Att vara orolig eller sjåpig
Här-om-dagen så fick jag en förfrågan från Alexanders fröken om jag inte ville följa med på deras utflykt som de ska göra idag. Ibland när skolan ska göra aktiviteter så frågar de föräldrarna om hjälp och jag vill mer än gärna hjälpa eftersom jag kan, nu när jag inte jobbar.
Det gäller ju att passa på innan jag får ett jobb, för jag ska ju naturligtvis börja jobba en dag, det hoppet har jag inte förlorat än ;). Och så vill jag ju också passa på att få se Alexander i sin skolmiljö, något som jag aldrig får göra eftersom vi föräldrar inte får komma in på skolan under undervisningstid. OM man nu inte blir special-frågad som jag blev nu.
MEN sa lärarinnan, det blir inte så lätt om du tar med dig Irma. Du ska nämligen ha ansvaret för 8 av skoleleverna ute på utflykten. Med Irma med så kanske det blir lite för jobbigt för dig.
Har du någon som du kan lämna henne till?
Och det är ju detta?
Jag har ju inte min familj här. Jag är alldeles själv.
MEN, tänker ni, du har ju Älsklingens familj? Och det har jag, men det är INTE samma sak.
Jag känner mig inte bekväm med att lämna ungarna hos Älsklingens föräldrar.
Jag känner mig rädd.
Rädd för att det ska hända något.
Nu vet jag inte hur jag ska förklara detta utan att det ska låta som respektlöshet, så jag låter bli det. Men jag känner mig rädd och orolig. För naturligtvis ska jag lämna Irma hos farmor, eller jag har väl redan gjort det eftersom detta är ett programmerat inlägg och vi förmodligen redan är ute på äventyr.
Jag känner mig så där riktigt rädd att det kramar om hjärtat på en och man får svårt att andas. Så mycket att jag verkligen övervägt att ställa in mitt deltagande. Men jag vill ju så gärna följa med Alexander på hans utflykt. Så jag stoppade min rädsla och oro längst inne i mitt hjärta och försöker att glömma bort det.
Men när ska man veta att ens rädsla är befogad och kanske en föraning om vad som kan hända. Eller att man kanske är lite sjåpig och borde släppa taget lite mer?
För förtroende är inte något som kommer automatiskt, utan det är något som man förtjänar. Genom sitt handlande och sitt agerande.
Förtroende för att få ta hand om det finaste jag har...
/Y
Det är inte så lätt det där med att klippa navelsträngen. Nu vet jag inte vad du och din svärmor har för relation men det är nog ganska nyttigt också att låna bort sina barn ibland ;)
Hoppas allt går bra och att du kan njuta av utflykten tillsammans med sonen och hans klass.
Kram
Känner med dig till 100% men hoppas att dagen blev lyckad. Kram!
Helt klar inte lätt....
Jag tänker mig att du nu har Irma tillbaka i din ömma omvårdnad och att allt gåt bra, så skönt. Jag känner igen mig. I mitt fall handlade det om att farmor sa så mycket konstigt till mina barn, så jag kände att någon av oss föräldrar måste vara på plats för att förhindra att de tog in det hon sa och trodde på det... Nu är de så stora att de säger till henne när de tycker hon uttrycker sig klantigt, bra!
