Japp jag är bakis idag ;)
Men inte värre än att jag överlever.
Och kul hade jag. Kameran var med så det kommer rapport.

Nu sitter jag och väntar på att Lillskatten ska somna förmiddag och då ska jag lägga mig tillsammans med henne. Älsklingen tog ut Guldklimpen på en runda för att köpa kaffe och sedan blir huset fullt igen.

Innan jag lägger mig dock, tänkte jag berätta om en sak som jag borde berättat om mycket tidigare. Men tiden flyger iväg och jag är ju jag, alltid försenad ;)

Hur som helst. För en tid sedan så sprang jag på en rolig klubb där man berättade roliga historier för varandra. Eftersom jag också vill vara rolig och berätta roliga historier på min blogg, försöker så gott det går med hittills varierande resultat, så anmälde jag mig raskt till denna klubb och blev ANTAGEN.
Nu upp till bevis om jag är värd medlemskapet.

Först lite bakgrund.
Klubben heter BONGOKLUBBEN och är som en slags ljugarbänk fast på bloggen. Uppdragsgivaren heter Krönikören och skickar ut UPPDRAG med gämna mellanrum.
Denna omgångs UPPDRAG handlar om att berätta om en gång när vi inte trodde våra ögon eller öron och den som senast berättade var Gun och jag är den siste ut och lämnar således tillbaka till Krönikören för att sluta cirkeln.

Jag har funderat och funderat på vad jag ska berätta om och hade tre historier på lager. Den första gick bort för min trognaste läsare här på bloggen är min mor och jag vill inte chockera henne.
Så den historien får ni INTE höra ;)

Den andra hände här-om-dagen, närmare bestämt förra lördagen. Sånt kommer jag ihåg för just detta tillfälle är ett sånt som måste läggas på minnet.

Jag har ju sedan januari hållt på och gjort en livsstilsföränding >>> som förhoppningsvis ska resultera i en kalspingla till stranden 2012. Den första och största förändringen som jag har hållit på och kämpat med är lördagsgodis och ENDAST lördagsgodis.

Det har gått si-så-där kan jag väl informera om. Nu-för-tiden äter vi bara godis >>> på helgerna och det är ett framsteg.
Men att dra ner det till bara på lördagar har varit tufft nu under sommaren då vi varit i sommarstugan med svärföräldrarna och ett godiskåp som bara väller över sina kanter.

Nu ska jag väl inforemera om att i denna "godis"-term så ingår godis, choklad, kakor, chips, ost och ALLT onyttigt.
Och speciellt kampen mot chokladen har varit svår.
Man är väl kvinna ;)

När min gymnasiekompis Alexandra >>> kom och hälsade på så hade hon TVÅ stora chokladkakor med sig. Den ena fick Älsklingen härska över, så den är slut för LÄNGE sedan.
Men den andra har varit BARA min och jag har den i kylskåpet. För jag älskar när chokladen är så där hård, kall och knaprig.



Att ha den där i kylskåpet kanske inte har varit så smart när man ska hålla sig borta från den. Jag öppnar ju och stänger kylen fler gånger under dagen än vad jag går på toa. Men jag har faktiskt lyckats ignorera den och låtsas att den inte finns.
I flera veckor har jag faktiskt låtit den HELT vara.
Men så denna lördagen som jag talar om så tyckte jag att jag hade varit så duktig att nu skulle jag minsann unna mig en HEL rad choklad och riktigt njuta för att leva på detta minnet fram till minst jul ;)

Döm om min förvåning när jag stoppade in chokladen i munnen, så där kall, hård och knaprig som jag gillar och INTE känner den där himlastormande lyckan.
Nej det smakade faktist INTE så där gott som jag drömt om.
Det smakade faktiskt inte fantastiskt.

Det var här som jag först och främst inte trodde mina ögon, eller snarare trodde på min mun.
Kan detta verkligen vara SANT?

Jag ska inte överdriva och säja att det inte var gott, för det var det ju. Men inte så där så man inte skulle kunna vara utan det.
Det GÅR faktiskt.

Så alla ni som faktiskt kämpar där ute mot ert chokladbegär. Man kan faktiskt bli av med det om man håller sig borta från den ett tag.
Avgiftar sig.
Som om det vore en drog av nåt slag. Och jag är faktiskt ÖVERTYGAD om att choklad är en slags drog.

För att inte utmana ödet så har jag inte provat igen.
Det kanske bara var en lyckträff. Men då vill jag INTE veta om det ;)

Nu blev detta så långt så den tredje historien får inte riktigt plats men jag vill i alla fall påminna er om den största överaskningen i mitt liv, Lillskatten.

Alla trodde att vi skulle få en kille till. Folk på gatan stannade och frågade mig, magen >>> bedömdes på stranden, det var ju samma form på den som förra gången, rakt ut. Till och med barnmorskan vågade sig på en gissning på en kille på grund av hjärtljuden som vi hörde.
En kille!
Definitivt!

Efter så en mardrömsförlossning var jag/vi så sluta och så lyckliga över att det ÄNTLIGEN var över att vi bara låg och pustade i varandras famnar. Ingen tanke på vare sig bebisen, som de varit tvugna att gå iväg med för lite hjälp på traven, eller dennes kön.
Efter en LÅNG stund frågan barnmorskan folket som skötte om bebisen.
Men, är det ingen som ska säja vad det blev?

En Tjej!
Och så kom hon till oss.
Vår Irma, vår stora överaskning, vår Lillskatt.
Och då trodde vi VERKLIGEN inte våra ögon eller öron.

Snipp snapp snut, där var sagorna slut.
Hoppas att jag har roat er i alla fall litegrann denna onsdagsförmiddag. Som nu har övergått i eftermiddag och bjuder på bakispizza nu ;)

/Y