Irma 2 år ♥ Lillskatten

Tiden går som sagt och både 22 månader, 23 och nu två-årsdagen + lite till, har kommit och gått utan att jag har dokumenterat som jag brukar och som jag VILL göra. Jag har funderat på hur jag ska skriva detta utan att det låter fel och negativt men det går inte att gå runt gröten, pang på rödbetan, säj det bara:

 

Irma är INGET rolig nu.

Fast samtidigt så jäkla kul.

 

 

 

 

Varför kan de små inte bara ploppa ut ( i ordets rätta bemärkelse) vara gulliga medgörliga bebisar och sedan gå direkt till empatiska och förstående tonåringar på väg att flytta hemifrån?

Varför ska det finnas en två-års-period?

Helt onödigt tycker jag och väldigt påfrestande.

 

Fast när jag skriver det så får jag ångest över hur det ska bli i framtiden, när tonårstiden närmar sig, om jag haterar detta så dåligt redan nu.

Har en granne i huset mitt emot och en granne ovanpå som bägge har tonårsdöttrar hemma. Det skriks, gormas, slängs i dörrar och är allmänt kallabalik hemma hos dem för jämnan.

Jag skulle aldrig orka med.

Men jag har på känn att det är så det kommer att bli hemma hos oss om si-så-där 12 år.

 

Irma har blivit stora damen nu, tycker hon själv, och har ett hiskeligt humör. Hon skriker och slåss så fort som det går henne emot. Och det gör det ju väldigt ofta eftersom hon ska prova på allt och klara allt själv.

Och jäklar vilken stämma hon har.

 

Hon är den där typiska ungen som lägger sig ner på golvet och skriker i affären så fort som hon inte får det hon vill ha. Inte fungerar det som i reklamen, när mamman skriker tillbaka, det blir bara värre.

Och struntar fullkomligt i våra förmaningar, råd eller varningar.

Hon lyssnar INTE.

Hon VET vad hon vill och så ska det bli.

Så råkar hon ju ut för saker och olyckor jämt och ständigt också.

Men lär hon sig, nja, jag är tveksam ;)

 

Så vad är det som har hänt?

Det var väl som det var när jag skrev sist >>>, vid 21 månader. Hon hade en massa mardrömmar på nätterna och vaknade ständigt och jämt. Jag började märka att hon började ändra sig i sitt sätt att vara. Bli manhaftigare, argare, vilja prova och göra saker själv. Och alla dessa konflikter som blev under dagarna kom tillbaka som mardrömmar på nätterna. Hon kunde skrika i sömnen:

- Nej!

- Den är min!

osv.

 

När Alexander fick sommarlov och vi började gå ut oftare i parken och lekte mer, så blev hon helt förtrollad av detta.

Det var parken och fotboll och vänner och leka mest hela tiden.

Direkt när hon vaknade på morgonen så började hon att tjata:

- Mami, parken fotboll vamos (kom så går vi).

 

Och när vi åkte till sommarstugan på semester så urartade det hela helt. Hon blev helt besatt av att leka och vara med kompisar.

Hon slutade äta.

Hon hade ingen ro att sitta still.

Ville ner på golver och sticka ut på en gång.

Och när vi försökte att förklara för henne att nu sitter vi och äter, alla tillsammans vid bordet, och sen får ni gå och leka, ja det var ju Irma, gråt och tandagnisslan så det hördes väl ända till grannön ;)

Vi funderade många gånger på att äta innomhus för den skullen och strunta i den fina uteplatsen. För att hon inte skulle se barnen som fanns där ute.

 

Solsängen som vi hade haft som grind för att hon inte skulle kunna sticka ut från tomten överlistades snabbt och det var ingen idé att ha den. Vi fick turas om att sitta vakt utanför bungalowen.

En som fixade saker inne och en som vaktade Irma som lekte utanför.

