Jag måste ju börja med att säja:
-Uj vad tiden går. Jag hinner inte med.
...för sånt hör ju till att skriva i sådana här inlägg OCH det är ju så sant. Men jag har, inte slutat att förundra mig, men kanske förlikat mig litegrann med att det kommer att vara så här nu. Tiden kommer att rinna förbi och man kommer liksom inte att hinna med någonting.

Nu ska vi se vad som har hänt sedan jag skrev sist om Irma >>>

Vi har ju varit på semester och det var ett riktigt äventyr med barnen. När Alexander var 5 månader så åkte vi till Sverige för första gången med honom och det var inga större problem som jag kommer ihåg det. Men Irma verkar vara känsligare på det området.
Hon ville inte äta.
Och hon ville inte sova.
Det blev väl för mycket nytt kan jag tro. För mycket att titta på. Hon varken hade ro för att äta eller för att sova.

ÄTA
Irma åt bra, som jag skrev så länge som jag gav henne burkmat. Två stora burkar om dagen och därtill bitar från våra tallrikar, bröd och makaroner.

När vi åkte till Sverige så tog jag med mig burkar till resan och EN burk i reserv, för akutsituation, för att vänja henne sakta till maten på bortaplan.
Men det gick inte så bra.
Hon VÄGRADE att äta svensk burkmat. Eller vägrade och vägrade, hon åt ett par skedar, sedan var det stopp. Ville inte ha mer.

Jag provade att göra hemmalagad mat och det gick lite bättre. Men fortfarande var det ett dunderjobb att mata henne. Man fick ge henne leksaker att pilla med så att hon blev distraerad och glömde bort att knipa ihop munnen.
Man fick skojjsa och tramsa för att få henne att gapa.
Osv.
Ett hästjobb.
Gott och väl en timme kunde det ta.
En mardröm helt enkelt.

Till slut så hittade vi en burk, Sempers ekologiska lasagne, som hon åt som hon skulle.

Vi provade att bara ge henne bitar från vår tallrik, potatis, kokta morötter, skinkbitar, ärtor och majs. Det gick bra. Men tog vääääldigt lång tid och inte heller blev det så stor mängd som hon fick i sig.

En dag tog vi akutburken för att visa hur hon åt i normala fall och alla runt omkring häpnade över hur lätt det gick och hur fort hon åt.
Vad är det igentligen med dessa burkar?
Har de knark i dem?

Man sa till mig att se upp med dessa burkar när ni kommer hem. Fortsätt inte med dem för du kommer att få det jättejobbigt att vänja henne av med dem sen.
Det tyckte jag lät logiskt.
Men faktum är att jag, sedan vi kommit hem, har börjat att ge henne burkarna igen. Det är INTE värt allt besvär runt omkring den andra maten. Jag vill ju att hon ska äta och vara glad. Inte att hon ska vara hungrig, vi irriterade och rädda för att hon far illa.
Nej det blir burkar tills vidare OCH bitar från våra tallrikar som hon verkar tycka om.
Det tycker jag verkar logiskt och bra NU!

Vällingen (som jag var mycket mer orolig för, för den smakar JÄTTEMYCKET annorlunda i Sverige) och gröten var det däremot INGA problem med.
Skönt!

SÖMN (Irmas sovstrul)
Vi började ju med tass-metoden ett tag innan semestern och den verkade ju ge effekt. Irma sov bättre och bättre på nätterna. Lärde sig somna själv i sin säng och att somna om själv när hon vaknade på nätterna. Jag slutade nattamma och det gick bra att bara stoppa in nappen och vända på henne när hon vaknade på natten.

När vi kom till Sverige så blev det TVÄRSTOPP på detta.

Hon började vakna på nätterna och var tvärarg när jag inte tog upp henne. Och eftersom vi bodde alla fyra i ett och samma rum så kände jag mig tvungen att ta upp henne för att inte väcka hela huset OCH Alexander (som aldrig somnar om om han vaknar, ja dessa ungar hå hå ja ja).

Så det blev att ta upp henne och vagga och vyscha och därmed så började hon ju nosa efter bröstet och så tog nattamningen fart igen.
Och jag ska verkligen säja att detta med att ta upp är INGEN bra idé, det blir bara sämre och sämre. Men jag tänkte som så att det är bara under denna månaden. För att alla ska få sova (alla utom jag då). Och när vi kommer hem så blir det att börja med tass-metoden igen.
Men det blev bara värre och värre. Tillslut var vi tillbaka på ruta ett med upp till ett uppvak, med vyschning per timme.
Ibland kom det en bra natt. Men oftast var det halvdåliga.

Lägg därtill solljuset på nätterna i Sverige vilket ger morgonpigga ungar som inte sover längre än till 6:30-7. Så jag var RIKTIGT sliten när vi kom tillbaka.

