Så där ja.
Då har jag varit med Alexander till skolan där de ska ha kalas idag med karneval. Det ska bli musik, dans och gottis. Hoppas de får det jätteroligt.
Från mitt fönster så kan jag höra trummornas sambarytmer när de är ute på skolgården och spexar.

Vi föräldrar får inte komma och titta i år och det känns så synd. Förra året så tog de ut alla barnen på gatan utanför skolan och tågade lite >>>. Alla föräldrar som sliter så för att kä ut ungarna och så får man inte se dem roa sig på festen.
Ja ja det är väl en fråga om pengar och resurser precis som vanligt.

Morgonen började inte alls bra.
Har ni hört det förut? ;)
Alexander skulle inte alls klä ut sig till Sportacus, han ville vara brandman eller Batman.

Nu är det ju som så att årets karneval har teknade serier som tema och föräldrarna hade fått order om att klä ut ungarna efter just detta tema. Och därför så köpte vi ju just Sportacus från Lazy Town.

Men inte idag alltså. Idag var ingen bra dag för att klä ut sig till honom enligt Alexander.
Han ändrade sig dock när vi ringde pappa för att fråga om det mystiskt försvunna märket som blinkar som till slut hittades på det mest ologiska stället för just märken som blinkar.
Ja se karlar. När de är med och organiserar så blir det för det mesta helt kaos ;)

 








Idag och ganska så ofta tänker jag på det här med att ha barn (har ni hört DET förrut ;)  ) och hur annorlunda det är mot vad jag hade TÄNKT mig att det skulle vara.
I morse till exempel när jag såg alla dessa föräldrar och mestadels mammor då, som stretade med sina telningar till skolan.
De hade kanske gått upp extra tidigt idag för att måla och klä ut ungarna.
Barnen säkerligen trötta och helt emot vad som igår var en jätterolig idé.
Mammorna svettiga så det lackar av stress, trixande och lockande med ungarna.

En mamma såg jag hiva ut sin unge ur bilen och slita av den kläderna för att de var nerkissade. Det var bara att hitta på en plan 2 så där i morgonstressen och utan rekvisita.

I går hörde jag en annan mamma diskutera med sin unge om att de skulle gå hem och äta. Ungen grät för att den ville vara kvar i skolan och äta men mamman sa att i morse så sa du ju att du INTE ville gå till matsalen, därför hämtar jag hem dig nu så du får äta hemma.
osv.

Man får ju inte gnälla som mamma och säja att det är jobbigt och att ungarna suger musten ur en, tar all ens fritid och lämnar en så urlakad att det är svårt att driva någon form av egen personlighet utanför mammarollen.

Men sällan skulle man ta så mycket skit och besvär av någon annan person än sina barn. En pojkvän hade åkt dit pepparn växte fortare än kvickt om han betett sig på det sättet. Och en kompis hade inte blivit långlivad.
Även syskor eller andra familjemedlemmar har jag svårt att se någon relation med om de skulle kräva så mycket av mig som mina barn.

Det jag vill komma fram till är att jag är fruktansvärt imonerad av alla dessa föräldrar som sliter och släpar i det evinnerliga. Många jobbandes också.
Hela ens liv blir taget ifrån en när barnen kommer, den gamla personen man var finns inte längre och man får mycket skit för det. Inte bara från ungarna själv utan från folk runt-omkring, samhället och mer därtill.

Hur orkar man?
Är det värt det?

Jo för det måste ju vara det. Folk skaffar ju barn, OCH syskon därtill.
Så det måste ju betyda att all smärta från förlossningen, alla sömnlösa nätter, all ångest i mamma-hjärat, all rädsla, all utspottad mat, alla hånflin, all trotts, alla bråk osv, vägs upp av ett par barnsarmar runt halsen och leendet i ansiktet när de har riktigt roligt.

Visst måste det vara så?

Trevlig fredag på er.
/Y