Man fâr inte blogga om sina barn
Och vet ni, jag blev jätteledsen :(
Sâ här skriver man:
"Det som skrivs på bloggen kommer ju alltid att finnas tillgängligt för alla att ta del av. Och därför är det extra viktigt att verkligen tänka över vad man lägger ut och inte bara skriva för att det känns kul just då och absolut aldrig skriva om barnets egenheter, säger barnpsykologen Margit Ekenbark, som är en stark motståndare till bloggar om barn.
Hon anser att barnen används som ett alibi för föräldrar som vill få uppmärksamhet.
– Det handlar bara om att föräldrarna vill förstärka sina egna egon och inte om barnets bästa, menar hon."
En bild pâ min fina familj fast INTE frân idag dâ det är LITE varmare ;)
Alltsâ dâ är jag en sân där dâlig mamma som bloggar om sina barn. För jag skriver ju vitt och brett om ungarna, vad de gör och vad de säjer. Jag berättar frikostigt om vâra liv, vad vi gör och vad jag tycker och tänker.
Dâligt alltsâ.
Och nu har jag förstört mina barn för all framtid :(
Varför jag gör det är för att det är vârt riktiga liv, riktiga saker som verkligen händer och som JAG tycker är roligt att läsa om.
Jag är inte mycket för att läsa bloggar där det hela tiden stâr hur lyckliga alla är, hur barnen är de bästa som finns i världen och hur alla är nystrukna och problemfria hela tiden i det perfekta, nystädade och toppdesignade hemmet.
För jag vägrar tro pâ sânt.
Och jag tror inte att det mina ungar gör, hittar pâ eller det som jag tycker om det är nâgot speciellt ovanligt eller speciellt med det.
Vardagsliv helt enkelt. Men med en twist.
Det gillar jag.
Kanske ändras det med âren, när ungarna blir större men jag har svârt att tro att Guldklimpen skulle bli förstörd för livet för att jag berättar här att han inte äter...ibland.
Herre gud, vem har inte problem med ungarna och maten ibland?
Och jag försöker att berätta problemet och sedan bloggar jag om mina funderingar och tankar kring det. Jag bloggar ju inte om att jag tror att mat-kriget är en av Guldklimpens egenskaper. Jag vet att det är en period som de flesta ungar gâr igenom och sâ är det.....ibland.
Och sâ visar jag oss pâ bild.
Inte alltid dagsfärska men alltid riktiga människor pâ dem.
Utvalda, fina och helt vanliga.
Kanske har det lite att göra med att jag bor här, lângt borta frân Sverige men jag tror inte att det spelar sâ stor roll.
Jag menar, om jag nu visade bilder pâ Guldklimpens vattenkoppor igâr >>> och vi skulle gâ till skolan i morgon och där skulle det finnas föräldrar som läst bloggen.
HUR skulle detta kunna skada honom?
Eller om nân förälder visste att han inte ätit igâr?
Eller att han blev arg för att Irma hade sönder hans fina teckning?
Helt vanliga saker.
Nej jag är inte riktigt med.
Mindre klanka ner pâ föräldrarna tycker jag. Lägg energin pâ att hjälpa de barn som svälter eller blir misshandlade istället.
Technobebis avslutar med:
"Så en sista sak innan sängdags. Givet ansvarsfullt föräldra bloggande; Så tror jag (om man extrapolerar från ungdomar av idag) att när mitt barns generation blir tonåringar kommer de vara så gränslöst uppkopplade att ett babyalbum på nätet blir deras minsta problem!"
Och det tror jag ocksâ!
/Y
Jag skrev ju också ett inlägg om detta för några dagar sedan efter att jag läst just den där artikeln. Och ja jag tycker att man kanske ibland ska vara lite försiktig med vad man skriver om sina barn. Men det handlar INTE om vardagsbekymmer m.m. som vi alla har med våra barn - jag hade gärna skrivit mer om mina barn i bloggen om de hade godkänt det, men nu gör inte mina stora barn det så då får jag ligga lågt med dom i bloggen (tyvärr). Nu har ju jag stora barn så mitt bloggande hamnar i ett annat sken eftersom även mina döttrar har bloggar. Jag vill inte att dom bloggar om mig som mamma och alla dumma saker som jag kan hitta på (mitt morgonhumör t. ex) och då bloggar inte jag om dom heller om dom inte är ok med det. jag frågar mina barn innan ett inlägg om dom men det är ju bara för att mina barn är stora. Jag skrev också i mitt inlägg att jag säkert hade bloggat på ett helt annat sätt om mina barn hade varit små nu.
