....utan hellre bara stoppar huvudet i sanden inför och skjuter på framtiden; raseriutrott.

 

Jag brukade ju skriva om skitungarnas alla faser och åldrar.

Brukade.

Detta var sista gången jag skrev om Lillksatten >>>

Och detta om Guldklimpen >>>

 

Ja, Guldklimpen har jag ju skrivit om som vanligt, men Lillkskatten har jag inte velat skriva om.

Jag vet inte vad jag ska skriva.

Det är så tråkigt.

Jag vill inte skriva om allt detta tråkiga.

Men samtidigt så är det nog väldigt nyttigt att just skriva om det.

Få det på pränt.

Få lufta sig.

Få det dokumenterat, så man kan gå tillbaka till det nån gång i framtiden och faktiskt kunna peka på det och visa att SÅ HÄR VAR DET. Nån gång när Lillskatten kommer i den "hemska" tonåren och säkert kommer att bli förbannad på hur vi behandlat henne som liten och att vi var enna riktigt dåliga föräldrar.

Jag har varit med om det.

Jag vet hur det är.

 

Lillskatten påminner så mycket om sin moster och faster.

Både Älsklingen och jag är lugna som filbunkar.

....tills det brister.

Men både moster och faster har varit/är två tempramentsorkaner ;)

Hon brås på sin faster som kan explodera på tre sekunder och bli rasande. Men sen efter 5 minuter skiner som en sol och allt är rosaskimrande igen.

Och på sin moster, som blev så himla rosenrasande som liten, att det är helt omöjligt att få kontakt med henne och bara skriker tills hon får sin vilja igenom.

 

Lillskatten är hemsk.

Hon förstör våra liv (och det skär i hjärtat att skriva det).

Och jag vet inte hur jag ska hantera detta.

Hur jag än gör så blir det fel, tycker jag.

 

Det började precis på sommaren när hon skulle fylla tre. Och när jag nu läser om 2-års-perioden ser jag att vi fick lite förvarningar även där.

Det började tvärt.

Raseriutbrotten.

Över ingenting.

 

Kommer ni ihåg köttbullarna på Ikea? >>>

Då var det en sak som hände lite då och då. Kanske nån gång om dagen.

Nu händer det flera gånger per dag.

OCH på natten.

Vi går som på nålar här.

När?

 

Förra sommaren kommer jag ihåg att hon kunde vakna på natten och skrika: VATTEEEN!

Jag hämtade vatten.

- Inte SÅÅÅÅÅÅÅNT vatten. Gas-vatten!!!!

Suck!

Jag hämtade gas-vatten.

Fortfarande skitförbannad och kastade vattenglaset i golvet.

Superarg kunde hon storma ut i köket för att själv ta vatten. Bli arg för något annat. Slänga sig på golvet. Skrika och yla.

Mitt.i.natten.

Vi bara stog och gapade.

Inget vi gjorde hjälpte.

Hon blev bara argare.

Försökte vi trösta och lugna så slogs hon bara.

 

Nu har vi en vattenflaska vid sängen. Den får hon. Sen får hon skrika så mycket hon vill om annat vatten. Jag springer inte mer på nätterna.

 

Hon kunde ha mardrömmar på nätterna och skrika:

- Neeeeeej! Jag vill inte.

- Inte såååååå!

Kasta sig i sängen. Dunka huvudet i stenväggen.

 

Nu händer det:

- när det ska tas på skor.

- om skrynklor på strumporna.

- när det ska tas på kläder.

- när det ska ätas.

- om vad som helst som kan vara en motgång.

(dock INTE vid tandborstningen >>>, tackar för det)

 

Det verkar som att hon har så mycket känslor i kroppen så att det bara bubblar över. Hon vet inte hur hon ska hantera dem. När hon blir arg så kokar det över i huvudet på henne.

Och det går inte att få kontakt.

 

Och folk bara säjer:

- Men hon är ju så söt. Hon är ju så liten. Låt henna vara. Låt henne få som hon vill.

Och säjer åt Guldklimpen att:

- Du som är så stor. Bråka inte med henne. Strunta i henne.

Men jag tycker inte att det är rätt.

Bara för att man är liten och söt ska man inte få bete sig hur som helst och komma undan med det.

Jag tycker synd om Guldklimpen.

 

Och jag kommer ihåg hur det var.

