Inget fredagsinlägg

Nej det blev inget fredagskvälls-inlägg igår, jag var på fel sorts humör och ville inte sätta tankarna på pränt.
Jag försöker för det mesta att skriva ett inlägg när barnET sover på förmiddagen och ett på kvällen när barnEN somnat. Men igår så hoppade jag det.
Jag hade ingen lust.
Jag gick och lade mig.

Ibland så får jag sådana himla humörsvängningar. Rätt vad det är så blir jag deppig, djup, får ångest, blir rädd och funderar på meningen med livet.
Vaför vet jag inte.
Började i tonåren och har sedan dess fortsatt.
Händer inte SÅ ofta.
Och kanske har alla sådana svackor i sina liv, då och då.

Jag läste ett sånt bra "citat" här-om-dagen.
"Att vara deprimerad är inget tecken på svaghet, det är ett tecken på att man försökt vara stark för länge."

En nära vän till mig gick in i väggen för inte så länge sedan och blev deprimerad. Jag tyckte att detta passade så bra in på henne. Så hon fick det på fejjan av mig.
Hon försöker alltid vara så stark och hinna med så mycket och alltid vara perfekt.
Och ibland så känns det så där när jag får mina svackor. Att jag har försökt vara duktig FÖR länge och bara blir SÅ trött och deppig.

Det kanske är en liten MINIvägg man springer in i så där ibland ;) 
Då börjar jag fundera på mitt liv, varför jag bor HÄR, varför jag är som jag är, varför jag kämpar med att gå ner i vikt, varför jag inte söker några jobb, varför jag inte är snygg och populär, varför jag inte är rik och berömd osv i alla ivinnerlighet.

Men dagen som ledde fram till detta:
Först så åt vi lunch hos svärföräldrarna, som alltid på fredagar och det som hände där kanske fick spiralen att börja peka nedåt.
Jag kan inte säja om detta beteénde är typiskt spanskt, typiskt för min familj, typiskt för äldre människor, typiskt för män eller om det bara är typiskt för denna personen.
Men det fick mig att börja fundera.
Fundera på varför jag bor här, där folk uppför sig så konstigt.
Eller om det är JAG som överdriver.
Eller om...ja ja ja osv.

För det första så tycker min svärfar att det är jätteroligt att lära sina barnbarn svordommar, eller fult språk. Ja inga grova saker. Men saker som låter roligt när ett litet barn säjer det. Men som INTE låter LIKA roligt när en arg 7-åring skriker det till sin fröken i skolan.

Alexander kom hem här-om-dagen och berättade att en ny pojke i skolan säjer HORA och räcker ut tungan till fröken.
Vi hade ett samtal om detta och han har förstått att så gör man inte.

Men när nu farfar så påpassligt lär ut saker som låter "vuxet". Varför tror man då att Alexander INTE kommer att använda det i en situation om han känner sig pressad.
Och jag lovar att det kommer inte vara lika många som skrattar när fröken kommer och berättar att Alexander skrikit de fula orden i raseri i skolan, som det var när han sa dessa vid fredagens lunch.
Orosmoment nummer 1.

I denna familjen så äter man frukt till efterrätt. Flera fat med olika frukter ställs fram på bordet och knivar läggs fram. Var och en skär sina frukter i bitar och äter. Här äter man inte äpplen med handen till exempel. Nej det ska skäras i bitar efter att skalet FÖRST tagits bort.

Farfar tyckte att Alexander borde äta lite frukt trots att Alexander redan lämnat bordet och började mata honom med fruktbitar från den vassa KNIVEN.
Direkt i munnen.
Här vaknade Älsklingen till och sa ifrån att han inte skulle mata honom med kniven direkt i munnen. Rätt vad det är så skär han läpparna av sig.
Men min svärfar är sin egen och tar INGA order från någon och fortsatte.
Orosmoment nummer 2 som också hänt med Irma.

Måttet blev rågat när nu svärfar som ätit färdigt ställer sig med Irma i fönstret och tittar ut på gatan. Så långt ingen oro. Men så tillägger man att fönstret är ÖPPET, de bor på NIONDE våningen, INGA fönsterbrädor så Irma sitter direkt i fönstret med rumpan ut, Irma är stark nu och KASTAR sig hit och dit oförberettt och svärfar är INTE van vid småbarn.

