.....får man verkligen säga så?
Men så känns det idag. När jag gick upp i morse, och igår kväll när jag satt i soffan, så tänkte jag:
- Usch, nu är det dags med ny vecka, och så måste man gå upp tidigt, slit o släp.

Men så vaknade jag till lite och kom på mig själv att det inte var så tokigt egentligen. Det går bra här hemma just nu (peppar peppar). Vi börjar få rutiner. Vi börjar (eller det är väl lika bra att jag säjer jag för det är ju jag som haft problem med detta) lära känna varandra och veta hur vi ska beté oss.
Det händer roliga saker som att familjen snart kommer och hälsar på. Jag färgar soffan och det blir bra (visar bilder sen). Håller på med balkongen för att få den inredd. Tvätta är ganska roligt. Snart är det första advent. Jag får vara hemma och skriva på min bok.
osv.
Det finns massor att vara glad för.

I fredags var det vanlig fredag. Skola, mellanmål och lunch hos svärföräldrarna. Med ett undantag. De nya leksakskatalogerna inför julen kom. Alexander blev eld o lågor. Vi har inte läst något annat sedan dess och inte hört något annat än "titta mamma detta o detta o detta, de vill jag ha".

För en tid sedan så fick Alexander upp ögonen för leksakskatalogerna som vi hade kvar från förra året. Innan dess så läste vi böcker och sagor här som alla andra. Nu läser vi bara leksakskataloger. Och Alexander drömmer om alla leksaker som Tomten och de tre vise männen ska komma med.

Jag har försökt att förklara för honom att det dröjer länge innan de kommer och att man måste vara snäll osv. Men Alexander lyssnar inte på det örat. DET vill jag ha, och DEN, och titta, DEN också.....


-Titta farfar så många leksaker som jag vill ha. Alexander släpar med sig sina
 kataloger överallt.



Lunch hos svärmor med typisk kanarisk mat.

Vi äter alltid lunch hos mina svärföräldrar en gång i veckan, och jag träffar dem flera gånger, och min svärmor ringer mig nästan varje dag.

Svenskarna frågar mig hur jag orkar och spanjorerna tycker att vi umgås lite. Det är verkligen olika vanor i olika länder. Jag känner kanarier som åker och äter hos föräldrarna VARJE dag.
Jag ska erkänna att först i början var det ganska jobbigt med svärföräldrarna så tätt inpå. Med min egna mor talar jag en gång i veckan och det efter att barnen kom. Innan dess så kunde det gå betydligt längre mellan samtalen och jag tror att det är ganska vanligt i Sverige.
Medans svärmor talar med sin dotter flera gånger om dagen, och dottern bor ändå i Sverige.

Men efter ett tag så vänjer man sig och det är ganska charmigt att vara så nära i familjen. Visst trampas det endel på tårna, som när O och jag skulle flytta in i vår första, nya, gemensamma lägenhet och svärmor kom med alla saker, möbler och husgeråd och skulle in i lägenheten med sakerna.
Det var ju min (ursäkta VÅR) lägenhet och där ville jag bestämma och den ville jag köpa saker till.
Men då gäller det att kunna säga ifrån att hit men inte längre.
Och så gäller det att försöka se den andra sidan också. Det var hennes ende son och hon hade sparat saker till honom som han skulle ha med sig när han flyttade hemmifrån (33!!!!! år gammal). Ganska gulligt och framförallt gratis.

Här är man taighta med varandra och lever ihop. Det bråkas ganska rejält men när dagen är slut är alla sams igen. Det spelar ingen roll hur osams man varit. Det går över, man är ju en familj.
När min lillasyster blir arg på mig, då är hon arg ett helt år.
Mina systrar träffar jag en gång om året och det är när jag kommer till Sverige och vi talar aldrig i telefonen. Den ena har jag bra kontakt med på internet. Men den andra ser jag nästan aldrig av.
Det är en väldig kontrast.
Och känns lite sorgligt....

Hej hopp nu är det dags att byta i tvättmaskinen.
/Y