Här var det morsdag

...i söndags. Alltså spanska mors dag, så ingen behöver få panik för att de glömt bort något viktigt ;)

 

 

 

 

Jag fick en STOR blombukett med liljor av skitungarna (Älsklingen fixat naturligtvis) redan på fredagen eftersom vi skulle till sommarstugan över helgen och sist liljorna fick åka bil så tvärdog de och vill INTE vara med längre.

 

Guldklimpen var jätteledsen över att hans skolknåpade morsdagspresent inte kunde trollas fram. Han var ju sjuk och hade inte varit i skolan på hela veckan.

Därav ingen present.

Efter löfte om efter-firande av morsdag på måndagen, då han varit i skolan och kunnat fixa hem överaskningen, så blev det bättre.

 

Och tårta blev det kvar efter lördagens grillning >>> så jag blev firad upp över öronen.

Jag kan inte klaga.

Förutom då att jag fick börja morsdagen med att svabba alla golv och städa efter kalaset >>>. Men Älsklingen tog disken och jag fick sitta i solstolen >>> och bli bränd mest hela eftermiddagen. Så det jämnade ut sig.

 

 

 

 

Jag tänker ofta på hur mycket jag förändrat mig sedan jag fick barn.

Hur mycket LIVET förändrat sig.

Hur allting blev precis INTE så som jag tänkt mig.

 

Och jag tycker nog att det går framåt.

Jag lär mig.

Det blir bättre och bättre dag för dag ;)

 

Småbarnsåren är tuffa.

Bebistiden är så intensiv att jag tappade bort mig själv.

Det var så mycket förutfattade meningar om HUR jag skulle vara och VAD jag skulle tänka, känna och göra.

För mycket prestationsångest.

Det fanns inte tid att njuta, vara, mindfullnessa.

 

Jag kan se en ljusning nu.

Jag ser vad jag gör för fel, fortfarande inte INNAN jag gör dem ;), och jag kan lära mig och dra slutsattser av dem.

Jag kan se att barnen blir större, klarar mer, blir små individer, hjälper till, fungerar FASTÄN jag gör fel och att vi börjar fungera som en FAMILJ och inte bara som ett gäng robotar som försöker ta oss igenom dagen.

 

Jag kan känna hur YOHANNA kommer tillbaka.

Hur jag kan börja andas och leva igen.

För barnen har kvävt mig.

Eller det är inte barnen som har kvävt mig, utan det som jag trott att jag måste göra för att vara en bra mamma som har tagit all min tid och ork så att det inte blivit något över till att vara Yohanna.

 

Jag kommer fortfarande ihåg (hur skulle jag någonsin kunna glömma) när jag för första gången skulle vara borta från lille Alexander och åka till hårfrisörskan.

Det dåliga samvetet.

Oron för om Älsklingen skulle klara av det eller tappa bort bebisen ;)

Hur det drog ut på tiden.

Hur Guldklimpen inte ville dricka mjölk på nappflaska, och ingen dag heller efter det.

Hur ångesten kramade om hjärtat när jag inte kunde komma hem fort nog med mina mjölkreserver.

Hur jag nästan körde ihjäl mig på vägen hem, hur jag slängde av mig bilen på gatan utanför och kastade mig upp för trapporna redo att möta en katastrof. För att bara hitta lugn o ro hemma.

Dagen efter hittade inte Älsklingen bilen när han skulle till jobbet. Jag hade glömt att lägga i handbromsen så den hade rullat iväg en bit bort. Som tur var så bodde vi inte i nån nerförsbacke.

Så kan det gå.

 

Det kommer jag ihåg nu när jag går bort från hemmet flera timmar varje eftermiddag utan att ha ångest.

Jag mår faktiskt bra.

Jag lever upp känner jag.

Jag får kraft att komma hem och ta tag i saker.

 

Visserligen så finns det andra sidor och känslor, men de tänker jag inte fira idag.

Idag, eller rättare sagt i söndags, firar jag att jag är mamma, klarar av det och till och med blir bättre och bättre på det.

 

Kanske att jag till och med en dag kan acceptera att jag är den mamman jag är...

 

/Y

Man blir klokare med åren :-)
Nu skall du fira dig själv på nytt, för du är den bästa mamman de har. Deras krav på dig kommer nog inte i närheten av de krav du sätter (satte) upp på dig själv.
kramar
Ann-Mari