Min lillasyster var likadan.

Och så liten och söt.

Och elak.

Och skrek tills hon fick sin vilja igenom.

Ingen trodde på mig när jag försökte berätta hur hemsk hon var hemma.

Ingen trodde att min lillasyster kunde vara så hemsk och elak.

Hon som var så liten och söt.

Och trevlig mot ALLA utanför familjen.

Och det kändes som jag ALLTID fick ge med mig.

Så att hon inte skulle skrika, få raseriutbrott, sparka hål i dörren osv.

Och jag var så arg på henne.

Och är fortfarande.

Och jag vill inte att Guldklimpen ska få samma känslor för sin lillasyster när han växer upp.

 

Senare så sa min lillasyster upp bekantskapen med mig och våra föräldrar för hon tyckte att hon blivit fel behandlad av oss.

Så nu slipper jag att vara arg på henne mer.

Men jag säjer, och fortsätter att upprepa för mina barn och för alla andra som talar om att vara söt, att:

- Det är MYCKET viktigare att vara trevlig och snäll, än att vara söt.

 

Men jag är så orolig för att vi ska få allvarliga problem med Lillskatten när hon växer upp. Att hon ska bli lika arg och tycka att hon blivit felbehandlad av oss.

Att hon ska säja upp bekantskapen med oss.

Därför skriver jag detta, för att du ska förså Irma, och för att du ska veta att jag älskar dig mer än du kan förstå.

Och jag vill att du ska växa upp och bli en snäll och trevlig person.

Men du driver mig till vansinne ;)

 

För jag har bestämt nu att vi får sätta en gräns.

Det ska inte acepteras vilket beteende som helst.

Jag är ingen tjänare som man kan köra med.

Jag är en förälder, jag vet bäst och jag bestämmer hur vi ska göra.

 

I lördags så skulle vi gå till stranden.

Vi smöjde in oss och skulle ta på badkläder.

Lillskatten har 20 badbyxor. Hon vill bara använda de nyaste.

Vi måste rotera och använda alla.

Jag tar fram två, så hon får välja.

Ingen duger.

(Och ärligt talat så är jag inte säker på att, när hon väl kommit på det humöret, skulle ha accepterat NÅGON av sina badbyxor just då. Jag hade kunnat erbjuda nya tills jag blivit blå i ansiktet.)

Jag sätter på, hon tar av. Jag sätter på de andra, hon tar av. Osv.

Hon får gå i trosor till stranden.

Väl på stranden föredrar hon att sitta i EN TIMME och skrika och gråta för att ingen tar på henne badbyxor. Istället för att ta på sig dem själv.

 

Jag hade bestämt mig.

Jag skulle INTE hjälpa henne efter att ha satt på och hon tagit av så många gånger.

Vi ignorerade henne och lekte i sanden.

Hon skrek.

Hela stranden tittade på oss.

Vi försökte att tala om för henne hur hon skulle göra.

Hon ville INTE lyssna.

Tills det kom fram en liten tjej och frågade varför hon satt på stolen och grät och sedan hjälpte henne att ta på sig badbyxorna.

Jag vet inte riktigt om jag vann just det slaget ;)

 

Och så håller det på hela dagarna.

Jag ska inte ha på mig de kläderna.

Jag ska inte sitta på den stolen.

Jag ska ha det där som Guldklimpen leker med.

På kvällen var det ketchupen på grillkorven råkade rinna ner på tallriken.

 

Vad ska man göra?

Jag kan inte låta henne få sin vilja igenom hela tiden för då blir vi överkörda här hela bunten och hon blir en odräglig diktator.

Vi är faktiskt FYRA personer i denna familjen som ska leva tillsammans.

 

Och så går dagarna.

Och jag är så ledsen i själen.

Men jag tycker innerst inne att jag gör rätt.

Och det blir liksom ingen ork att korka upp den där 12-års-firande-skumpan, eller måla de där ögonfransarna, eller ta den där egentiden, eller vara trevlig mot Älsklingen.

 

Men så kommer hon och kastar sig i mina armar och överöser mig med pussar och säjer:

- Jag älskar dig....fast på spanska.

Och det blir som bommul i hjärtat och jag orkar lite till.

Och HOPPAS SÅ att detta bara är en fas som kommer att gå över....

 

......SNART!

Tack.

Annars så går vi under här ;)

 

/Y