...med ett nytt oskrivet blad, nytt fräsht humör och nya utmaningar.
Tack alla för all pepp och uppmuntran igâr när mamma-självförtroendet sjönk ner i skosulorna och det blev lite FÖR jobbigt.
Vi avslutade den olyckliga dagen med ett födelsedagskalas (vad ANNARS) i Las Palmas, som fick fungera som TIME OUT. Även om jag inte hade nân vidare lust att anstränga mig för att skitungarna skulle fâ komma iväg pâ galej och roligheter sâ var det ändâ den bästa lösningen för situationen just dâ.
Vi hade hamnat i en vinkelvolt med bara skäll och gnäll och saker och ting bara eskalerade och blev värre och värre.
Det behövdes ett brejk.
När jag satt i bilen upp till Las Palmas, kokande av ilska pâ skitungarna och värkandes i hjärtat av dâligt samvete, sâ ringde Älsklingen som satt i Las Palmas och väntade pâ att bli upphämtad av mig efter avslutat jobb.
Sâ klämmer han ur sig det som man ABSOLUT inte fâ klämma ur sig till en uppgiven mamma i upplösningtillstând som inte ens haft tid eller ork att äta lunch:
- Jag sitter här med mina jobbarkompisar pâ ett hak och har blivit bjuden pâ lunch.
Och sâ hör man skratt och tjim i bakrunden.
Det är SKOTTPENGAR pâ sânt.
Jag höll pâ att explodera.
Och det talade jag om för Älsklingens kollegor sedan när vi träffades.
De lovade, gapskrattande att ALDRIG göra om samma fadäs igen....
När vi kom hem sâ sov ungarna i bilen och det var bara att bära upp de smâ änglarna i sina sängar. Jag satt LÄNGE och tittade pâ dem, och speciellt dâ pâ Guldklimpen och det värkte i mitt hjärta av dâligt samvete.
Idag hade jag inte varit den perfekta mamman.
Inte pâ lânga vägar.
För egentligen är det ju inte det som skitungarna gör som är det jobbiga, det som nöter sönder mig inifrân. För det som de gör, är typiska skit-unge-saker. Nej det är vetskapen om att JAG inte reagerar pâ det sättet som JAG hade förväntat mig innan jag fick ungar. Att jag inte är sâ bra som jag trott att jag skulle vara och som jag TYCKER att jag borde vara.
DET är det jobbiga.
Det ständigt dâliga samvetet.
Denna veckan blev det inget REAL LIFE, men det kanske ni märkte. Jag har knappt fâtt ihop mig själv, än mindre skrivit pâ bloggen och inte en skymt i universum att jag kom till skott med RL:en.
Men det kallar jag pâsklov ;)
Detta fâr vara mitt Real Life denna vecka: mammasamvetet.
Om vi vill sâ fâr ni gärna Real-Lifa om ert mammasamvete eller om ni kommer ihâg nâgot ögonblick i ert liv som BARN, att ni kommer ihâg att ni var lyckliga.
För jag hävdar fortfarande, men vill gärna bli överbevisad: att barn aldrig är lyckliga, eller medvetna om att de är det. Det är när de växer upp som de KANSKE blir medvetna om att de hade en bra barndom eller VAR lyckliga dâ. Men som barn....
Lämna länken här i sânt fall, till detta inlägg.
Jag skulle sâ gärna vilja veta.
Nästa vecka kör vi igen, som vanligt.
(dagen på
instagram, som har varit MYCKET bättre än gârdagen - yohannailaspalmas)
/Y
