.....IGEN!
Och JA jag säjer, tänker och skriver barnuppfostran. Och med det menar jag det som på spanska heter utbildning. Jag ser det som att utbilda mina barn i att bli trevliga personer som fungerar i familjen och som andra vill umgås med.
För Gud ska veta att det inte kommer med födseln ;)
För idag känns det bättre i själen, sotet håller på att skingras
>>>.
En fettbrännartur i parken under en klarblå himmer och med strålande sol som ännu inte hunnit att bli för varm, gjorde underverk med humöret.
Inte att förglömma effekten av trallvänlig, taktfast och glad schlagermusik i öronen också.
En gång en schlagerdiva, alltid schlager ;)
Och så kom mensen idag och PMS:en verkar vara som bortblåst.
Det där med mens och PMS verkar vara så himla onödigt.
Jag tycker att vi borde kunna förbjuda det.
Men skämt åt sido, jag lider mycket mer av PMS nu än när jag var....hmmmm, yngre. Det börjar baske mig bli ganska så hemskt nu.
Har hört lite löst om att det ska finnas nån hjälp att få mot detta.
Nån som prövat?
Men jag var tvungen att låta det här sotet rinna förbi, låta känslorna lugna sig, komma på bättre humör. Annars så skriver jag helt uppåt väggarna.
Jag är inte så säker i min mammaroll nämligen.
Jag är inte så himla säker på det här med barnuppfostran och vilken väg jag ska ta och vad jag tycker.
Som att orientera utan varken karta eller kompass skrev en kommentator här till ett inlägg.
Jag visar det inte utåt. Inför andra och framför allt inför skitungarna kanske jag verkar stensäker på det jag gör och vilka beslut jag tar. Men inne i huvudet på mig pågår en ständig kamp om vad jag tycker och vilken taktik jag ska använda. I hjärtat finns en ständig ångest för att jag ska göra, eller håller på att göra fel.
Och jag är TRÖTT på detta.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara rädd för min barnuppfostringsinställning/taktik.
Jag kan inte riktigt njuta av att vara mamma.
Jag är ständigt rädd för att göra fel.
Därför tycker jag inte riktigt om att skriva om HUR jag gör med mina barn här på bloggen.
För alla har sina metoder.
Och det är BRA att få kritik och nya ideér.
Tankeställare.
Men när jag är så himla osäker på det jag gör så tar jag så himla lätt till mig andras kritik eller åsikter och blir så påverkad av det.
Vilket i och för sig är bra.
Men det är tröttsamt att hela tiden bli osäker på det jag gör.
Eller osäker och osäker, jag är ganska så säker på vad jag tycker. Det är snarare tvägagångssättet som jag velar hit och dit med.
Och förra veckan så läste jag detta
>>> och jag fick nån inre strid med mig själv. Tvetydiga tankar.
För det första så: ja ha ja, det låter ju jättebra det här. Något som jag försöker att sträva efter hela tiden.
Men å andra sidan: jag har försökt och detta är bara skitsnack, hur gör jag nu?
Jag skulle vara, bestämde jag mig redan för när jag var liten och arg på MIN mamma, en snäll mamma, som aldrig blev arg.
Hur lätt är det?
Sedan när jag blev lite mognare, men fortfarande i det naiva stadiet innan man fått barn, ville jag vara en mamma som skulle sätta tydliga gränser, tala och förklara mycket för mina barn. Och mina barn skulle göra som vi bestämt för att de skulle förstå och skulle vilja hjälpa till i relationen.
Vi skulle prata, ha bra relationer oss emellan och berätta vad behoven var och vilja vara varandra till lags.
Samarbete och respekt enligt artikeln ovan.
HA!
Jag kan bara skratta åt det där nu.
Jag har pratat och förklarat med ungarna så tungan blött.
Jag har givit motiv för varför vi måste göra på ett visst sätt, jag har visat genom eget uppförande, jag har visat att jag blivit ledsen om de gjort något vi inte kommit överens om. Vi har talat om saker, varför man gör det och vad som händer om man inte gör det.
Talat, talat och förklarat.
