Operation: Fettsanering - Min kropp
Ända sedan jag skrev det här inlägget >>>, om träningsångest, eller hoppa-över-tränings-ångest, som inspirerade Madredetres att skriva det här inägget >>>, så har jag inte kunna släppa funderingarna på detta med bantning och träning.
Det är ju för sorgligt att man ska hålla på med detta egentligen. Att man ska slösa så mycket tid och energi på att gå ner i vikt.
Och det är ju ÄNNU sorgligare att, för en del, ska det ge sådana effekter, detta med att tänka så mycket på det, att man är nära att förlora livhanken eller meningen med livet.
Varför kan man inte bara äta och vara glad?
Ja, VARFÖR går det bara inte?
Varför blir man tjock/smal? (och JA jag vet det där om kalorier, men jag menar i huvudet, vad är det som gör att vissa blir tjocka och vissa smala?)
Och varför är man inte nöjd med att vara tjock/smal?
I hela mitt liv har jag varit missnöjd med min kropp. Vägt ungefär likadant i hela mitt liv. Och varit ungefär likadan i kroppen hela mitt liv.
Jag har tyckt att jag varit tjock/mullig, men när jag nu tittar på hur jag såg ut innan jag började med allt detta så tycker jag att jag såg riktigt trevlig ut. Småmullig, kurvig eller vad man nu ska kalla det. MED lår som gick ihop >>>.
Sedan när jag flyttade hit så började jag gå upp i vikt och 2005 såg det inte lika trevligt ut längre. Då började min viktresa...
Vad vill jag nu säja med detta?
Ja, kanske ingenting.
Bara ta upp det och visa att så här är det. Så här är det för mig. Om det finns någon där ute som kanske känner sig ensam så visa att den inte är ensam om detta.
För ena stunden så är jag eld och lågor för mitt nya liv och jag ska minsann tillbaka till mina smala kläder. För att i nästa sekund fundera över varför jag håller på såhär.
Varför får jag inte vara tjock/mullig?
Varför kan jag inte tycka om mig själv som jag är?
Är det värt all tid och möda som jag lägger på detta?
Min tid är ju så dyrbar nu-för-tiden. Varför ska jag slösa det på detta?
Ja, som vanligt så vet jag varken ut eller in när jag väl sätter mig ner och talar med mig själv.
Jag tror minsann att vi får ta en liten vikt-special nu i helgen. Hoppas jag får tid att sätta mig ner och skriva lite.
Men nu måste jag i säng.
Välkommen fredag!
/Y
Detta skulle kunnat vara en fotosession över min viktresa med... och även här bör jag nog ta tag i en liten sanering - igen... Men å andra sidan har jag varit som mest lycklig under de mulliga perioderna, och de trista/tunga stunderna är förknippad med smalperioder... så ja, lagom är kanske bäst ;-) KRAM
Jag har helt klart en övervikt som jag borde göra något åt. Men det är så himla gott med mat, så jag har bara satt den på "bevakning" så den inte rusar iväg. Försöker hålla den stången med långa promenader, och dessutom äta lite mindre portioner. Man behöver ju faktiskt inte lämna matbordet med paltkoma varje gång...
Det är svårt det där med att tycka om sig själv och sin kropp.... jag har bestämt mig att jag ska träna och känna mig stark i min kropp.. Äta bra mat och unna mig något gott då och då.. Banta har jag slutat med och det är med en skön känsla att känna muskler i kroppen och att man blir fastare.....
Maila mig din adress så ska jag sända dig dvd.. har även zumba.. :-)
[email protected]
Ja som du vet funderar jag likadant. Ena dagen/stunden så bara MÅSTE jag ner i vikt för att kunna trivas och nästa dag/stund kan jag trivas med hur jag är nu. Jag försöker intala mig att jag duger som jag är, jag har en fin man och tre underbara barn - så varför kan jag inte bara gilla läget och gilla mig själv. Det är faktiskt ganska sorgligt att jag inte kan gilla mig själv så som jag är nu, jag försöker men det är svårt. Jag ser foton på mig själv både före och efter barn där jag är riktigt smal men det sorgligaste är att jag då när de fotona togs inte alls tyckte att jag var smal, nej jag försökte gå ner i vikt då också. Jag ska verkligen försöka börja gilla mig själv, kanske ger vikten med sig då av sig själv när jag skippar "tröstmaten" och all ångest. Ja jag ska banne försöka... Kram
Herrejösses vad man känner igen sig! Det är ju så trist att man aldrig är nöjd oavsett hur smal man varit. Det är inte förrän efteråt när man ser sig på foton som man kan tycka att man var lagom innan!
Tänk å bara få vakna upp och känna sig helt tillfreds med sig själv och sin kropp, hur härligt vore inte det?
En vacker dag kanske!
Tråkigt att vi kvinnor har så svårt att vara nöjda med oss själva. Speciellt de kvinnor som fött barn, där är det ju inte så konstigt att kroppen förändras, faktiskt. Jag har i hela mitt liv obsessat över mat och vikt och utseende, men nu har jag lagt allt vad vikt heter åt sidan och koncentrerar mig bara på att träna istället. Springer tre gånger i veckan, och det har gått så bra de sista veckorna att jag ska öka på med längre löppass och simning två gånger i veckan till hösten. Jag går ner hela tiden (det märks på kläderna), men har inte ändrat någonting i kosten, jag äter lite godis på helgen om jag vill och så äter jag visserligen ganska allsidigt och rätt nyttigt i veckorna sen innan. Jag är piggare och gladare och tycker med handen på hjärtat att det är underbart att ha hittat en träningsform som jag verkligen gillar. Och fy farao va skönt det är att slippa tänka så mycket på mat och vikt.
Hoppas att du också hittar någonting som funkar för dig, men framförallt att du snart inser att du duger precis som du är :)
att ta foto på sig själv sådär hade kanske lärt en lite :P
