Sitter och tittar på bröllop på TV just nu. Som tur var så visade de det på TV, på en MASSA kanaler. Annars så hade jag kännt mig väldigt ensam om att inte kunna se det.


Bild snodd/lånad från Expressen>>>

Bra. För denna fredagen har redan fått sig en redig knäck. I morse när jag gick upp och skulle väga mig. Och vågen visade på ett + istället för det stora minus som jag hade väntat mig.
Efter en veckas mens, en veckas påsk och nu en veckas hårdkörande så hade jag hoppas på att allt skulle vara tillbaka i det normala + en liten belöning för denna vecka.
Men icke.
Jag blev SÅ ledsen...

Trist nog så renoverar de fasaden på mitt hus och just idag är de vid vardagsrummet och bankar. Så jag hör nästan inget av vad som sägs på TV:n och är orolig för hur det ska gå för IRma som sover förmiddag. En del dagar sover hon som en stock, genom både brandbilar och buller. Andra dagar vaknar hon så fort som telefonen  ringer...



Så nu tänker jag gnälla lite till när jag ändå är på humör.

Folk frågar ofta vad det är för skillnad mellan att bo i Sverige och att bo på Gran Canaria. Och jag kan säja att det är massor med saker. Efter 8 år här så finns det fortfarande små saker som jag finner oerhört främmande och konstigt för mig.

Hela tiden så upplever jag saker som får mig att tänka:
-Såhär går det inte till hemma.

Tex igår när jag var ute och gick så avslutade jag prommenaden med att gå in på Apoteket för att handla. Det stog ett par kunder där inne. Så jag ställde mig längst bak och väntade på min tur.
Då kommer det in en äldre herre, tittar sig runt bland människorna. Ser mig. Och går direkt fram till disken och väntar på att bli expiderad.
När en kassörska blir ledig så frågar hon:
-Vem är på tur och herren lyfter då på handen. Sedan får han väl dåligt samvete för han kikar över axeln på mig och säjer att det egentligen är jag som står på tur.

Jag å min sida, bara rycker på axlarna och säjer. Gå du. Det är ingen fara.
Det är så typiskt svenskt. Att ställa sig sist i kön och inte säga något när man blir irriterad på någon.
Och det är så typiskt spanskt att bara gå före alla och strunta i de andra som står och väntar. Om det står några och väntar. För, för det mesta så står alla och trängs vid disken och försöker komma före varandra.

Älsklingen brukar säja att mentaliteten här är att först tänka på sig själv, i andra hand sig själv och finns det något över så på sig själv då också.
Jag håller med. Och är man då en lite artig svensk så blir man överkörd som en liten grå mus.
Artighet fungerar inte här, nej vassa armbågar är något man måste skaffa sig här.

Sedan så gick vi hem och var då tvungen att korsa en mindre väg. Jag som ansvarsfull mamma ställer mig då vid övergångsstället för att vänta på att bilarna ska stanna. Det ska de ju göra när de ser mig.
En kör förbi, två, tre. Ingen tittar åt sidorna, bara rakt fram.

Jag säjer alltid detta till folk som kommer och hälsar på. Ta det försiktigt när ni är ute i trafiken. För här kör man som galningar. Ta inte för givet att bilarna stannar vid övergångsställer, eller ens ser dig. Och stick för allt i världen inte ut benet förens de har stannat ordentligt och du ser att de ser dig.
Annars så kapar de benet på dig.
Jag lovar.
De kör som galningar. Och är stolta över det...

Så nu har jag gnällt ett tag. Sett på bröllop ett tag. Irma vaknade av bullret här utanför, efter att ha sovit typ 10 minuter, så nu sitter hon här och gnäller. Det är dags att gå och hämta hem Guldklimpen.

Hjälp mig att få tillbaka fredagsstämningen. För den är som bortblåst :)

/Y