Alexander 6 år

23 mars 2007 kom han då; vår Guldklimp Alexander.

Han var lite trög i starten då de fick dra ut honom med tång. Och sedan dess så har det varit fullt ös medvetslös här hemma ;)

Sex år. Tänk att det kan gå så fort...

 

 

 

 

 Här om dagen, på kvartsamtalet med Alexanders fröken, så sa hon att det märks att Alexander är uppfostrad i ett hem där man vet hur man ska uppföra sig.

Jag satt som en fågelholk och gapade.

Talade hon med mig?

Om oss?

Var hon säker på att det var MIN son hon talade om?

 

Alexander fyllde sex år i lördags och det märks att han håller på att bli stor nu. Ibland känns det nästan som att han är vuxen eller i alla fall tonåring. Men tills dess är det en LITEN bit kvar.

Tänk att det gick så fort.

Småbarnstiden är över för hans del och man kan nu skymta den man han en gång kommer att bli och DET kommer att bli någonting över det förväntade.

Det är jag som mamma alldeles övertygad om ;)

 

Alexander har precis lärt sig att läsa och läser nu ALLT som kommer i hans väg. Fortfarande är det långt kvar till att läsa en bok, men alla ord han ser försöker han sig på att ljuda ut. Dock är det lite kämpigt med de två språkens olika uttal av samma bokstäver. Men jag är imponerad.

 

Att summera har de också börjat med i skolan nu och han frågar hela tiden om vad detta plus detta blir och tror att ju högre talen är desto svårare är det att summera ;) Sött, kommer ihåg faktiskt när jag själv var i det stadiet.

- Vad är en MILLON plus en MILLON. Jättesvårt ju att summera ;)

 

Jo Alexander vet vad som är rätt och fel. Han VET så väl, och är inte rädd att tala om för andra hur man ska göra. Han kör ganska så hårt med folk och rättar hit och dit och jag är lite små-orolig som förälder att han ska få problem med det i framtiden. Barn är ganska så elaka och ingen tycker om en besserwisser som rättar andra. Samtidigt som han har ju rätt i det han säjer.

Vi kör med, sålänge, att VI vet hur VI gör i vår familj och för andra barn så gäller det att deras mammor säjer åt dem. Inte något annat barn.

 

Och han uppför sig EXEMPLARISKT när vi är borta, aldrig några problem (peppar peppar). Det är när vi är hemma som det är struligt. Och det ska ju vara bra har jag läst. Att det då visar att de är trygga hemma och kan slappna av med sin familj. Nån gång så måste ju de lätta på trycket också.

Men det är ganska så kämpigt som förälder att ta strid efter strid. Fast det är väl det som ÄR uppfostring, guidning genom livet.

Och jag märker ju, det är ju det som är så uppmuntrande, att det som vi tjatar om här hemma ger resultar.....när vi är borta ;)

 

Just nu är väl det största problemet, och det som vi bråkar mest om: SPEL. Alexander har ett Nintendo och tidigare fick han spela på min bärbara dator. I somras till exempel, när vi var i sommarstugan och hade sommarlov, så brukade Alexander vakna tidigare än alla andra och istället för att väcka och bråka med oss som fortfarande ville sova så gick han ner på nedervåningen och spelade Nintendot tills vi vaknade.

Fungerade jättebra.

 

Tills jag började hitta honom i soffan spelandes mitt i natten.

Han vaknade jättetidigt på morgonen, för att gå på toa. Och istället för att gå tillbaka till sängen så gick han ut i vardagsrummet och spelade.

Så det fick vi sluta med.

Och nu övar vi på att somna om.

Något som Alexander alltid haft svårt för.

 

Något som vi också övar oss i är att INTE bli arg när det är dags att sluta spela, för att äta, gå ut, träffa andra, åka iväg osv.

Alexander är lugn som en filbunke vanligtvis. Men blir han arg, som han blir när han måste sluta spela, ja då blir han SKITFÖRBANNAD. Skriker och slår omkring sig. Kastar saker och sparkar. Ja ibland blir jag riktigt rädd. Om det är så här vid 6 år...

Så just nu så gäller att om han blir arg när det är dags att sluta spela, ja då får spelet vila ett par dagar.

 

För jag vill ju att han ska kunna spela ibland. Han tycker ju att det är så roligt och jag tror faktiskt att de lär sig saker genom det också. Men när han spelar så försvinner han in i sin egna värld och det finns ingen Alexander. Han varken hör eller ser något eller någon.

Världens bästa barnvakt ;)

Men väldigt oroväckande.

För när han sedan ska sluta så blir han som en beroende och blir skitarg.

Och så bråkar vi :(

 

Och när vi bråkar springer han in på sitt rum, eller blir skickad dit och sitter och gråter och klagar:

- Ingen tycker om mig, ingen älskar mig.