Och de förstår, nickar och håller med. Jag har känt förhoppning.
Sedan skiter de totalt i det vi kommit överens om.
Struntat totalt i mig och de andra runt omkring oss.
Och jag står här och undrar vad jag gjort för fel.
Och jag ser mer och mer att jag, genom erfarenhet, närmar mig den vägen som jag inte ville gå, som mamma.
Och kanske att jag blir osäker och mår dåligt av detta för att jag tvingas att göra något som jag inte trodde att jag skulle göra.
Men det är ju det som jag ser fungerar.
Och jag har ju vissa grundideér som jag tycker BORDE och MÅSTE fungera.
Exempel.
Om ni läser vidare i artikeln här över, vidare till kommentarerna så är det en mamma som frågar om hjälp med sin son som inte vill byta sin bajsiga blöja.
Och de råd hon får, de vägar hon ska prova, ja jag vet inte hur jag ska föklara. Det verkar som att de tycker att hon ska vända ut och in på sig själv för att inte kränka barnet.
Låta honom gå med den bajsiga blöjan tills han själv kommer på att han vill byta.
Timmar, dagar, år, och bajsa ner och stinka för allt och alla runt omkring. tom bli sårig i rumpan.
Ska man göra detta för barnet?
Jag skulle väl kunna dra paraleller med Lillskatten och hennes tandborstvägran.
För ett tag sedan, kanske för nåt år, ville hon inte borsta tänderna. Det var gråt och skrik vareviga gång.
Jag förklarade, lockade, visade hemska bilder på smutsiga tänder, lekte, sjöng, busade osv.
Inget hjälpte och detta var säkert nån sån där form av treårstrotts och nån form av nödvändighet att bestämma och få bestämma över den egna kroppen osv. Precis som författaren av artikeln här ovan tror om blöjbytandet.
Jag tänkte till om oss.
Tandborstning är viktigt. Här läggs grunden inför framtida tandhygien. Vi har inte råd att springa hos tandläkaren.
Tänder skall borstas.
Det bestämmer jag.
Och om du bråkar och skriker så får jag hålla i dig och tvinga dig. Förklaringar och lock hjälper ju uppenbarligen inte och jag har varken tid eller ork att hålla på med detta varje dag.
Så är det bara.
Så det blev en tid med tvångstandborstning under gråt och tandagnisslan och jag mådde lika dåligt varenda gång.
Men tänder skall borstas.
Det ansvaret måste jag ta som vuxen, det vet inte en tre-åring ett smack om.
Jag låter henne få bestämma om andra saker och få öva upp sin vilja.
Hon får välja en massa saker i vår vardag.
Hon får INTE välja också, en massa saker i vår vardag.
Och tandborstningen går galant nu.
Men nu när jag läser artikeln så får jag hemska tankar.
Tänk om jag förstört henne för livet nu.
Enligt "experten" så skulle jag ju låtit henne välja själv och komma fram till beslutet att hon VILLE borsta tänkerna.
Nu har jag kränkt hennes personliga integritet.
Nu har jag förstört henne för livet.
OM jag bara VISSTE att det var så hade jag naturligtvis INTE valt den vägen. Men jag är inte så säker på att jag gör henne nån stor tjänst genom att låta henne bestämma själv om detta.
Jag tror inte att jag hjälper henne genom att "dalta" med henne. Och jag skriver dalta för jag kommer inte på något annat ord för att förklara om och om igen, locka, försöka göra saker roligare än vad de är osv.
För NÄR nångång i livet i framtiden kommer det att gå till på det sättet?
Istället så har jag kommit in på den vägen som jag inte ville gå - straff.
Det enda som jag ser fungerar.
Straff är enligt artikels författare något som gör att barnen gör som du säger av rädsla för dig eller för straffet.
?
Jag kallar det konsekvenser.
Jag väljer mina strider, det jag tycker är viktigt. Ungarna är ju självklart emot, annars så skulle det ju inte vara strider ;)
Så förklarar jag vad det är och varför och hur jag vill att det ska gå till.