Här får jag hjärtat i halsgropen och vi alla tre, jag, Älsklingen och svärmor skriker av skräck och säjer åt honom att ta bort henne därifrån. Han svarar med att bara skrocka irrirterat åt våra farhågor. Så jag blir förbannad och går bara dit och tar bort Irma ur famnen på honom.
1. Något kan hända.
2. Barnen blir vana vid att stå vid fönstret och titta ut. Och jag LOVAR att det är inte lika lugnt när en 6-åring drar fram stolen till ett öppet fönster för att klättra upp och titta ut.
Orosmoment nummer 3.

Sedan går vi och veckohandlar, eftersom det INTE blev gjort i torsdag när Älsklingen kom hem sent. >>> Och jag blir ALLTID deppad av att handla. Det går åt så hiskeligt mycket pengar. Pengar som börjar sina och ska räcka länge än.
Varför är det alltid så svårt med pengar?
Varför jobbar jag inte?
Varför söker jag inte något jobb?
Varför kommer jag inte på den där snilleblixten som ska göra mig framgångsrik?
Orosmoment nummer 4.

Så kommer kvällen och ångesten inför att gå och lägga sig. Denna ångest har kommit efter att ha fått barn. Ångesten för att natten ska bli bråkig, för att vi inte ska få sova, för att barnen ska gråta, för att jag ska bli arg på dem och få dåligt samvete.

Och så mörkret, natt och mörker.
Det ska ju vara vilsamt och rofyllt men jag har alltid varit mörkrädd och nu är inte nätterna fyllda med lugn och återhämtning.
Orosmoment nummer 5.

Så igår kom tankar och känslor som jag inte tycker om.
Idag strålar solen och det är lördag. Vi ska vara hemma och röja i kaosrummet, mysa och äta godis. Jag har varit ute på min runda och allt är så bra nu.
Men det är bra att tänka efter ibland och inte bara köra på för glatta livet.

/Y

PS Ut- och-gå-bilden är inte bloggstylad utan det är pure real life. Jag hade klänning och födelsedagssandalerna >>> på mig när vi gick och lunchade. Sedan skulle vi å handla och då brukar jag passa på att gå en sväng efteråt när jag ändå är ute, så att säja. Och för att inte behöva gå ut på fredagskvällen, även jag vill ta det lugnt ;) Så då fick det bli byte till tennisdojjor med klänning. Jag kan ju inte gå ut och gå i sandaler. Fattar ni vilka skavsår jag skulle komma hem med då? DS

Oj, förstår att det inte var en bra dag! Vet inte om jag skulle klara av att umgås med din svärfar utan att bli arg. Bra att ni säger ifrån.



Du, det är helt ok att hoppa över att blogga, vi finns ju kvar här ändå. =)



Hoppas din lördag blir toppenbra istället som jämvikt mot gårdagen.



Jag får likadana downperioder då jag funderar över allt. Mest över mitt yrkesval och att jag känner att jag vill göra annat men oxå att det är idiotiskt att bo i Sverige och det gråa trista ruggiga vädret som är emellanåt.



Kramis

ja om jag bara hade haft den där kladdkakan och filmen hemma hade det varit perfekt ;-)

Jag funderar oxa som du ibland, varfor bor jag HAR dar folk ar sa knasiga. Funderar ganska ofta pa om det ar typiskt brittiskt eller bara typiskt for den familjen jag valt att gifta in mig i. Sa du ar inte ensam i dina tankar!

Alskade verkligen ditt inlagg om svarmodrar, jag skulle sjalv kunna skriva ett inlagg i detta amne, utan att saga for mycket. ;)



Tror alla vi har dagar da allt kanns lite jobbigt och man funderar over allt. Hoppas iaf att du kanner dig battre idag!



Maste bara saga att jag alskar att lasa din blogg, kanner sa ofta igen mig i dina tankar. :)



Halsningar Jenny

Hej på dig. Förstår och känner så väl igen mig i det du skriver om. Har själv varit "sjuk " av oro i omgångar.

Det konstiga egentligen är att jag idag skrev ett inlägg om hur jag lindrat detta via mina böcker.

Jag lärde mig en gång att när dessa tankar kommer så ska jag ligga ner och fundera på min andning....anrdas in med näsan, ut med munnen in med näsan osv osv....Men jag tänker: vi måste alla ha perioder av depp för att kunna njuta av livet de andra dagarna. KRAM

Sötnos svar från min blogg till dig: Ja, om jag har läst Marian Keyes...älskar hennes sätt att skriva!!! Underbara böcker!



Mys och pys hela helgen! KRAM

Bra om du sätter ner foten till din svärfarsa, så där kan han inte hålla på.Till och med jag får hjärtat i halsgropen av att läsa det där..

