Så mycket hemskheter
Så många att tiden oftast inte räcker till.
Om jag får till två inlägg om dagen så har jag tur. Blir det tre så har det varit en ovanligt bra dag.
Men så när jag kommer hem och sätter mig framför datorn så är det ibland bara TOMT.
Kommer inte på ett smack att skriva om. Eller ännu värre, alla ideér som jag haft innan verkar så tråkiga.
Men en sak som jag tänkt på under helgen, som vi läste om i tidningen i fredags och som gjorde stort intryck på mig var en artikel om ett barn som fallit ut från 12:e våningen på Teneriffe.
Ursch vad hemsk, jag fick en stor klump i magen.
Och blev, om möjligt, ännu mer nojjig om de öppna fönstrena här hemma.
Barnet, som var 18 månader, lite yngre än Irma, lekte i sin spjälsäng med sin far och 3-åriga syster (antar att de inte var i sängen). Pappan gick ut ur rummet ett ögonblick och när han kom tillbaka så såg han inte till sonen.
Han frågade systern, men innan hon hann att svara så hade han tittat ut genom fönstret, som stog öppet bredvid spjälsängen, och såg sonens kropp ligga i trädgården, 12 våningar ner.
På bilden vid artikeln, så såg man mamman sittandes gråtandes på gatan och jag frågar mig, HUR överlever man något sådant?
Kommer man att automatiskt klandra pappan som var ju den som skulle se till barnen?
Och synen av ens barn, 12 våning ar ner.
Nej, det blir för mycket för mig.
Och nu på morgonen så berättade mamman jag brukar ha sällis med, om en annan historia från fastlandet. Hämtad ur dagens tidning.
En kvinna hade fått jobb över helgen på annan ort och lämnade sin 2-åriga son hos två väninnor.
På NÅGOT sätt så förolyckades sonen och väninnorna fick väl panik och slängde honom i soporna.
SOPORNA!!!???
Nu har ju allt uppdagats och man har letat flera dagar på soptippen efter kroppen.
Alltså det bara övergår mitt förstånd hur man kan göra något sådant.
Och jag blir så rädd inför framtiden, att något ska hända. För ibland så kan man inte skydda sig mot det som komma skall. Något så helt otroligt att man ens i sin vildaste fantasi inte anade något.
Tills det var för sent.
Ja idag blev det lite sorjligt.
Tankarna dröjer sig kvar hos mig.
/Y
Fy så hemskt :-( nu kan inte jag sluta tänka på det heller - man läser så mycket hemskt - många saker händer! Jag är lätt hysterisk när det kommer till vatten och höjder/öppna fönster/balkonger när det kommer till barnen.
Men vad säger man när barnen ser turister klättra på utsidan av hotellen - från balkong till balkong? Såg det förra helgen - och när man vet att engelsmän dör som flugor i Magaluf när de gör så... s.k. vuxna...
Kramar
Usch fy så hemskt :( jag förstår att du tänker på det här nu, jag hade också liknande tankar när mina tjejer var små, nu är tankar annorlunda när de är stora men oron finns där.
jag tror man överlever till och med det värsta iaf om man har fler barn, då måste man liksom fixa det tror jag. jag har som tur är aldrig behövt uppleva just den sorgen och jag hoppas verkligen att vi alla slipper just den sorgen som att förlora ett barn leder till :( Varma kramar vännen.
Gud så tragiskt! Får hemska bilder i huvet bara du berättar om det. Ja, hur överlever man en sån händelse i livet?
Ja, usch o fy!! Hemska tankar och bilder man får när man läser om sådant.
Fyyyy, olyckor händer tyvärr även om man aldrig vill tänka tanken att det ska hända ens barn... men att lägga i soporna?!?! Det låter inte som panik, det låter sjukt i mina öron?! Hur tänkte de? Huga. Själv kom jag att tänka på en bekant som förlorade sitt lilla barn då de snubblade ien vanlig trädgårdsdam med 1 dm ljupt vatten å druknande, sånt ska liksom inte hända... Huga!
Duktig du är som endast har 3 kg kvar!!!
HAr ju sett vilka muskler du har så jag tycker nog att du är "klar" redan nu ;-D Dock är det ju du som ska vara nöjd inte jag *fniss* KRAM!
Åhhhh så hemskt.... Min mardröm är att något ska hända någon av mina döttrar... det finns inte i min värld att jag kan överleva om det hände :(
Kram
