Ja så har dagen gått idag också.
Och i ett kör.
Det är helt omöjligt att få sitta ner vid datorn när Alexander är hemma från skolan. Hela tiden är det något som behövs hjälp med. Så jag la det på hyllan. Sätter mig nu istället, när jag igentligen borde gå och lägga mig.

Jag som började få sådan braiga rutiner om dagarna. Frukost vid datorn när jag lämnat A i skolan. Irma i babygymet eller snusandes i sängen.
The och smörgås i lugn o ro.
Läsandes bloggar och skrivandes på min egna eller något annat kul.
Egen-tid...

Så eftersom det inte gick så bestämde jag mig för att vara bra-mamman idag. Så jag har diskat jätteberget, lekt med barnen, lagat omständig lasagne, diskat igen, matat Irma både en och två och tre gånger som gick bra, byggt lego-slott med A medans Irma sov middag och även hunnit med att rita slott och robot åt A. Samt övat skrivning. Tänk han kan nästan skriva sitt namn själv nu och har gett sig på att skriva våra namn också.

Och tänk vad bra vi har haft det, jag och Alexander när allt fungerar. Vi har suttigt i soffan och myst, skrattat ihop och ibland fick jag mig en puss eller gos, helt spontat från honom. KANON!

Jag har suttigt och funderat. Jag kanske har nån släng av den där förlossningsdeppresionen. Jag tänker ju och skriver bara e massa gnäll om detta med att ha barn.
Det är så jobbigt.
Man är så trött.
Jag kanske ångrar mig.
osv...
Det är väl inte normalt???

Såg en vän på FB (facebook) som skrev att det var så underbart att ha fått två barn, hon ville gärna ha fler, kanske 4 osv.
Huuu tänkte jag.
4 ville jag också ha, INNAN jag fick mina 2.
Och det är inte det att de är speciellt jobbiga. Det är bara det att det blir ingen Yohanna kvar efter allt mammande.
Och jag saknar det....nu efteråt.



Jag kanske inte är någon mamma-typ helt enkelt.
Om det nu finns någon sådan typ.