Det gick bra att hämta Alexander igår. Han varken grät eller var arg. Men han somnade nästan vid lunchen, ätandes. Men piggnade till när jag snabbt satte på TVn (mammatrix).

Fast när jag kom och hämtade honom i skolporten så sa lärarinnan:
- Vänta lite här. Jag vill prata lite med dig.
Jag fick en klump i magen. Vad var det nu som hade hänt?

Men jag ska ta det ifrån början för att ni ska förstå klumpen.

I måndags när jag kom och hämtade A så hade han en blåtira och rivmärken i ansiktet. När jag frågade honom vad som hänt så sa han att han hade gjort det själv och:
- Det gör ingenting, mamma (det är ju så man går åt, jag började nästan tjuta av sorglighet i hjärtat).

Eftersom han aldrig brukar göra illa sig själv och jag litar inte riktigt på att jag förstår hans förklaringar eller att han förstår mina frågor (han är ju dock bara 3½år), så gick jag och frågade lärarinnan.

Hon sa då att han blivit påhoppad av en tjej i hans klass som slagit honom i ansiktet och troligtvis rivit honom med naglarna då.
Hon sa att A hade inte reagerat någonting utan bara stått som en förstenad och tagit emot. Varken gråtigt eller sagt ifrån.
Lärarinnan sa att hon hade blivit arg på skolgårdsvakten för så här fick det inte gå till. A som var en ängel skulle han få stryk. Men hon sa också att det vore nog bäst om A kaskade till sig lite och förvarade sig. Annars så skulle han komma att få ta emot mycket onödigt i framtiden.

Jag blev jätteledsen och sorgsen.
Vad maktlös man känner sig i sådana situationer. Att inte kunna vara där och försvara sitt barn. Sedan så kände jag mig lite kluven också. Vi har försökt att uppfostra A till att man inte slåss, vi slåss inte hemma och ingen har rätt att slå någon annan.
Det har funkat rätt bra.
Men nu helt plötsligt så får man det tillbaka som ett slag i ansiktet.
A är FÖR snäll och försvarar sig inte ens.

Visst, det kunde vara att han blev så förvånad att någon slog honom. Det har aldrig hänt förrut. Men det kan också vara att vi "uppfostrat" honom för bra och att han nu inte "kunde" slå tillbaka.

Hur som helst. Skulle vi nu behöva lära honom att slåss?
Och hur förklarar man det. Du får slåss nu och nu, men inte nu och nu. Det går ju inte.

Nej det blev istället att försöka få honom att förstå att ingen får slå någon annan och om det skulle hända, om någon skulle slå honom igen så skulle han knuffa undan den och springa till lärarinnan för att tala om det.
Det blev ganska mycket tjat om det för alla ville ju göra sitt och hjälpa till. Mamma, pappa, lärarinnan, farmor, farfar, grannarna osv. (Ibland förstår folk inte när de inte ska lägga sig i.)

Därför, när jag nu kom och hämtade A och lärarinnan sa att hon ville tala med mig, så blev jag orolig. Jag tänkte att nu har A verkligen kaskat upp sig och spöat upp den däringa ungen som slog honom i måndags (lite skadeglad men ändå orolig).

Men det visade sig inte ha med det att göra, utan en helt annan sak, men med samma resultat. A var skadad.
En bula i huvudet.
De hade sprungit omkring på skolgården och A och en 5-åring hade krockat och slagit huvudena i varandra. Eftersom A är så lång så når han upp till huvudet på en 5-åring.
Men lärarinnan sa att han hade inte gråtigt alls, han var en riktig gentleman, och de hade strukit magisk salva på bulorna och så hade de gått bort.
Den däringa magiska salvan är någon som de har på apoteket. Man kanske skulle skaffa hem lite sånt...



Här skulle jag väl ha lagt in en bild på As blåtira. Men det kändes så tragiskt att ta kort på den så ni får en roligare bild istället.

Och jag kan inte låta bli att tänka:
- Varför kan folk inte hålla ordning på sina ungar!
Ja, jag vet. De är bara tre år och de gör som de vill. Det är därför som tanken bara är en tanke och inte en replik till föräldern.
Men jag blir rädd.
Rädd för vad som kan komma att hända där ute i vilda världen. När jag inte kan vara där och skydda och försvara.

/Y