Mycket funderingar, men en hel del av oro och ångest tror jag vi kvinnor bär med oss,mer eller mindre. Mycket beroende på vad som händer och sker under resans gång. Funderingar och viss oro inför natten och hur den ska bli,mycket sånt är det under småbarnsåren. Nu när barnbarnen sover över ibland så kommer det där tillbaks.Jag tänkte på att det är alltid jag som går upp när dom är oroliga,aldrig gubben,hmmm....men det är också i min säng dom ligger och myser sen..ler...

Kram vännen♥

Fin utsikt ni har och sanna ord om depression.

Sv: så länge er son svarar dig betyder det ju att han förstår i alla fall annars skulle han ju inte svarat alls, inte på något språk. Ganska många som svarar på ett språk även om dom förstår det som talas till dom. Jag har ju varit väldigt konsekvent och bara kört svenska med Alex. Han vet att jag svarar honom inte om han säger nåt på turkiska för jag VET vad han kan på svenska. Kan han inte det svenska ordet är det klart jag svarar om han säger på turkiska. Sen hade jag inte kunnat prata turkiska med honom då min turkiska inte alls är bra. Synd på ett sätt men vi har medvetet gjort valet att prata engelska jag och hans pappa och det har ju visat sig bra då Alex snappat upp massor bara genom att ha det runt sig och förstår i stort sett allt på engelska. Barn är inte dumma utan pratar ofta det språk dom behöver för att deras medmänniskor ska förstå dom så det är inte alls omöjligt att han kommer prata svenska med mormor och morfar när han förstår att dom inte kan kommunicera annars. Det är ju så att barn talar dom språken dom behöver för att göra sig förstådda med nära och kära.

Det blir så himla jobbigt när människor man skall ha i sitt liv länge inte riktigt fattar vad man menar, eller fattar men skiter i det,.

Jag förstår att det var jobbigt och den ena jobbiga tanken brukar få igång andra och sen är det igång.

Det enda jag kan säga (efter massor av erfarenheter av depression och ångest) är att "det som inte dödar, det härdar". Vad jag menar är att man oftast går starkare ur kriser och förhoppningsvis blir det lite lättare för varje gång.

Kram på dig!

Förutom svärföräldrarna, så blir jag glad av att läsa din blogg.

mmm va härligt ni har det hos mej i Karlstad har vi haft en mulen dag men hela 12 grader , men jag skulle hellre vilja va hos dej:) å farfar skulle jag nog strypt jisses va rädd jag skulle varit ,kramen

Oj det var mycket du funderar på. Det där med svärföräldrar är ju inte lätt alla gånger, jag har det inte heller lätt med mina alla gånger. Men vi träffas inte så ofta eftersom de bor en lång bit härifrån så då fungerar det bra, men om jag hade haft det som du och bott granne med dom - ja då hade det nog tagit hus i helvete tillslut. För hur mycket ska man behöva stå ut med :( Din svärfar verkar vara en ganska egen typ som gärna gör som han själv vill och sådant är jobbigt! Och det tycker jag man har all rätt att tycka. Vad tycker din man om allt detta? Reagerar han på all knasigheter svärfar/pappa gör? Kan du be din man prata med sin pappa, på tu man hand? Så kanske svärfar slipper känna sig "utpekad" och "dum", ibland kan det nog vara lättare om "bara" sonen pratar med sin pappa. Jag har bett min man göra så några gånger och det har hjälpt. All styrka till dig vännen. Kram fina.

GOSH Vilken dag !?! Ja, jag förstår att du får ångest...

Och du: det ska ju vara roligt att blogga, inget som man ska känna som ett "måste" utan man gör det då man själv har lust, det är ju just det som är det fina i kråksången, så tänk inte mer på det :)



Hoppas du får en fin fortsatt helg!



kram kram

Heja Dig ! Du är ju en stark tjej som vågat lämna Sverige för kärleken och livet i Spanien. Och vem vet att det skulle vara så mycket bättre här hemma i Sverige........? Och jag som hunnit med några fler år och haft en hel del grus i skorna i livet mitt, tänker att varför bekymrade jag mig i onödan ? Problemen kommer ändå , utan att jag tar ut dem i förskott ! Heja dig du är en bra tjej och bra mamma . Och det är du och din man som är de som ska bestämma om era barn !!! Vi som är mor/farföräldrar skall stötta , hjälpa och finnas till men det är du som är mamma! Ha en alldeles jättebra vecka ! Kram Lena