Gårdagen ja.
Tror ni att man kan bli så överbelastad känslomässigt sett att det går ut över kroppen?
I dag när jag skulle ut och gå min morgonpromenad så ville nämligen inte min kropp följa med. Den var seeeeg som tuggummi.
Undrar varför?



Men vi tar det från början som de proffisionella skriver...

Alexander har ju alltid haft lite problem med sina öron. >>> Och under förra hösten och vintern så var han konstant snorig >>>, hostig >>> och ett flertal öroninflammationer. >>>

Efter mycket om och men så fick vi komma till örondoktorn >>>, som till slut bestämde att det skulle dräneras i öronen >>> för att undvika framtida problem.

I maj var vi och tog prover inför operationen och Alexander skötte sig otroligt. >>>
Alla var förvånade över hur tålig han var. Inte ett MU sa han fastän de fick sticka honom flera gånger för att hitta en åder som ville släppa ifrån sig blod.

Men fortfarande så hade ingen läkare talat med oss om vad det var som skulle göras och hur.
Jag tänkte i mitt stilla sinne att det kommer väl. En stund innan det bestäms datum för operationen får vi komma och möta en läkare som kommer att förklara allt för oss.

Men detta är Spanien, här går det inte till som på andra ställen ;)

Förra veckan så ringde de från sjukhuset. Jag var och hämtade Alexander i skolan och svarade inte hemma och hörde inte mobilen. Då ringde de till svärmor och berättade att vi hade tid som igår klockan 8 på morgonen på fastande mage.
Här går historierna isär, och vi kommer ALDRIG att få reda på vad som hände. Svärmor säjer att de sa till henne att det var för en provtagning vi skulle dit. Sköterskan säjer att hon sa till svärmor att det var för operation vi fick tiden.

Jag TYCKTE att det var lite konstigt att vi skulle dit IGEN och ta prover när vi redan varit där. Men så tänkte vi att det har ju gått tre månader sedan vi tog dem och då tyckte jag att jag hört att man måste ta om proverna.
Vet inte vart jag fick det ifrån.

På morgonen klockan 06:30 så släpade jag sålunda upp två små trötta barn och vi gav oss ut för att ta bussen för att kunna vara på sjukhuset klockan 8.
Alla på fastande mage för att efter provtagningen gå på café och mysa med köpefrukost.

Först bussen som kom var smockfull med folk och stannade inte ens vid hållplatsen.
Skit!
Hur gör vi nu?
Ska jag vänta på nästa och riskera att komma försent eller ta en taxi med allt bråte vi har med oss?

Jag väntade, men nästa buss som kom var OCKSÅ smockfull. Denna stannade dock och jag tvingade folk att flytta på sig så jag kunde köra in barnvagnen och sätta mig med TVÅ barn i knät.
PÅ bussarna i Spanien får barnen inte sitta i barnvagn. Den måste parkeras och barnen måste sitta i knät på föräldern, annars så startar inte bussen.
Försök att få folk att resa på sig i en smockfull buss...
Jo det gick bra till slut.

Vi kom fram i tid och checkade in oss i luckan på receptionen. Då säjer tanten där att vi ska följa efter ett annat par och åka till våning 1. Konstigt tänker jag för där var vi inte förra gången. Men jag följer snällt efter.
Vi hamnar på operation, jag blir lite misstänksam och frågar paret vi följde efter vad de ska göra.
Jo de ska operera sin son.
Nej nu blir jag lite smått orolig och går tillbaka till receptionen och frågar om det har blivit något missförstånd, detta är ju Spanien ;)

Nej då. Alexander ska opereras IDAG och det har de ringt och sagt. Men lugn säjer de. Han får komma hem på en gång och ska inte läggas in.

MEN jag hatar detta. När det inte blir som man tänkt sig och inte har något förberett. Det är något som verkligen händer FÖR ofta här nere.
PLANERINGEN klaffar inte.

Alexander kom i skolkläder eftersom vi trodde att han skulle till skolan efteråt. Men inte skickar jag en nuopererad kille till skolan. Men alla tittade ju konstigt på oss.

Varken Irma eller jag hade ätit frukost och jag hade INGENTING med mig åt oss. Detta skulle ta mycket längre tid än en provtagning. Som tur var hade jag gjort en liten vällingflaska åt Irma som jag tagit med. Men den drack hon ju upp på en gång.

Jag var själv med två barn och barnvagn. Hade jag vetat att det var operation på G hade jag inte tagit med Irma eller jag hade haft med mig Älsklingen. Alla andra föräldrar var där bägge två med sitt barn. BARA jag var själv med två barn.

Ingen hade förklarat något för oss vad som skulle hända och vad de skulle göra. Därför hade jag INTE kunnat förklara något för Alexander. Jag hade sagt till honom att de skulle sticka honom i armen men att mamma skulle vara där HELA tiden och krama honom.

Nu skulle han sövas och jag fick INTE vara där och kunde inte förklara något för honom. Som tur var så är Alexander en väldigt stabil kille som inte får panik för mycket. Han följde med narkossköterskan som förklarat för oss vad som skulle hända och jag hoppas att han kände sig säker och uppmuntrad av mitt ansikte som försökte utstråla uppmuntran och säkerhet.

Medans jag grät innombords.
De tog min lillekille och jag fick inte vara där och stötta honom.
Alla känslorna från förra sjukhusupplevelsen >>> kom upp och jag började nästan storböla där i väntrummet. Men sysselsatte mig med att roa Irma.

Efter en halvtimme ropade de in mig i uppvakningsrummet där jag fick vara i alla fall och ta hand om Alexander när han vaknade upp.
Det var lite komplicerat med bebis, barnvagn och uppvaknade groggi Alexander som mådde skit. Men sköterskorna var snälla och gullade med Irma så att jag kunde ägna mig åt Alexander.

Men Alexander mådde inget vidare så vi fick ta en taxi och bädda ner honom hemma. Irma fick lunch på störten och bäddades ner också.
Själv åt jag frukost klockan 1 på dagen och fick äntligen pusta ut i hemmest trygga vrå.
ÄNTLIGEN var det över!

På eftermiddagen var allt kaos med tider, ätning, sovning osv. Men vi var hemma och tog det lugnt.
Men jag har fortfarande den ÄCKLIGA sjukhusdoften kvar i min näsa. Den försvinner inte oavsett hur mycket parfym jag sprayar på mig.

Det var vår kaos-tisdag det.
Det gör vi inte om.

/Y