....för det var en SÅN DÄR natt med Irma igen. Jag trodde att hon hade vuxit ifrån det men rätt var det är när man invaggats i falsk trygghet så kommer det en.
Bra så att man håller baby-suget i schack.
Kom ihåg Yohanna, kom ihåg hur det var ;)
>>>
Irma har varit vaken HELA natten känns det som. Eller vaken och vaken var hon ju inte, jag tror att hon sov. Men hon drömde mardrömmar, skrek, gnällde och skulle ha vatten.
När jag bara hyschade åt henne, efter att hon FÅTT vattenslurk, så blev hon SKITFÖRBANNAD och bara kastade sig runt i sängen.
HELA JÄKLA NATTEN!
Hon har mycket på gång i huvudet den där tjejen...
Egentligen skulle hon sova som en prinsessa tycker man. För hon ville inte sova middag på dagen igår, så när det var dags att gå och hämta hem Guldklimpen från skolan och hon fortfarande inte somnat så var det bara att speta iväg, hon och jag hand i hand ;)
Vi hann bara utanför dörren så var hon TRÖTT och ville INTE gå.
Vad i HELA friden!
Då så var det dags att bli trött.
Jag fick släpa en skrikande Irma hela vägen till skolan, men GÅ skulle hon göra ;)
Så var vi ute hela eftermiddagen i parken medans Alexander var på sin svenskakurs. Så hon borde ha fått frisk luft upp över öronen och motion på det.
Trött borde man tycka att hon skulle vara.
Sova som en stock också.
Men nej då.
Jag har skrivit det förr och jag är övertygad om att ju mer barn sover, desto bättre och mer sover de. Och precis tvärtom. Sover de lite, så blir de så trötta att de blir övertrötta och sover dåligt och lite.
En ond cirkel.
Irma har ju alltid varit lite speciell.
Eller speciell och speciell, hon är ANNORLUNDARE än Alexander.
Helt annolunda.
Man ska inte tro att bara för att man har ett barn, så har man massor med erfarenhet. För man kan hoppa upp och sätta sig på att det andra barnet inte kommer att reagera på exakt samma sätt som det första och så får man lära om från början igen.
Lillskatten har ju sedan hon fyllde två år varit utan blöja och skött både nummer och två med bravur på toaletten.
Jag har varit förstummad. För som vi kämpade med Guldklimpen.
Men så på födelsedagskalaset förr lördagen
>>> så blev det ju en liten, ja LITEN är kanske inte rätt ord i detta sammanhang men..., olycka och det kom i byxorna.
Inget konstigt med det.
Nån gång var det ju tvunget att vara hennes tur och det är inte alltid lätt att säja till i tid när man är mitt uppe i rolig lek och inte vill gå ifrån.
Men jag var bra förvånad.
Men sedan dess har ALLT, nummer två, kommit i byxorna. Hon har inte ens försökt att säja till innan.
Och NU var vi förvånade.
Vad hade hänt?
Vad skulle vi göra?
Oroliga.
Så igår när Lillskatten satt på toa så kom det fram att NEJ hon ville inte bajsa för det gjorde ONT, hon var rädd.
Aha! Något hade hänt och hon hade blivit skrämd.
Så jag övertygade henne om att det inte skulle göra ont. Mamma skulle hålla i rumpan så det var tryggt.
Och visst gick det.
Nu är vi igång igen.
Och jag håller rumpor ;)
Jag kan se mig själv om tio år. Fortfarandes hållandes i rumporna för att det ska vågas gå på toaletten.
Man ska vara försiktig med vad man hittar på för lösningar ;)
Men detta med att ha barn.
Det är förvirrande.
Vad som helst kan hända som ger vilka konsekvenser som helst och DET vet du inte förens efteråt.
Och DÅ måste du hitta på en lösning som fungerar, egentligen vad som helst men man får vara jäkligt påhittig, så att det uppstådda traumat övervinns.
SÅ.
Det var en del av vår tråkiga vardag här.
/Y
Zzzzzzzzz ;)
