I lördags var det ju födelsedagskalas IGEN. Jag blir tokig på detta. Vi blir utfattiga på kuppen. Kalas hit och kalas dit.
Och så måste man bjuda igen.
Fast det är förstås jädrigt kul att få komma bort.
På kalas ;)

Lördagens gick av stapeln i den lilla byn San Felipe i norra delen av Gran Canaria. Det var där som Älsklingen växte upp eftersom hans föräldrar hade ett sommarhus där 3 cm från havet. Jag har visat tidigare från Älsklingens 40-års-kalas på stranden >>>.
 
Huset i San Felipe är sålt nu och istället så inhandlades en bungalow i Puerto Rico i södra delen. Även kallad "sommarstugan" här på bloggen. Vi är nämligen bara där över somrarna då den resten av året är uthyrt till "rika" tyskar som kommer och ska steka fläsket ;)

Kalaset ja. Precis som på spanskt manér så gick kalaset av ute i fria luften, på lilla stora torget utanför kyrkan som varje liten by med självaktning har.
Ett luftslott fanns på plats och musiken dunkade ut över byn. Hela öns befolkning kom. Ja kanske inte hela men det var banne mig inte få på kalaset.



Inne i, ja församlingshemmet skulle väl vi kalla det men på kanariska så heter det grannföreningens lokal, så hade man dukat upp med snacksbord och förfriskningar och så höll kalaset på hela eftermiddagen och kvällen.

Solen sken härligt när vi kom men efter att den försvann blev det lite kyligt. Vinden från havet ni vet.
Vi åkte hem vid 20:30-tiden och bägge ungarna slocknade som små ljus i bilen och fick bäras in av stånkande föräldrar som inte är så muskelbyggda.

Kalas är ju alltid kalas och det är härligt att få komma ut och bort. Även om man måste springa efter en helvild 1,5-åring med mycket myror i benen.

Det var det kalaset det.
Det blir mycket svårt att leva upp till som förälder och nästa anordnare av födelsedagskalas.

/Y