Måndagen blev en sån där härlig dag som man bara längtar efter när allt är grått och trist.
Fast det var en måndag.
Hade jag vetat att det skulle bli så på söndagskvällen, när söndagsångesten infann sig, så skulle jag inte haft någon söndagsångest. Men det visste jag ju inte då. Så då fick jag den.
Hänger ni med?

Det var egentligen inget speciellt som hände. Det var bara en stämning. Allt gick så bra. Jag kände ingen stress. Jag kände mig bättre från förkylningen. Ingen stress = mer tålamod med ungarna. Mer tålamod med ungarna = ungarna uppför sig exemplariskt = glad och tålmodig mamma....det är en ond cirkel det där, som ibland vänder och blir en god.

Tex:
Irmas mat/ätar-framsteg
Irma äter ju smakisar mitt på dan, sedan några veckor tillbaka och en portion gröt på kvällen. Gröten har inte varit några problem men smakisarna har inte varit populära.
Det är ju ett krux det där att inte veta hur man ska bete sig för att det ska bli poppis med mat. Jag har en kompis vars son vägrade mat redan när han var bebis och har fortsatt så upp i, vad är han nu?, jo 5 år. Han är skitdålig på att äta och det är jämt strul och gnäll när det är mat.
Jag är jätterädd för att något sådant ska hända mina barn. Det är ju så känsligt nu när de börjar med mat. Jag vill ju inte att Irma ska få avsmak för den det första hon får.



Men jag har smakat på smakisarna och jag förstår att de inte är populära, de smakar ingenting. Rådet man får när man ska börja med smakisar är ju att ta en och en grönsak och göra puré av dem, utan salt och smör, och blanda med lite bröstmjölk.
Helt smaklöst...
Då förstår jag att gröt är godast.

Men nu struntade jag i de där råden man får och blandade lite, squash med morot, lite salt och så wrum med mixern. Som grönsakspuré och jättegott. Det gick hem hos henne.
Och nu börjar hon även få hum om hur det går till att äta, sånt är nämligen mycket svårt.
Först skeden, jättekonstig grej som kommer in i munnen.
Så att maten kommer skedvis och inte rinnande som mjölken.
Så att det smakar helt annorlunda.
Och så är det ju helt annan konsistens.
Det är svårt att förstå att man måste öppna munnen också.
Och att man måste gapa stort, annars så föser man bara maten frammåt på skeden och inget kommer in i munnen. 
Och att tungan ska vara under skeden, den hamnar lätt ovanpå.
Ännu svårare att få maten att stanna kvar in munnen när man ska svälja, den hoppar lätt ut innan man hinner till sväljmomentet.
Att det var så svårt hade ni ingen aning om eller hur?

Och så uppstog ett annat problem. Att hon blev ledsen när hon åt. Jag trodde att det kanske var för att jag inte matade tillräckligt fort. Men så verkade hon stressad och då trodde jag att hon kanske blev för stressad av hela situationen, mig matandes fort och Alexander som stojjar och stimmar vid bordet. Jag vill ju ha dem ätandes ihop för att det ska bli nån sorts gemenskap och att de ska lära av varandra. Men så började jag tvivla på det.
Ni ser, man blir inte klokare och visare bara för att man redan har ett barn. Med A kommer jag inte ihåg att det var några tvivel alls med maten, han bara gapade och svalde. Varje barn är ett mysterium som man måste komma underfund med.

Så fick jag till det, i alla fall vad jag tror. Hon är så hungrig när vi ska äta att hon inte har tålamod med skeden. Men det är ju också vad de rekommenderar. Att man ska ha dem hungriga vid bordet så att de ska vara intresserade av att äta. Jag sket i det rådet också och satte mig att amma först. Så blev det bättre. NU får hon sin älskade mjölk först och sedan så har vi tid att utforska maten.

Nu gick det gättebra!
Hon har fått koll på det där att gapa när skeden kommer, hon gillar vad som serveras, ska lägga till ännu en grönsak idag i purén. Ingen mer smaklös sörja.
Men då uppstod ju ett annat moment: stolen.
Stolen!
Den är ju jätterolig att sitta och studsa i, ny och fin som den är. Helt omöjligt att försöka få in en pyttesked i en pyttemun när bebisen sitter och hoppar i stolen.....ha ha de är för roliga.
Det går väl över med tiden.
Vi gör framsteg i alla fall.

Hej hopp!
/Y