...ja jag skriver en släng av, för som jag läste på internet (där man läser det mesta nu-för-tiden) så är depression en av de vanligaste folksjukdomarna på senare år. Så det vore ju konstigt om inte jag skulle åka på en jag också.
Jag visste inte att man kunde sitta i
Paradiset och vara ledsen...
För ett BRA tag sedan
Det började för länge sedan men jag har inte velat erkänna det. Först ska man ju igenom förnekelsefasen; nej inte kan väl jag som är så frisk och stark råka ut för en sån. Sedan ska man ju igenom hopp- och förströstan-fasen; nej det här kommer att gå över av sig självt bara jag inte låtsas om det. Och till sist kommer ju uppgivelsefasen; nej, för 70-singen jag har nog någonting men varför ska jag gå till doktorn för, hen kommer ju bara att skratta åt mig.
Men det var på påsklovet, när vi var på hotell
>>> (som jag FORTFARANDE inte har skrivit om) och jag läste den där boken som jag så turligt kom över
>>>, då fattade jag äntligen vad det var som antagligen drabbat mig.
En helt vanlig depression.
Och inget att leka med enligt expertisen.
Fast jag hade förväntat mig att den skulle kännas lite glammigare. Man läser ju om den i alla kändisblaskor och då liknar det inget av det som jag känner.
Det var kanske därför som jag inte kände igen den.
Boken, som jag läste, hette ju Mysteriet i Mercy Close, och precis som vanligt så skriver Marian om ganska så dystra saker; att mannen lämnar en när man precis fått barn, att man blir misshandlad, att man förlorar sin käresta och som i denna: är deprimerad och får lust att ta livet av sig. Fast på ett sådant huvudet-på-spiken-sätt att jag inte kan låta bli att skratta rakt ut och rodna av igenkänningsfaktor.
Och i denna, som handlar om Helen som är privatdeckare och får ett spännande fall på halsen, samtidigt som hon kämpar med sin depression och självmordstankar, så beskriver hon just känslan som Helen har på ett sådant sätt att poletten trillade ner hos mig.
För 17!
Det är ju precis så som jag känner mig.
Jag fick en förmiddag ledig helt plötsligt och begav mig ut i parken för att köra min, numera bortglömda, fettbrännartur och lät tankarna sväva fritt.
Här gnetar jag runt runt i spåret och svettas tillsammans med alla andra hemmafruar som kämpar med sina ladugårdsdörrar till rumpor. Och säkert var det denna ladugårdsdörr till rumpa
>>> som var en av de utlösande faktorerna till denna situationen.
Jag tänkte:
- Det finns säkert flera dussin här, som går omkring och känner precis som jag.
Så himla såpopraaktikt.
Medelålders kvinna som är missnöjd med sin kropp men för "oorganiserad/oengagerad" för att ta tag i saken och blir ännu besviknare och missnöjdare med sig själv på grund av detta,
som oroar sig över ett förlorat jobb eller brist på jobb som orsakar dålig ekonomisk stabilitet i familjen,
som har ett äktenskap som sjunger på sista versen eller i bästa fall gnisslar rejält i gångjärnen och drömmer om en man som "ser" henne och vet vad hon drömmer om,
som ständigt kämpar på yttersta gränsen mot ett 4-åringstrotts men ändå har dåligt samvete för att hon inte "gör mer",
och på grund av allt detta, skäller och gnäller på sin familj och är allmänt trälig, inte har lust med något speciellt, drömmer mardrömmar om nätterna och som gråter för sig själv inne på toaletten.
Japp, vi är säkert skitmånga där ute.
Det hjälper inte mig speciellt mycket.
Men jag fick ändå lust att skratta rakt ut åt det dråpliga i det.
Och lust att storgråta åt det tragiska.
Jag köpte mig en biljett hem.
Hem till mamma och barndomshemmet.
Jag ska ta barnen och åka hem och ta hand om mig.
Jag ska sitta i trädgården och göra ingenting, dricka vin och röka om kvällarna.
Jag ska försöka tänka på de där svåra tankarna som jag inte vill tänka på och försöka få ordning på dem.
Jag ska ha tid för mina barn och läsa god-natt-sagor, lära dem att knyta sina skosnören, plocka blåbär i skogen, tala om livet, fråga dem saker.......och LYSSNA på svaren.
Direkt efter att jag hade beställt resan ångrade jag mig.
Jag vill inte åka hem.
Jag har inget hem.
Inte där i alla fall.
Jag är vuxen nu och mitt hem är i Las Palmas. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till barndomshemmet.
Och jag är själv en mamma nu. Jag kan inte komma rusande till min mamma. Det är inte samma sak som när jag var liten och fixade allt åt mig.
Jag vill vara kvar och fixa allt det där som känns jobbigt.
Fast ändå är jag rätt trött på det och behöver komma bort.
Ja, kort sagt: jag vet varken ut eller in.
Men ett säkert tecken på att något inte står rätt till är att jag helt tappat lusten att skriva. Jag kommer inte alls på något roligt, eller något som jag har lust att skriva om.
* * * * * * *
Sverigesemester dag 4 - På upptäckarfärd på MAXI
Idag när vi gick upp regnade det och det var dags att åka till det lokala matvaruhuset MAXI. Att åka till en mataffär är det bästa man kan göra när man är på semester. Skit i souvenirbutiker och hantverksmarknader. I matvaruaffären hittar man de bästa presenterna och typiska sakerna.
En egen liten kundvagn och en timme att botanisera fritt - det är lycka det.
Jag kom hem med det mest nödvändiga. Vi hinner väl dit en andra gång hoppas jag, innan det blir dags att åka hem.
/Y - stolt ägare av två chipspåsar och två nya kex-sorter.