Det går in genom ett öra på dem och ut genom det andra.
När det sedan inte går till på det sättet som jag tycker att det ska gå till, ja då blir det konsekvenser.
- vill man inte borsta tänderna, ja då får man dem borstade åt sig medans man protesterar.
- säjer man direkt när man kommer till matbordet att maten är äcklig och skriker och bråkar, ja då får man gå därifrån.
- blir man skitförbannad när man måste stänga av dataspelet, ja då får man inte spela mer.
Det är viktiga saker för mig.
Saker som måste fungera hos oss.
Om de sedan gör som jag säjer bara för att de är rädda för konsekvenserna, ja då får det väl vara så.
När förklaringar som:
- tänderna går sönder om du inte tvättar dem.
- jag blir ledsen när du säjer att maten är äcklig utan att ha smakat på den, och vi vill ha lugn o ro när vi äter.
- det är inte trevligt när du blir så där arg och skriker varje gång du måste stänga av spelet.
När de förklaringarna inte fungerar, och inga andra heller, då blir det konsekvenser.
Om förklaringarna inte fungerar för att de fortfarande är för små för att förstå resonemang, eller om de helt enkelt bara skiter i vad jag tycker, det vet jag inte.
Det får tiden utvisa.
Men livet måste fungera under tiden.
Fredagen och Lillskatten ja.
Vi skulle äta lunch hos svärmor, som vanligt.
Därefter skulle vi veckohandla, precis som vanligt.
Vi skulle även hitta en födelsedagspresent till lördagens kalas.
Och så hade jag tänkt att vi skulle hinna med lite annat smått och gott när vi ändå var ute och flängde.
Men!
Lillskatten ville INTE ta på sig skorna.
Och detta är något nytt som hon börjat med. Det är problem med att sätta på sig skorna. Vilka som helst eller alla. Det beror på.
Ena dagen så gör dessa JÄTTEont.
Andra dagen så går de hur bra som helst.
Så jag vet ju att det inte är något fel på skorna.
Det blev värsta kallabaliken.
Jag tog på skorna, hon sparkade av sig dem.
Jag satte på dem, de åkte av.
Jag väntade ut henne medans hon låg och skrek på golvet.
Inget.
Vi väntade hela familjen.
Hon var ursinnig.
Vi blev arga.
Det skreks och gräts och bönade och bads.
Ingenting hjälpte.
Hon skulle INTE ha på sig några skor.
Och jag bestämde att hon skulle INTE gå ut utan några skor, ingen skulle bära henne.
Jag tänkte inte ge mig.
MEN!
Vi var tvugna att åka och handla just då, för på lördagen efter skulle ju jag och Älsklingen åka på SPA. Och på söndagar är alla affärer stängda. Vad skulle vi äta under helgen tills måndagen kom?
Skulle vi stanna hemma från SPA:t bara för att kunna veckohandla.
Skulle en liten skitunge ha så stor makt över familjen att hon skulle få sabba alla planer för alla?
Eller skulle jag ge med mig och bära henne?
Inte till svärmor för där skulle hon bara bli ompysslad och det ska man inte bli när man betett sig illa.
Vi stog som två fågelholkar och bara gapade.
Vad göra?
Och så denna artikel som spökade i hjärnan och ville att jag skulle låta henne bestämma. Något som för mig kände alldeles fel.
Lillskatten blev skickad i säng, klockan FEM på eftermiddagen.
Där somnade hon BUMS.
Jag stack iväg med bussen för att fixa det som fixas kunde.
Och resten av familjen stannade hemma.
Och så fick vi åka i väg på SPA då äntligen.
Men jag åkte i väg med ledsamt hjärta och sot i själen.
Men det är en annan historia.
Men HUR I HELA FRIDEN kan man bli så arg över att behöva ta på sig ett par skor?
Och HUR kan man bli så ledsen över en tre-åring som bråkar?
Hur kan man bli så osäker på något som man egentligen är ganska så säker på?
Det var det.
Och det är bara början säjer de som vet.
Små barn, små problem.
Jag vill inte lyssna på sånt ;)
/Y
