Jag fick mig en tankeställare igår, efter att jag skrivit föregående inlägg om fredagsvägningen. >>>
Är jag besatt av min viktnedgång?
Är den på väg att bli ohälsosam?
Har jag hamnat på villovägar?

Anledningen?
Jo på en av de bloggar som jag följt länge, började följa den för att författarinnan har en dotter i Lillskattens ålder, skrev acarolina (som hon kallar sig) om hennes inställning till spegeln. >>>
Hon har haft/har en ätstörning som hon kämpar emot och hennes tankar om spegeln är PRECIS som mina. Jag kände igen mig på pricken.

Så om det är så här man tänker, oavsett om man är tjock eller smal, så måste ju felet sitta i huvudet på en. Man/jag måste ju ha fel måttståck när jag tittar på mig själv i spegeln och inte ser det som är utan bara vad vågen visat.
För det har varit så för mig också.
Även om jag kommit ner till drömvikten så har jag ALDRIG sett på mig själv som smal.
Aldrig har jag sett på mig själv i spegeln och tyckt att NU, nu så har jag kommit dit jag velat.

Fast SEDAN, när jag tittar tillbaka på kort och ser hur jag såg ut, DÅ ser jag ju att jag var smal och såg fin ut.
Men ALDRIG i realtid, i spegeltittandets tid.

Så läser jag vidare om hennes tricks för att inte falla tillbaka i sin "störning" och börja att svälta sig själv igen. Att hon måste undvika tidningar, TV och bloggar (tex) som handlar och talar om kroppen på ett sätt som inte passar in i hennes situation.
Hon skriver:
"välj noga din tv-underhållning, kvällsällskap osv. tyvärr är det så att väldigt många människor omkring har åsikter om hur man ska äta, vad man ska väga, hur man ska se ut osv. du har ett mål - att må bra, och har inget i utbyte av att höra om andra som mixtrar med maten. man måste lära sig att slå dövörat till. folk som pratar om olika dieter, viktnedgång osv - lyssna inte. tänk högt för dig själv istället, det är faktiskt otroligt lätt att inte lyssna. tänk också på att du har provat att gå emot din egna magkänsla, lyssnat på "råd", läst böcker om näringslära osv - och du mådde defintivt inte bättre av det!"

Jag är en sån, tänker jag då.
Jag och min blogg är en sån person som hon INTE borde läsa för att falla tillbaka. Här skriver jag vitt och brett om mina försök att gå NER i vikt. Om mina konstiga tankar runt det och om mina olika teorier om att gå NER i vikt. Inte att må bra utan att förlora kilon.
Är detta hälsosamt?
Normalt JA. Men hälsosamt?

Som avslutning till detta inlägg som just tar upp vad just DENNA tjej skriver så länkar jag till ett inlägg som hon länkat till (krångligt va?!).
Där hon beskriver hur det är att ha just denna ätstörning. Och jag kan inte undgå att förfasa mig över hur många av dessa tankar som har funnits i mitt huvud när jag gör dessa "bantningar" som jag kallar livsstilsförändringar.
Länk >>>


Många av dessa tankar använder ju jag för att hålla mig borta från att småäta och äta onyttiga saker. Saken är bara den att jag har så mycket överflödskilon att det inte märks när jag går ner. PLUS att jag inte har så stark karraktär att jag kan kontrollera mig så mycket att det går överstyr.
Jag faller tillbaka, hoppar över regler och gör snedsteg innan det påverkar mig för mycket. Men tänk om jag INTE skulle göra det...

Det är bra att få lite tankeställare ibland, så att man inte bara far fram som ett ånglok, utan den mista tanke på vad det är som man håller på med egentligen.
Har jag sunda tankar?

/Y

PS Ser ni att jag målat naglarna IGEN. >>> Inte klokt. Två gånger på samma halvår. Men så är det med nyhetens behag ;)DS