I går var det dags igen, en månad har återigen gått och Irma fyllde 19 månader.
Ibland känns det som att hon följer samma utveckling som Alexander och gör samma saker och kan samma saker som han kunde i denna ålder. Men för det mesta så känns det som att hon är helt annorlunda, utvecklas på ett helt annat sätt, reagerar annorlunda på saker och ger mig för det mesta stort huvudbry.

Den som trodde att bara för att man har ett barn sen tidigare så har man erfarenhet, kan tänka om. Det som man lärt sig från tidigare barn och saker som fungerat med denne, fungerar med största sannolikhet inte nu.
Jag känner mig som en nybörjare igen.
Ja förutom då att byta blöja.
Det är jag en fena på ;)

Och jag funderar mycket på om skillnaderna beror på att hon är tjej, om det beror på att hon är andra barnet eller om det helt enkelt beror på att hon är en helt egen individ.
Ni vet det där med arv och miljö.
Det kommer vi aldrig få veta, vad det beror på.

Tex så är Irma väldigt kärleksfull av sig, på ett sätt. Hon kommer och pussas, vill gosa, hon gosar med sina mjukisdjur på ett sätt som Alexander aldrig gjorde. HAN gör det däremot nu, när han ser att Irma gör det.
Jag har till och med sett Irma leka med två docker och att de pussades emellan.

Men på ett annat sätt så vill hon inte gosa. När hon blir arg så vill hon inte bli tröstad, då kan hon skjuta bort en. Eller när hon kommer och ska ligga i vår säng så kan hon putta bort en istället för att krypa intill.
Lite Dr Jekyl och Mr Hyde över henne ;)

Annat "tjejigt" som hon håller på med är att hon älskar kläder och skor. Hon vill prova, ha det på sig och tycker om när folk säjer att hon är fin. Då riktigt ser man hur det lyser om henne.
Hon kan redan ordet guapa, som betyder vacker på spanska och nyper så fint i sina kläder när man säjer det till henne.

Halsband, armband och väskor är annat populärt att leka med. Jag kan inte komma ihåg att Alexander brydde sig så mycket om sånt SÅ tidigt. Nu-för-tiden är det fullt slagsmål om mina accesoarer här hemma.

Annars så har vi haft en väldigt "jobbig" månad här hemma. Irma är runt-om-kring och över-ALLT. Allt ska hon plocka med. Allt vill hon undersöka. Allt vill hon leka med.
Läste någonstans att en 1,5-åring kan roa sig med vad som helst. Men aldrig mer än i 5 sekunder.
Och så är det här hemma.

På den timmen mellan frukosten och hennes tupplur, så hinner hon få till ett sådant tillstånd på lägenheten att det ser ut som att en bomb har exploderat.
Och det är ingen idé att plocka undan, för 5 minuter efter att hon vaknat så ser det likadant ut igen.

I mitt burkskåp med alla Tuperware-burkar, råder det undantagstillstånd nu. Jag bryr mig inte mer.

Plastreturbehållaren har jag fått flytta upp på tvättstället så hon inte kommer åt dem.

Diskmaskinen kan ALDRIG stå öppen. Inte ens glipa lite. Då kommer hon in.

Alla dörrarna till toaletterna måste stängas. Hon är ute efter toaborsten.

Skötväskan som hänger på vagnen måste tömmas på sitt innehåll i fickorna och dragkedjan till stora facket dras igen. Fler än en gång har jag hittat henne i ett hav av våtservetter. Vet ni HUR många det är i ett paket? Och hur man får tillbaka alla i detta paket?

Hon har rivit sönder flertalet av Alexanders barnböcker.

Vardagsrummsbordet måste stå på ett speciellt sätt så att hon inte kommer åt cd-hyllan eller knapparna på TV:n och DVD:n.

Ja det är mycket man måste tänka på för att förenkla vardagen och se till så att hon inte råkar ut för någon olycka.
Men hon vet precis vad som hon får göra och vad som inte gör mamma lycklig. Tex toaborsten. Hon gör ingenting med den. Hon bara tar den och kommer med den. Precis som att hon ville säja:
-Titta nu. Nu har du inte vaktat mig ordentligt igen ;)

Och det hon inte når upp till, det har hon lärt sig att hämta tand-borstnings-pallen från badrummet till.



Samtidigt som det har varit "jobbigt" med detta Irma-pillande på saker, så har hon haft en slag kris under denna månaden. Första veckan så gick allt bra. Hon sov bättre och bättre på nätterna och åt bättre och bättre om dagarna.
Hon var glad.

