Hur gick det nu då, kan man fråga sig, nu när jag var så orolig över att behöva lämna bort Iram för att åka med som hjälp-mamma på Alexanders skolutflykt?

I tisdags:
"Jag känner mig så där riktigt rädd att det kramar om hjärtat på en och man får svårt att andas. Så mycket att jag verkligen övervägt att ställa in mitt deltagande. Men jag vill ju så gärna följa med Alexander på hans utflykt. Så jag stoppade min rädsla och oro längst inne i mitt hjärta och försöker att glömma bort det." >>>

Ja, det gick ju bra. Irma kom välbehållen hem, så vitt jag vet, och det är kanske tycks att jag var lite väl shåpig om detta, att barn mår bara bra av att vara med andra än sina föräldrar, att de måste vänja sig, att man måste klippa navelsträngarna.

Och jag håller med, man måste kunna lämna bort sina barn och de mår bra av att vara med andra. Jag har INGA problem med att lämna bort mina barn och mina barn har inga problem med att vara hos andra personer. Men det måste vara till personen som jag LITAR på.
Annars så mår inte JAG bra.

Det är här skon klämmer.
För när mina föräldrar kommer och hälsar på så försöker jag och Älsklingen alltid hitta på saker på tu man hand och det går så bra så. Problemet är ju att när mina föräldrar kommer så är det så korta stunder så jag vill ju inte slösa bort den tiden med att åka bort jag. Jag vill ju också vara med dem ;)

Nej det är detta med att lämna bort ungarna till ett ställe där jag vet att barnvakterna inte kommer att göra det som jag bett dem om, och sedan ljuga om detta.
DET blir jag rädd, orolig och ledsen över.
Och gör så att jag funderar på om det verkligen är värt det och Om jag ska göra det mer.

Så det är det som det handlar om, och inte det att jag inte KAN lämna bort sina barn till någon annan.

/Y