycker alla bor så fint här att hon vill ta med sig ett hus och köra ner det till LPa ;)