Efter ännu en febergnällig natt från Irmas sida, vet i 70-singen vad jag ska tro om detta, så var jag så där lagom mör i kroppen och knoppen.
Jag hade bestämt tidigare i veckan att jag skulle fortsätta med mina morgonrundor även under helgen och som jag sagt till många av dem som kämpar med sina morgonrundor så är trixet att bestämma sig innan och sedan inte fundera mer på det när det väl är dags.

Men jag låg lääääääääääänge i sängen och funderade på om jag VERKLIGEN skulle och om jag inte förtjänade att ligga kvar i sängen.
Men så bestämde jag att jag i alla fall skulle gå ut och köpa färskt bröd till frukosten.

Så på med joggingdräkten och blöta håret. Vid sådana här tillfällen så saknar jag enormt att inte bo i Sverige och få ha mössa. Tänk vad skönt att bara dra på sig en mössa över morgonryffset. Och det finns ju så många fina nu-för-tiden har jag sett. Ingenting alls att skämmas för som när jag var liten.

Alltså blöta håret och bli så där lite frusen som man alltid blir när man är blöt, och så ut för att köpa bröd.
Men när jag väl var ute, och jag väl satte på stegmusiken, ja då forsade endorfinerna och adrenalinet fram och jag beslöt att ta en sväng.

Herre gud vad skönt det är att ha hög bra musik på i öronen istället för barnskrik och gnäll...
Om jag kunnat dansa så skulle jag ha dansat fram på gatan som i en sån där häftig musikvideo, men nu kan jag inte dansa så det fick bli stegande istället.

En sväng blev det bara. En halvtimme si så där. Men så hem och dusch och på med morgonrock och äta frukost. Och så kan man känna sig så där härligt duktig som man bara kan när man vet att man har gjort någonting bra som egentligen inte krävdes av en.
Stolt.
Och nu kan jag äta upp alla frestelser här hemma med gott samvete. Och tror minsann att det ska bli tacopaj här hemma med ett glas rött ikväll.
DET var länge sedan...

Härlig lördag!
/Y