 

Simma fixade hon på tre sekunder. Visserligen med simpuffarna på armarna men hon hoppade i vattnet, stängde mun och ögon när hon var under och så plupp upp till ytan igen.

Skitkul!

 

På stranden var hon först lite reserverad eftersom en våg kommit och kastat sig över henne den första gången hon var där >>>. Men så visade jag henne hur man skulle bada (väldigt dum ide ;) Yohanna) och sedan var det inget som kunde få hej på henne där.

 

Så semestern blev inte riktigt den lugna trevliga semester som jag sett fram emot utan mer ett ständigt stressmoment med mycket oro och irritation.

Jag var ett nervvrak.

Jag som var andra-gångs-mamma och borde vara van ;)

 

Men ungarna sov bra under sommarlovet, ända tills nio på morgonen så jag var överlycklig över det. Fast det kanske berodde mer på sena kvällar och daglig motion än derar sov-färdigheter.

 

Fast det var ett jäkla liv på ungarna när de skulle leka, och är fortfarande. Irma är, hur man nu säjer, väldigt lätt på handen och slår sin bror så fort som hon får tillfälle. Så fort hon blir arg och något inte går som hon vill så lappar hon till storebror.

Vi har förmanat, vi har satt i skammvrån, vi har blivit arga, vi har lyft bort.

Inget hjälper.

Hjälp!

 

Faktiskt så att jag har god lust att säja till Alexander att han ska drämma tillbaka så att hon får se hur ont det gör. Men än så har jag inte sagt något. Jag tror inte riktigt på den taktiken. Och Alexander har aldrig slagit förut, varken hemma eller borta, så varför väcka den björn som sover...

Dock har jag inte sett Irma slagits utanför familjen med andra barn. Och det ska man väl vara glad över, mitt i allt.

 

Men så kom MAGSJUKAN >>>, den första i vår familj (peppar peppar) och där efter Irmas diarre som höll i sig. Och med sommarlovets matvägran, den ständiga aktiviteten och så magkrångel så blev Irma väldigt smal och spinkig. Inget som nån annan såg för det var inte överdrivet. Men jag såg ju, två kilo är mycket för nån som mäter en meter, och mitt mammahjärta grät.

ÄVEN fast jag vet att detta är en period och att Alexander hade en sån också runt 2-års-åldern.

Det är bara att vänta och se, vilket är mycket lättare sagt än gjort.

 

Men så gick det över, helt plötsligt en dag, dagen efter vi varit hos doktorn är det inte typiskt? En dag så började Irma äta igen, magen var i ordning och allt blev frid och fröjd, hrmm hrmmm.

Nej men när de börjar äta bra så faller många stenar från hjärtat.

Faktum är att hon började fråga om mat jämt och ständigt, precis som om hon försökte att äta upp sig igen.

 

Och nu på sistonde så har vi övat på att äta själv och hon är så duktig. Speciellt när det vankas spagetti eller korv och makaroner.

Så det kör vi ganska så ofta ;)

 

Och detta med tandborstningen har varit ett gissel.

Irma har borstat tänderna sedan hon kunnat BARA för att Alexander gjorde det och då skulle hon också. Men det har ju varit lite si och så med den rutinen. Men så tykte jag nu att eftersom hon har så mycket tänder så började det bli dags att även hon skulle inkluderas i de dagliga tandborstningsrutinerna och få det ordentligt gjort.

 

Herre jäklar vilket liv det blev!

Hon skulle inte borsta några tänder.

 

Så då lät vi det vara och hon fick komma och gå som hon ville under morgon- och kvällsrutinerna. Det kändes inte riktigt rätt med gråt och tandagnisslan varenda gång. Vi ville se om hon självmant skulle komma om vi inte tvingade henne.

 

NOPE!

 

 

Det blev ingen förbättring och tiden gick och fler tänder kom. Då bestämde vi att detta var nu tvunget att bli en sån där sak som föräldrarna tar tag i och tar komandot.

