Hipp hipp HURRA!
I dag firar vi.
Irma sov hela 4 timmar på raken i natt, och jag också tillsammans med henne. Det där brukar ju annars vara ganska svårt att tajma in.
För Lillskatten ville inte somna förens klockan 22 i går kväll. Fastän hon varit vaken sedan 16:30 på eftermiddagen.
Hur kan det vara så att det är mycket lättare för dem att vara vakna på kvällar och nätter än vad det är på mornar?
Och eftersom klockan var så pass och jag ändå var skruttig och trött, så la jag mig då också.

När jag vaknade sedan, första gången!, så var klockan redan 02.
Oj vilken tur.
Så fick hon en slurk och somnade igen.
Nästa gång var klockan bara 04 och då försökte jag stoppa in nappen. Man kan ju alltid försöka, tänkte jag.
Men hon blev skitförbannad så jag fick ta upp henne och märkte då att hon var iskall om hela kroppen. Stackars liten...
Så hon fick sin slurk och så stoppade jag faktiskt ner henne i min säng och värmde upp henne.
Hon sover ju så mycket bättre när hon är påbylsad, har vi märkt.

Och så sov hon till 06 då hon fick en slurk till. Och 07 bestämde hon sig för att det var morgon, för Alexander skrek ju som en ambulans så det var ju omöjligt att sova vidare.

Tänk att det ska vara så svårt att lära sig att sova...på NÄTTERNA!



Ja, efter ännu en helvetesmorgon så inser jag nog att jag måste nog fundera ut en ny taktik.
Detta fungerar inte.
Så här kan vi inte ha det. Jag hatar mornarna och Alexander mår säkert inte bra han heller av dem.
Just nu så öppnar jag hans dörr och tänder ljuset utanför medans jag gör frukosten. Så att han ska börja småvakna långsamt innan jag går in och väcker honom.
Ibland har jag tur och han vaknar och kommer upp själv. Men ibland så räcker inte det och jag får väcka honom.

Jag ger honom en puss och säjer mjukt: God morgon Alexander, det är dags att gå upp.
Då börjar han gråta, skrika och blir arg på en gång.
Och jag har märkt att jag inte kan en sak som förälder, jag kommer till korta på en punkt.
Jag kan inte fjäska.
Om någon behandlar mig så som Alexander och jag försöker och försöker att övertala, så tar det slut till slut. Jag tänder till och så bara tar jag honnom och lyfter upp, klär på, sätter på toa, matar osv. Allt medans han tjuter som en ambulans.
Det går bara inte att fjäska och göra mig till mot någon som behandlar en som skit.

Det är säkert fel, för det han behöver är säkert någon som tar han i sin famn och gosar och talar om att allt ska bli bra.
En kompis berättade att hon gör så med sin son. När det blir för tokigt så tar de en time out och sätter sig och gosar och försöker komma på rätt spår.
Men jag klarar inte av det. Jag blir arg jag när han beter sig på det viset mot mig när jag anstränger mig så.

Fast så tänker jag: Varför ska han vänja sig med att kunna bete sig på det sättet? När i livet kan du behandla folk som skit och förvänta dig fjäsk tillbaka? Av mamma ja jag vet....men inte denna alltså. Då sätter jag ner foten. Fast så tänker jag också: Han är ju bara 4 år....och så vidar i tvivel-träsket igen.

Men så går halva frukosten och han piggnar till. Blir på solskenshumör. Och när sedan det är dags att gå till skolan så ropar han hej och god dag och detta är vår syster Irma till alla som går förbi. Och alla förundrar sig över hur trevlig och glad son jag har.

"lyfter på ögonbrynen och suckar för vad gör man?"

/Y