MEN när vi kom tillbaka så behövdes det bara (peppar, peppar ta i trä) en natt med ett uppvak med gråtperiod och tillhörande tass, och så sov hon som en ängel igen.

Första natten en gråtperiod. Resten av nätterna, sov hela nätterna med kanske två nappistoppningar och så en natt med misstänkt tandvärk som botades med Alvedon.

Vi är ÖVERASKADE.
Hur är detta möjligt?
Är semester-resande en sådan traumatisk upplevelse för barn?
Jag är MYCKET orolig inför helgens sol- och bad-resa till bungalowen. Ska allt börja om då?


Efter mycket snurr och bökande i sängen, så somnar oftast Irma själv där nu för tiden.

TÄNDER
Ja för visst är det sant!
Det har kommit en tand.
Fösta tanden kom igår, 11 månader minus en dag gammal. Vi hade börjat att skojja om att vi skulle få köpa löständer åt henne. Eller att hon skulle börja gå innan hon fått tänder.
Men nu så är den här.

Natten då den kom var första natten som hon sov hel natt UTAN någon som helst störning. Ingen nappisättning, ingen tass, ingen mardröm, inget gnäll ingen snyft, ja INGENTING. Man hörde inte ett pip från det hon gick och lade sig tills hon vaknade.
SÅ skönt!

Natten EFTER som tanden styckit upp däremot var besvärlig och jag slutade med att ge henne en sked Alvedon och då lugnade det ner sig.

Däremot inget dregel, ingen diarré eller annat som man brukar säja kommer i samband med tandsprickningen.


AMNING
Amningen är det lite si och så med nuförtiden. Och jag undrar om det verkligen är någon idé att fortsätta. Men samtidigt så vill jag ju inte sluta. Det känns så sorgligt.
Men som det är nu så ber hon aldrig om bröstet, utan jag lägger henne vid det när jag tycker att det är dags.

Har man tur och vi är själva, så kan hon på mornarna, suga riktigt bra. Men annars, under dagen så har hon inte tid att suga. Det blir tre sug, sedan måste hon titta vad Alexander gör.
Så jag undrar igentligen om det kommer något...

GOLVTRÄNING
Här hemma har jag mest haft henne sittandes i sin matstol när vi varit hemma. Dels så satt hon inte så stadigt att jag ville ha henne på golvet, dels så ville hon INTE ligga på mage och dels är det så ogästvänligt att ha bebisarna på golvet här för de är så kalla, hårda och alla går med ytterskor där.

Men på semestern så hade vi henne på golvet hela tiden och hon lärde sig snart att sitta stadigt, rulla både från och till magläge och nästan ställa sig på alla fyra. Står på ett knä och gungar fram och tillbaka på händerna.

Hon utvecklade även en egen stil att förflytta sig på.
Sitta på rumpan med benen rakt ut framför sig och gunga fram och tillbaka. Hastigheten med denna teknik var långsammare än en snigen. Men hon var nöjd och lyckades på något magiskt sätt förflytta sig dit hon ville.

Nu går det absolut INTE att lämna henne på sängen en stund. Nu rullas det hit och dit som en virvelvind.

Och igår satte hon sig upp själv för fösta gången. Från mage till knästående och så sittandes. Här går det undan vill jag lova.

HÄNDERNA
Det är otroligt hur långa en bebis fingrar kan bli när de vill ha något och man får vara otroligt noggrann med vad man ställer i närheten. Allt ska undersökas och kastas i golvet.
Dukar är ett minne blott :(

Hon klappar händerna, pekar på saker,  vinkar adjö och vrider händerna fram och tillbaka när vi sjunger tamburinlåten.

PRATA
Hon har sagt mamma och pappa men använder inte orden i deras rätta betydelse.
Men skrika tycker hon om, och HÖGT ska det vara. Så det riktigt skär i öronen.
Sen så skrattar hon.
Kul!

IDOLDYRKAN
Detta med Alexander och hennes dyrkan av honom, fastän att hon är så liten, är så sött att se. Överallt så följer hon honom med blicken. Och om hon inte ser honom så vrider hon sig ur led för att följa ljudet av honom.
Han busar med hene så att hon kiknar av skratt och till och med när han skäller på hene så skrattar hon.

Än så länge har de inte haft några större konflikter men jag anar att det kommer. Hon vill nämligen ha ALLT som han har i handen. Och han vill också ha ALLT som hon har i handen.
Hur ska detta gå?...



Jag kan skriva i evighet om detta. Men det ska jag inte göra. Jag ville i alla fall få ner på pränt vad jag kommer ihåg just nu. Eftersom Irmas album och hemsidor gapar ödligt och sorgligt tomma.
Tiden räcker inte till.

En sån tur att det bara tar en sekund att fotografera ett ögonblick som förstärker minnet om det man ville komma ihåg.

/Y