http://madredetres.blogg.se/2012/may/att-blogga-nar-man-har-barn.html
Eftersom vi som bloggar är vuxna så gör vi våra egna val och vi kommer aldrig att vara helt överens om allt. Huvudsaken är väl att man själv inte lämnar ut mer om sin familj än vad man själv vill anser jag. Jag hoppas verkligen att du inte tog illa upp av mitt inlägg - för det var absolut inte meningen att döma någon för vilka val de gör... Kram vännen
Äsch, så länge bloggandet och det du lämnar ut känns bra för dig så är det oftast bra. Dåligt samvete ska vi tydligen ha över allt. Att jag inte orkar sitta och skriva långa brev till hela släkten känner jag är en skön sak, jag kan hänvisa till bloggen. Men det där med att balansera mellan att vara privat och personlig kan ju vara uppenbart svårt.
Helt sant...det lär vara de minsta problemet när barnen blir tonåringar sedan. Tror den som skrivit det där inlägget inte riktigt är med i matchen och teknikens utveckling.
alltså, den där barnpsykologen lär ju va värsta bitterfittan!
alltså, OM nu mina barn inte vil latt de ska finnas på nätet när de blir äldre, ja då kan jag lösenskydda den. och jag är vuxen och väljer och har ett sunt förnug´ft till VAD jag skriver, så shit alltså, blir bara såååå arg och irriterad av den där tantalotten alltså!!!
jag märker däremot att ju äödre dottern blir desto mindre skriver jag om henne, såklar jag visar hennes kläder osv men skriver inte hur hon ätit och bajsat direkt =)
Jag tror det är den gamla vanliga oron för det okända, det nya. En gång i tiden trodde man att det var skadligt för kroppen att åka tåg för att det gick så fort... Jag skriver om mina barn och jag visar bilder. Eftersom de är så pass stora att de själva och deras kompisar är ute på nätet och surfar så brukar jag fråga dem vad som är OK och nytagna bilder suddar jag ut deras ansikten på. eftersom de vill att jag gör det. I det gigantiska flödet av information på internet har jag otroligt svårt att se att några mammors ord om sina barn ska kunna skada dem. När jag växte upp fanns inga bloggar, men byskvaller fanns, och fast det nu är nästan 35 år sen jag flyttade från byn, och ingen där ens vet att jag har en blogg, så vet de ändå allt o mig när jag är hemma på besök. Så har världen alltid sett ut, enda skillnaden är att vi nu kommunicerar med nya metoder... Så fortsätt du skriva o din familj och dina barn, det kommer inte att skada dem på något som helst sätt bara för att en motsträvig psykolog tror det.
Glömde att säga att du har en utmaning inne hos mig!
Tycker inte du ska lyssna på det där. Du är stark nog att veta att du är det bästa för dina barn och lite bloggning är det minsta bekrymet vi kommer att ställas inför. Kul att du tittade förbi hos mig. Kram.
Jag säger som de flesta här. Så länge man gör det med sunt förnuft så har man inget att oroa sig för. Visst finns tanekn ibland vad de egentligen tycker att man skriver något om dem men jag har kommit fram till just det jag skrev. Sunt förnuft.
Jag väljer bort väldigt mycket som jag tycker är privat om dem och då skriver jag ändå en hel del. Jag försöker tänka att om tio år när de hittar ett inlägg och läser det så ska de inte behöva skämmas över det jag skirvit om dom.
Alltså utgår jag från mig själv vad jag hade tyckt om diverse saker stått om mig och tycker jag inte om det skriver jag inte heller det. Så åter igen. Sunt förnuft. / Nettan
Jag skrev mitt inlägg i samma ämne efter att jag sett programinslaget på TV4.
Jag tycker personligen att det är fel att gå ut och peka finger och säga "Du gör fel" eller " Det där är inte bra"
Jag tror att var och en måste känna efter vad som känns bäst för sig och för sin familj.
Respekt är ett bra ord i det här sammanhanget.
Tänka sig in samma situation själv. Om ens egna föräldrar exponerat en på motsvarande sätt när man själv var liten, hur hade det känts?
Ungefär lite så där resonerar jag.
Och FRÅGA hellre en gång för mycket än för lite om det är ok att figurera i en blogg eller inte.
Kram Mrs G
Ps. Och glöm inte att vi alla är olika fast lika bra ändå :) Ds
