.....jag höll på att skriva oktober i rubriken när jag fick en a-ha-upplevelse och kom på att det är visst november redan.
Snart är det jul.
Jag har redan beställt julskinka. Det måste jag göra redan i oktober av en kille från Felix som skeppar över svenska matvaror hit. Jag antar att han säljer till alla svenska smörgåsbord som finns på ön.
Åh, jag måste verkligen ta och leta på något julbord i år. Kanske man skulle ta med svärisarna dit...

Men men....

Jag brukar alltid läsa en blogg, en speciell,. när jag sitter här och äter min frukost. Det är en tjejj, ganska så mycket yngre än mig faktiskt, som fick barn i samma veva som jag. Hon skriver om bebislivet, shopping och matlagning. Saker som jag tycker om också. Och inget hårt språk med svordommar eller egotrippar. Den passar mig.

För en tid sedan så annonserade bloggeskan att hon tänkte lägga ner bloggen. Hon var trött på alla skit som hon fick från kommentatorerna. Ingenting hon gjorde eller skrev var bra. Rätt vad det var så var bloggen borta, lösenordsskyddad. Nu saknar jag min frukostblogg.

Visst är det tråkigt att det ska bli så. Varför måste folk skriva dumma saker hos andra. Om man inte tycker om det man läser är det väl bara att sluta läsa och bege sig någon annanstans. Måste man skriva det man tänker? Nej! I alla fall inte jag. Jag läser en massa strunt på nätet men inte sätter jag mig ner och kommenterar allt detta strunt. Nej jag ger mig av till en annan blogg. Om jag däremot hittar något jag gillar så brukar jag lämna ett litet spår efter mig. Jag vet ju hur en liten kommentar värmer i hjärtat hos författaren.

Men detta fick mig att tänka också. Jag hade varit ganska avis på denna tjejjen som hade över 3.000 besökare om DAGEN på sin blogg.
Det ville jag också ha.
Hur får man det?
Men efter att detta hände så tycker jag nog att jag har det ganska bra med mina, runt 10 besökare. Jag känner nästan alla, får trevliga kommentarer, ingen som kommer dit bara för att klaga. Det är personligt, privat och ganska intimt hos mig.
Och det är nog bra.
Jag ska nog inte ha storhetsvansinne. Vi har det bra som vi har det. Och jag är glad för varenda besökare och kommentar som visar att man tycker om att komma hit och läsa det jag skriver.



Min blogg, här myser vi bara och är glada....hoppas jag.


TACK!
/Y

PS Och om du (acarolina) kommer förbi här och läser detta (man vet ju aldrig) så skulle jag bli jätteglad över att få tillbaka min frukostblogg och få veta hur det går för dig o Loppan. Hör av dig! DS