Hela denna veckan har varit fylld med saker hit och dit så på ett sätt har jag inte haft tid att tänka på fredagsvägningen.
Men på ett annat sätt så har jag ständigt haft lite dåligt samvete över alla restaurangbesök, gotte-fikor och överhoppade kvällsrundor.
Dåligt samvete fastän jag bestämt att det var OK.

Så knasig jag är.
Tänka, inte tänka.
Dåligt samvete, fastän inte.

På ett sätt har jag faktiskt varit bra duktig och överaskat mig själv. Jag har nämligen inte frossat och passa-på-ätit. Utan bara tagit om jag varit sugen. DET är ett stort framsteg för mig i ätar-beteéndet.

Så har jag kunnat att sluta äta när jag varit mätt också, och inte bara okynnesätit för att det varit gott.
Ja ibland ska jag väl erkännat att jag kunnat det.
Men DET är också ett väldigt framsteg för att vara jag.

Lite credd ska ju ungarna ha för detta. För det är jäkligt svårt att äta mycket när man har två ungar som skall matas och hållas ordning på samtidigt. Hela måltiden blir ett stressmoment och det är svårt att riktigt njuta av att äta och av maten.

Antingen så blir jag jättestressad och slänger i mig på tok för mycket mat utan att hinna känna smaken.
Eller också så äter jag sist av alla i lugn o ro och då har maten redan hunnit att kallna, man har småätit av annat och blivit mätt på det utan att egentligen hinna till sin egna tallrik.
Bägge metoderna är INTE att rekommendera ;)

Dock har det ju varit svårt att, på dessa dagar då vi inte varit med mina föräldrar, gå tillbaka till mina "bra" vanor och inte fortsätta med njuteriet även på "vardagarna".
Svårt skriver jag, för jag har faktiskt lyckats. Jag har INTE fallit dit.
Det överblivna fikabrödet har legat och väntat på att besöket skulle återvända och jag har inte nallat en endaste bit.
Jag lovar. Två fingrar på bibeln ;)

Så när jag klev på vågen i morse så hade jag faktiskt förväntat mig ca ETT kilo plus. För jag har ju ätit mer och onyttigare i massor. Plus utebliven kvällsmotion en del dagar.
Så jag tykte att ett kilo lät lagom.
Men visst hade jag ångest för detta kilo.

Men när jag steg upp på vågen så visade den EXAKT samma vikt som förra veckan och det får jag väl anse vara en liten seger.
67,7 kg, låter bra det.
Om det inte är så att det kommer en retroaktiv viktuppgång nån dag senare.

Så här ser ni den bistra sanningen. Att jämföra med de andra fredagsvägningarna.
Om bara nu de resterande 7 kilona kunde tas från laggårdsväggen och päronlåren så vore det bra.
Men si det fungerar inte.
Det jag har märkt är nämligen att tjockis-BH:erna har blivit lite lösa och att amningmelonerna har börjat återta sin forna form av russin och ligger och skvalpar lite i det som tidigare var en push-upp.

Att få magrutor är väl bara att glömma om man tidigare ALDRIG har haft dem och heller inte gör några sit-ups som skulle kunna locka fram dem.
Fast efter två barn så ska man nog inte göra sig några större förhoppningar ;)

Och stegräknaren är på, i vått och torrt.
Fast Irma har förälskat sig i den och vill ha den att bita på. Jag bara väntar på att hon, en dag, ska nalla den och nollställa den precis då jag är på väg att pasera 20.000-nivån.
Hur skulle jag kunna förklara det för stegtävlings-domaren...?

Nu tar vi fredagsafton här och jag önskar er ett trevligt fredagsmys.

/Y