Måndagslista

....och här kommer MAJ, april avklarad och därmed avslutas en epok i mitt liv. Mitt första riktiga jobb här i Spanien tar slut.

Nya äventyr ska komma.

 

 

 

 

Jag ser dock INTE fram emot fredag, som är min allra sista dag på jobbet. Har ingen lust att tappa konceptet och börja gråta inför alla när det blir dags att tacka och säga adjö från mig.

Ingen lust alls.

Funderar på att smita därifrån utan att säja något och bara lämna en skål med godis i fikarummet.

Men så måste jag tillbaka dit på måndag och hämta ut sista....?

....?

....ja vad säger man?

Slutnotan?

 

Men det är VALBORG denna vecka och det kommer firas precis som förra året >>> & >>>, då resten av familjen var sjuka och jag för FÖRSTA gången på TIO år fick fira Valborg. Dock UTAN brasa.

Det blir inte riktigt samma stämning utan brasa.

Men det var mysigt.

Detta år hoppas vi på att hela familjen kan vara med.

 

Och så 1:a maj på det med ledig dag UTAN planer och allt. Veckan blir liksom succe bara av detta. Jag tror att istället för måndagslista idag så kör jag en "bli-av-med-jobbet-lista". Måndagen har klarat sig själv och har varit ganska så positiv, jag känner ingen ångest inför just den och veckan.

Men att bli av med jobbet kan behöva lite extra uppmuntran för att bli positiv ;)

 

 

 

 

Ledsamt att bli av med jobbet för:

- jag trivdes väldigt bra.

- jag höll på att vänja mig vid alla nya tider och rutiner och stress.

- jag höll på att bli bra på det jag gjorde.

- det passade så bra med gångavstånd och arbetstider.

 

Och detta som jag har tänkt mycket på att det är tragiskt att det ska vara på det här sättet, och VEM har bestämt att det SKA vara på det här sättet, men det ÄR faktiskt så. Jag känner så här.

 

- att jag tyckte om att känna mig viktig för att jag hade nånstans att gå till om dagarna, jag gillade att känna tryggheten i att ha ett jobb och jag tyckte om att umgås med andra vuxna om dagarna och ha ett liv UTANFÖR familjen.

 

och så kanske det MEST ledsamma som är mest svårt att bortförklara:

- jag kommer att sakna PENGARNA. Tryggheten i att veta att det kommer in en viss, garanterad summa på kontot varge månad. Som räddar oss undan "vargarna" och som håller ångesten och rädslan borta från hjärtat. Den där rädslan som tär så mycket på hela livet. Som tar bort glädjen i livet. Tryggheten i vardagen. Och som får en att sova gott om nätterna. Jag kommer att sakna att ha lite pengar i plånboken. Att kunna köpa det där nödvändiga utan att behöva be om det. Att kunna känna att vi KAN hitta på något extra med ungarna.

 

MEN gäller att tänka positivt!

 

Jag är glad över att bli arbetslös för:

- nu kommer jag att kunna börja med morgonrundorna igen och försöka bli av med de där TIO kilona som smugit sig på från ingenstans och huggit mig i ryggen ;)

 

- nu kommer jag att få tid för att skriva .

 

- nu kommer jag att kunna hämta mina barn från skolan och vara med dem när de är sjuka. Slippa ha den där klumpen i magen av dåligt samvete.

 

- kunna skriva mina Real Life igen.

 

- kunna ta tag i de där projekten som jag skulle vilja prova på.

 

- jag kommer att kunna njuta mer av den tiden jag kommer att ha nu, för jag VET hur det är att inte ha den ;)

 

.....och naturligtvis vara fri att leta reda på det där DRÖMjobbet som bara finns där ute och väntar på mig. Det där, där ALLT är perfekt ;)

 

/Y

 

Kram till min superduktiga tjej, det kommer mer chanser i livet.

Jag gillar inte heller att sluta på jobb, jag smiter gärna undan utan att någon märker det... Typ, tar semester från lunch sista dagen, så jag vid lunch tar min jacka, säger "Hej, vi ses!" så kollegorna tror att jag bara går ut på lunch och sen dyker jag inte upp mer...

Det är ju lite´ kymigt mot dem som verkligen
VILL säja ett riktigt adjö och lycka till, eller hur?

Svenskar har väldigt svårt för att graciöst
acceptera komplimanger. Undrar varför?
Man behöver ju bara säja "Tack så innerligt
mycket. Har goda minnen av min tid här"
eller nåt liknande.