....och det känns ju onekligen lite onödigt att ha en SVINDYR leksak nu när man är arbetslös och det kommer att bli knapert igen.
Men jag ÄLSKAR den!
Vi är oskiljaktiga.
Jag ska berätta hur det kom sig att jag spenderade så mycket pengar på mig själv.
Jag vet inte varför, för jag vet ju att det är så dumt, men jag hade en önskan om att ha något riktigt BRA.
Jag är uppvuxen på mellanmjölk och aldrig riktigt haft märkessaker.
Klart att man suktar efter sånt man aldrig haft.
Min jobbarkompis berättade igår att hon fortfarande kommer ihåg hur hon använde HELA sitt barnbidrag en månad, på den tiden det begav sig, för att köpa sig ett par Levis jeans.
Inte klokt!
Men vill man så vill man.
Man tycker ju att man borde ha blivit klokare med åren.
Och det HADE jag, om inte ödet kommit emellan.
Alltså. Jag ville ha något BRA, något BÄST, något NYAST.
Jag ville ha denna mobiltelefon.
Inte en chans i universum att jag skulle kunna köpa mig den. Arbetslös och allt som jag var.
Men när jag fick mitt första jobb, DÅ skulle jag minsann.
Min första lön skulle bara gå till mig.
Det bestämde jag.
Så fick jag mitt första jobb.
Eller jobb och jobb, det var ju ett föreningsarvode. Man tjänar inga pengar på att hjälpa till i en förening.
Det går inte att köpa en svindyr mobil på det. Men det hjälper till i vardagen.
Hjälper en att hålla näsan över vattenytan.
Men när jag får ett RIKTIGT jobb. DÅ ska jag....
Så fick jag ett riktigt jobb, med en riktig lön. Men det finns ju alltid hål att stoppa i.
Men jag fick en julbonus, men det var ju JUL.
Det var som förgjort.
Så är det att vara vuxen. Verkligheten går före drömmar.
Jag fick inse att det inte gick.
Och det var OK.
Jag överlevde.
Men så kom världens mest otippade överraskning.
Helt oväntat.
Som om någon försökte säga mig något.
Yohanna, du är värd detta.
Hur många tecken behöver du?
Jag tog det som ett tecken.
Jag slog till.
Jag VAR värd detta.
Men det var inte lätt.
Veckan efter att jag köpt den, ångerveckan då man kunde lämna tillbaka den, då låg den hemma oöppnad och gav mig ångest
>>>.
Vad hade jag gjort?
Skulle jag ta mitt förnuft tillfånga och återlämna den?
Sista dagen, för att byta den, sa Älsklingen till mig att nu fick jag banne mig ta och öppna den så vi visste om den funkade eller ej. Men då fick HAN öppna den. Och så blev den min....
Och jag är så stolt över den.
Kolla in #denhärmobilentarskitbrabilder på instagram tex.
Nu har jag något som jag suktat efter länge. Och jag är så nöjd.
/Y