Men så blev hon förkyld.
Så fick Alexander och jag halsfluss.
Och så blev det tjall på ruljansen.
Hon började att sova jättedåligt på nätterna. Vaknade och grät/skrek. Det verkade nästan som att hon hade jättehemska mardrömmar. Hon var inte riktigt vaken men somnade heller inte om.
Vi hade henne i vår säng och försökte visa att vi var där.

Men så mycket mardrömmar?
Dagar då det inte ens hade hänt något speciellt som kunnat ge upphov till sånt.
Vi var förbryllade och hela familjen sov dåligt. Ja inte Alexander då. Han har blivit ett proffs på att sova om nätterna ;)

Så började hon äta dåligt om dagarna. Det var ganska ok på frukosten, en vällingflaska innan vi gick till skolan. Och en yoghurt och lite smörgåsbitar till frukost.
Men till lunch, nästan inget.
Till middag lite bättre.
Även om det inte var nån risk för att svälta så blir man ju som förälder väldigt orolig och nojjig.

Det blir ju en ond cirkel. Äter dåligt, sover dåligt = dåligt humör mest hela tiden.
Så har hon börjat att peta sig i näsan. Sticker in hela fingret och verkar nästan lite besatt av det.
Klart att allt detta tillsammans så blir vi ju oroliga.
I morgon har vi tid hos doktorn. Hon får kika och undersöka så får vi se vad hennes åsikt är.

Just detta med att äta dåligt är ju jobbigt. Jag kommer ihåg att Alexander hade en sådan period just runt 1,5-års åldern. Under en hel månad tror jag, eller mer, så vägrade han äta. Bara vällingflaskan på kvällen.
Han blev jättemager och jag grät vid varje måltid.
Men man ska ju försöka att inte göra för stor grej av det. Hur lätt som helst ;)

Nu med Irma så har vi ju försökt som galningar. Middagssången blev ju "Litet hus i skogens bryn". Och senare så kom även flygplanet och klappa i händerna när garaget öppnade och maten åkte in.
Ja vi har bett oss åt som pajasar, fast jag vet att man inte ska.
Jag hoppas att vi kommer att skratta åt detta nån gång i framtiden.

Det har varit så att hon har sprungit runt benen på mig när jag lagar mat och gnäller för att hon är hungrig. När vi väl sätter oss och ska äta så är det någon detalj som får henne att bli rasande och så kan hon INTE äta.
Hon går i baklås.
Då måste man komma på nåt sätt att omstarta på.
In en sväng i sängen med nappen ett tag.
Hitta nån rolig leksak som kan distrahera.
Sätta på TV:n.
Sjunga en sång.
osv.

Det har varit svårt.
Hon kan till exempel peka på något på bordet som hon vill ha. Jag ger henne något som jag tror att hon menar. Hon blir förbannat och slår till min hand.
Jag ta en ny sak.
Inte den heller.
Och så kan det hålla på tills jag visat alla sakerna på bordet. Och inget har hon velat ha.
Precis som att hon själv inte visste. Bara att hon ville vara arg.

Men om man väl lyckas att distrahera henne så äter hon.
DET är det mest mystiska.
För annars så skulle man ju kunna tro att hon inte var hungrig, att hon inte gillade maten eller något annat.
Men om hon väl sätter igång och äter så glömmer hon bort att hon bestämt sig för att inte äta.
Mycket överledningsmanövrar har det varit.

Det hela handlar väl om att hon håller på att gå från att vara bebis till att vara barn och hon kan fortfarande inte göra sig förstådd.
Hon kör fortfarande med bebisgrejjen att gråta så fort som hon vill ha något eller något går henne emot. Hon ber inte om saker, för hon kan inte prata. Och det gör väl henne frustrerad.

Annars så går talet frammåt.
Mamma och pappa till alla människor, huller om buller.
Ale till alexander.
Ma eller ima till sig själv.
Batt till vatten.
Papas (chips på spanska) till chips, kex etc när hon är hungrig.
Kaka (bajs på spanska) när hon behöver bytas på eller när hon vill ha uppmärksamhet. Inget får väll föräldrar på allerten såsom en fylld blöja ;)
Hola (hej på spanska) och så vinkar hon till hela världen.

Och fler saker som kan vara ganska så svårt att urskilja. Men om man sätter sig ner och leker "säj efter mig" så kan man få höra både det ena och det andra.

Ja mer har det väl inte hänt. Inga tänder på G. Men vi har haft fullt upp med ovanstående.
Det har varit denna, den 19:e månaden.

/Y

PS Strumporna, jag får inte glömma strumporna. De hatar hon och sliter av sig så fort som hon får chansen. Hoppas värmen kommer snart så jag kan slippa oroa mig för hennes kalla små fötter. DS