Här bestämmer vi och tänder ska borstas.

Men det blev att brotta ner henne, hålla fast henne och stänga av öronen.

Nu är det jag som bestämmer.

 

Det var ju egentligen inga problem för så fort som det skulle spottas eller sköljas mun så blev hon som en solstråle igen på en gång. Det var bara det att hon inte VILLE.

Det gick så långt att Älsklingen inte ville borsta tänderna på henne utan det var jag som fick vara den elaka-mamman.

 

Nu går det bätttre och det blir bättre och bättre för varje dag. Men det är ju förjäkligt att man ska behöva gå igenom sånt här ;)

 

Samtidigt som hon är en tjej med ett sjuhelsikes humör och temprament så är hon så go och pussas och kramas så det står härliga till. Hon pratar konstant och kan nu säja meningar som:

- Titta mamma flygplan.

Och

- Jag vill INTE, som är väldigt poppis ;)

 

 

Hon har börjat att säja god natt nu vid vällingen och svarar på det vi godnattar och ger pussar.

Så urgullig och go på alla sätt.

När hon är glad...

 

Men det är tammetusan helt omöjligt att förklara saker för henne när hon väl fått en idé i skallen.

Hon lyssnar INTE.

Hon hör bara nej även om man säjer ja och det är så frustrerande så jag går åt ibland ;)

 

Det sista som hänt nu är blöjavvänjningen och jag är helt förstummad.

Rätt vad det var under sommaren så började Irma tjata om att hon skulle gå på toa, det kom bajs hit och bajs dit. Typiskt när hon såg oss alla andra gå på toa och själv ville själv också.

Men det kom ju inget.

 

Jag har potta sedan tidigare och en insattsring till toan men de låg undanpackade långt in i förrådet. Hon är ju bara 2 och Alexander slutade inte med blöja förens han var 3½.

Jag var inte förberedd.

 

Men så tog vi fram sakerna i alla fall och provade och det gick så bra att jag fattar knappt. Första gången körde jag med ett litet lavemang för att visa vad det var som skulle hända och första kisset kom en dag av sig själv.

Och nu är det inget hejd på det.

Som hon aldrig gjort något förrut.

Nu gäller det bara för mig att komma ihåg att sätta henne på toan, för vi är inte riktigt igång med att känna på sig eller att kunna hålla sig.

Men jag är IMPONERAD.

 

Jag är inte riktigt med på att de håller på att bli stora, mina små ;)

Men det håller de på och blir.

Och lite sorjligt är det.

Aldrig mer byta en blöja......jättesorjligt ;)

 

/Y

Inte är det lätt att alltid vara så förbannat pedagogisk som man nu anses bör vara mot de små. Jisses, dom kan verkligen gå en på nerverna och jag har ett tålamod som inte alltid räcker till så ibland ryter jag till så det ekar i kvarteret. Men man orkar ju inte hur mycket som helst. Tur att våra har hållit sig lugna ett tag nu.

Precis som du så fasar jag över när dottern kommer i tonåren. Jag lovar att då kommer jag få tillbaka för mitt eget beteende i den åldern.
Bara hålla tummarn att barnen blir lika snälla och lugna som sin pappa. :)

Kram Linda

Haha, vilken underbar unge! Hon låter i mycket väldigt likt vår blivande treåring. Där skrattar bara min mamma och säger att om han är lik mig i humöret, vilket han är så är det här bara början. "- vänta du bara!!!"
Hmm, vad positivt det låter...

Men vi körde en grej med tandborstningen med vår minsta som var hysterisk varje gång. Han fick en krona varje gång han varit duktig och la den i en genomskinlig spargris. Det funkade ett tag. Sen liksom blev det ett inlärt beteende så nu används inte metoden längre, gött för alla inblandade!

Haha, tänk att det kan vara sorgligt att inte byta fler blöjor. Så söt hon är :)