Fast vi inte har sagt ett ljud om detta.

Sånt kan man ju inte höra som mamma så det brukar sluta med att jag går in dit och vi pratar och jag förklarar att vi älskar hon alltid. Men ibland gör han dumma saker och då blir vi arga. Saker kan man ändra på, men att vi älskar honom kommer aldrig ändras.

Det tråkiga äar att Irma börjat att säja samma saker när hon blir arg på oss. Utan att veta vad det betyder. Men hon hör ju Alexander...

 

Därför har vi nu speciella tider då han får spela och speciella regler för hur spelandet och främst avslutandet ska gå till. Och en dag hoppas jag kunna släppa lite på det där. Just nu inget datorspelande och inget spelande på min mobil.

Tillsvidare...

 

Han äter som en häst också, vår Alexander. Och jag vill knappt skriva om det för att det inte ska verka som att jag klagar, för det gör jag verkligen inte. Åh detta ätande och de problem det för med sig. Så många föräldrar som har hårklyveri angående detta.

Hjälp! Det är ju bara mat, att äta. Inget svårt alls.

Ändå så mycket strul.

Men just nu så fungerar äteriet bra här alltså (peppar peppar nummer 2) och Alexander äter ibland mer än vad jag gör. HUR ska det bli när han blir tonåring?

 

VISST, det ska alltid gnällas över att jag gjort ditten, eller varför jag inte gjorde datten. Alltid gnälleri och jag är så trött på detta.

Jag har funderat på att köra hårt och bara skicka iväg honom på rummet om han gnäller. Kommer han och gnäller utan att ha smakat så får han gå, så beter man sig inte vid matbordet.

Men jag har inte varit så konsekvent med detta än, jag bara säjer åt honom att smaka innan han yttrar sig och då går det ju bra. För jag lagar ju skitgod mat ;)

Men det är gnälleriet jag vill komma bort ifrån.

 

Ja det är detta gnälleri som är så uttröttande. Det verkar som att han aldrig är glad eller nöjd.

Ska vi göra något så ska det ALLTID protesteras.

Ska vi gå till parken så vill han inte gå ut.

Ska vi gå hem från parken vill han inte gå hem.

Ska vi.....ja ALLT.

Gnäll.

 

Medans vi gör saker så är han ju glad och sprallig men det är liksom bytet av aktivitet som inte är bra. Och jag försöker att avisera i god tid innan. Att förklara tidigt vad vi ska göra under dagen.

Jag bara väntar och hoppas på att det ska gå över.

För det har hållit på sedan 3 års ålder...

 

Sex år ja.

Inga tänder tappade än, men något typiskt 6-årigt som jag märkt och som märks så in i bomben och som jag inte hade talats om, fören en kompis 6 åring blev "anklagad" för att vara överaktiv och hans mamma forskade lite om detta, är att 6-åringar har ett misstänkt ämne i kroppen vid just den åldern som gör att de får MYROR i brallan ;)

De kan inte sitta still.

 

Alexander har ju varit ett ganska så stillsamt barn men just nu är han som ett fullblod som det bara spritter i. Man kan riktigt se hur det rycker i honom i något som ser ut som tics och han håller hela tiden på att klia sig, blinka, skutta, sprätta med benen osv. Till och med när han sitter i mitt knä och vi borstar tänderna så rycker det i honom.

Jag blir skitnervös av detta ;)

Det är väl bara att vänta på att DET går över också.

 

Annars så är han en jättego kille som tycker om när man läser för honom, vi sjunger sånger, han trär pärlhalsband, leker i parken, kommer ofta och ger kärlektförklaringar och älskar att busa och att bli kittlad. Just nu är LEGO, playmobil och BILAR hans största intressen.

Han retas dock väldigt med sin lillsyster och DET är ju så tacksamt. Speciellt som hon tänder på alla cylindrar då.

Han pratar och pratar och berättar och hittar på historier. Men än så länge så fattar jag inte ens hälften och han tappar bort mig innan vi ens hunnit fram till vad saken handlar om.

Frågar INTE så mycket om livet.

Mer om när hans födelsedag är ;)

Och presenter.

Han tjatar om presenter hela tiden och att vi ska köpa detta och detta till honom.

Lik mamma, köpgalen ;)

 

Det är min Alexander det.

Guldklimpen, min förstfödde, the one and only Alexander.

 

/Y

Grattis till "stor" killen i efterskott!
Tänk att våra små blir så stor .. i maj är det Edvins tur att fylla 6 år :)
Kram

Aha, de som är trög i starten blir desto livligare sedan haha. Det verkar stämma på vår 5,5åring också.

Ha en fin dag!

Min bror var 4 år äldre än jag. Blev jag retad?
Ja, så in i vassen, men om nån annan kom efter mej, då var storebror min trogne försvarare.

Undrar om tandborstning - han sitter i ditt knä???