...men nu skiner solen igen. Dock BARA 28 grader utomhus och 33 inne på kontoret. Ja hösten har definitivt kommit till Las Palmas ;)
Igår skulle ju ovädret komma och vi väntade och väntade men solen bara sken och himlen var blå.
När jag skulle gå och hämta Guldklimpen i skolan hände något jag inte varit med om tidigare. Solen sken och allt det där men när jag klev utanför porten så regnade det.
Skitmysko.
Jag såg inte ett moln på himlen men när vinden tog i och blåste så kom det regnsstänk. Precis som när man står bredvid en fontän. Bara det att vi inte har nån fontän på min bakgård.
Så ovädret var ju inte långt borta...
Jo det kom allt, ovädret.
PRECIS när vi klivit utanför dörren för att GÅ och handla på eftermiddagen. Jag gör så på "torsdagar from hell", när Älsklingen jobbar sent, veckohandlingen behövs göras och ungarna håller på att gå balobas hemma för att de har så mycket spring i bena. Ja det är väl mest Irma som går balobasen. Alexander är så glad bara han får sitta och spela dataspel. Något som kan vara MYCKET svårt att göra när Irma går balobas över HELA huset.
Så då tar jag ungarna, en stadigt i varje hand, och så spatserar vi, under gråt och tandagnisslan naturligtvis för annars så vore det ju inte oss, till vår mataffär.
Varför gråt och tandagnisslan?
Jo för Alexander vill sitta kvar hemma och Irma vill inte hålla handen.
Men ut SKA vi (om det är någon som vill ha lördagsgodis så måste det inhandlas och efter den förklaringen så brukar Alexander förstå anledningen till veckohandling). Och hållas hand MÅSTE det om vi inte ska ta vagnen (och efter den förklaringen så brukar Irma vara spakare, fast bara i tre sekunder som är så länge hennes minne når).
Jag klarar inte av att vara ensam med dessa inomhus på torsdagar, så allt är bättre än det.
Hur som helst, utanför dörren kom vi och då började det hälla ner a´la kanarisk manér, som är typ lite intensivt duggregn.
Men jag är ju viking och ska vara van vid detta så jag tänkte käckt att vi skulle hinna fram till affären, 15 minuter bort, innan vi blev dygsura.
Och det var ju inte kallt ute, typ 30 grader ;)
Det jobbiga är inte att knata med två motsräviga ungar i regn, utan de förvånade blickar som man får från folk runt omkring som står hukade under tak och i busskurer.
- Hon är utlänning den där, hon vet inte att man kan DÖ av regn, tänker de. Det är jag säker på. Jag kan känna blickarna i ryggen.
Stackars barn...
I alla fall.
Det sken upp.
Det torkade.
Det blev fredag och vi trodde att det var över.
Precis samma sak händer idag när vi ska gå till skolan. Men nu var det lite mer regn över ovädret och mindre dugg. Fast nu hade jag ju vagnen och med den så är jag alltid förberedd. Däri finns allt, mitt liv.
Regnskydd till vagnen, regnjacka till Alexander, bläckpennor och avledningsleksaker osv
>>>.
Tänk att lite regn kan ge en sådana problem om man har fel "kläder".
Men dagens "oväder" höll bara i sig en liten stund, typ den stunden som det tog för oss att gå hemifrån och till skolan. Sen sken det upp på en gång och himlen blev så fin.
Nu MÅSTE jag verkligen sätta igång här om det ska bli något kalas i morgon. Jag MÅSTE ju inte spara att göra allt dagen innan och stress ihjäl mig då.
Jag VET att det är mitt normala förfarande men jag MÅSTE ju inte göra så.
Jag kan ju lära mig av mina misstag...
/Y
