Det är onsdag (två dagar kvar till påsklov!!!), tre dagar sedan hans födelsedag, Alexander är fortfarande hemma efter feber-sjukan som han haft, men idag har han bara 38 grader och är piggare.

Och det är SVINKALLT och blåsigt, med vissa inslag av regn, i Las Palmas.

Jag tar tillbaka ALLT om att våren och värmen hade kommit hit.

 

Alexander åtta år ja.

Min lille (store) kille.

Jag läser vad jag skrev förra året >>> och det stämmer in ganska så bra på detta året också.

- Det har tappats flera tänder, dock bara 4 nya, till allmän förtvivlan här hemma.

- Det har blivit lite bättre med data-spels-humöret. Håller man fast vid regler, konsekvenser och agerande så ger det tydligen utdelning ;) (peppar, peppar ta i trä).

- Regler accepteras ganska så bra, fast bryts också i skydd när ingen ser. Det är väl så det ska vara antar jag.

- Han tror fortfarande på Tomten och Tandfeen (tror jag i alla fall för han har inte sagt något). Något som Lillasyster vid 4 års ålder redan insett inte riktigt är som de vuxna säger.

 

Och det kanske sammanfattar Alexander lite: han är lite oskyldig, lite naiv, gör som man säger, tror på det man säger. En kalasbra egenskap som värderas högt, MEN som också kan bli hans största svaghet här i livet.

Precis som hos mig.

Vi vill ofta andra så väl att vi många gånger själva råkar illa ut och blir utnyttjade.

Men till skillnad från mig så är Alexander mycket starkare och stabilare i sig själv. Han tar inte så illa upp när andra skrattar åt honom. Han bryr sig inte så mycket. Han kör sitt race. Påminner mig lite om Tjuren Ferdinand nu när jag tänker efter.

 

Jag vet inte riktigt hur jag gjort, eller OM det är jag som gjort det, men självsäkerheten finns där hos honom och han kommer att bli en klippa när han blir vuxen. Det känner jag på mig.

Det ville jag verkligen ge mina barn, en trygghet i dem själva att de tror på sig och inte bryr sig så mycket om vad andra tisslar om.

Att de vet att de är bra.

Att de vet vad som är rätt.

Och att de har en styrka att gå emot strömmen om det är det som de känner att de måste.

 

Alexander har till exempel börjat på dans.

Det var ju dags att leta reda på en fysisk fritidsaktivitet åt honom. Han har ju svenskan som han går på, men det behövdes också något fysiskt.

Det räcker inte med att komma hem efter skolan och vara här hemma och vänta på att allt ska bli klart med tvätt och stryk och plock och fan och hans moster som ska göras här hemma innan vi kan gå ut i parken. OM vi hinner gå till parken.

 

Det blir en massa fläng fram och tillbaka när allt ska klaffa. Och visst blir det en extra utgift, dock inte så farligt som jag trodde. Men det funkar så bra nu och han tycker att det är så roligt.

BRA!

Pappa ville ju att han skulle börja spela fotboll, hey vi är ju i Spanien, går inte att undvikas. Men jag såg att han gillade att dansa och han var helt med på noterna när vi letade upp en kurs åt honom.

Visst är det svårt för en kille som aldrig "fått" dansa innan. Men bara viljan och glädjen finns där, och så övar vi lite hemma när det finns tid, så ser det lovande ut.

Han har bestämt att han ska bli showman ;)

 

Jag har hört att han blivit retad i skolan för dansen (av de tuffa fotbollsspelande killarna) men det bryr honom inte. Vi har talat om detta han och jag och jag försöker säga att han inte ska bry sig, att det är viktigt att göra det man själv vill och att det är DE killarna som KAN dansa, som alla tjejer vill ha ;)

Och det är tydligen inte så roligt att reta någon som inte blir vare sig arg eller ledsen, verkar det som.

 

Det är fortfarande jätteroligt med kiss och bajs här hemma. Jisses! När ska det ta slut.

Men också mognare grejer som att läsa egna böcker och FÖR lillasyster. Skriva egna historier. Och bygga upp stora städer av LEGO.

 

Det går fortfarande bra för honom i skolan och han är en av de bästa i sin klass. Läser och skriver jättebra. Räknar lite sämre och håller på att lära sig engelska.

Hoppas verkligen att skollusten håller i sig men jag börjar få lite ångest för, hur i hela friden, man gör när tonårs-uttråket kommer. Jag kommer ju ihåg hur det var.

 

Och en ny epok har inletts.

Alexander har varit själv hemma ;)

Nu när han varit sjuk har han varit själv hemma medans jag gått och lämnat Irma i skolan.

Det är stort.

Både för han och mig.

 

Och så detta med lillasyster.

Att det är så himla roligt att reta henne.

Reta, reta, reta och rätta och säga att hon har fel. Visa att han är stor och kan mer saker.

Det tar aldrig slut.

.....fast jag kommer ihåg detta också.

JAG är ju storasyster och den som har vetat bäst och hela tiden velat tala om det.

Så är det ju ;)

Och lillasyster, vårt lilla åskväder, går igång på 100 cylindrar.

Jämt!

Var 5:e minut.

Världskrig.

 

Hå hå ja ja.
 Man vet att man levet.

 

ÅTTA år - Min Guldklimp, min förstfödde, The One and only ALEXANDER.

 

Grattis!

Mamma är så stolt över dig.

 

/Y