Jag står på mig

(El fin de semana pasada (que ahora cuando por fin publico esto ya han pasado varios fines de semanas más)  pasó algo en Las Palmas. 

El tiempo se cambió. 

La primavera llegó. 

De repente se veía cielo azul y hacia calor por la mañana. 

Y para celebrar esto había que "tomar por culo" las tareas en casa y llevar la familia al parque a dar unas vueltas en el sol. (Por supuesto yo me quemé directamente). 

Nada más que entrar veo un muchacho entrando con dos perros sueltos (es prohibido entrar perros en este parque)  y uno se sienta a cagar en el primer trocito de césped que encuentra y el muchacho dice alto y chulo para que todo el mundo oyera:

- Joder! No traje papel (para recoger la caca se supone). 

Y noto cómo me empieza a arder en mi temperamento. 

Pero el muchacho tenía aspecto de "peligroso" (y intento no tener prejuicios por culpa de la pinta de gente pero saben, chandal, tatuajes, cadenas y algo salvaje y oscuro en la mirada) así que lo deje. 

Pero después los dos perros corrieron hacia los niños (que no les gustan los perros) y se incomodaron y me dio cuenta de que no podía callarme. Tenía que afrentar eso y defender a mis hijos. 

- Por favor! dije. Hay niños que tienen miedo a los perros. 

- Y que voy a hacer? Me respondió chulisimo. Con las dos correas en la mano. La guardia está allí arriba si quieres algo, siguió. 

- Es que yo no quiero ir a la guardia para avisar. Quiero que cada persona usa su cabeza y piensa un poco, respondí. Pero el muchacho ya había cogido rabia y no escuchaba sino iba hablando consigo mismo y gritando a nosotros que imbecibles éramos. 

Me entró una tristeza. 

La esperanza y mi buen humor me abandonó y solo quiero irme a casa. 

Donde va el mundo?

Este es la actitud de la gente. 

No pensar en nadie más ni quedar a lo alrededor. 

Por dios!

Ayúdanos!)

Förra helgen (som är för flera veckor sedan eftersom det tar sån tid att komma till skott och skriva om saker här) hände något i Las Palmas. 

Vädret ändrade sig. 

Våren kom. 

Plötsligt såg vi solen, himlen var blå och det blev varmt på mornarna. 

Och för att fira det var jag ju tvungen att strunta i några "helg-fixar-sysslor" och dra med familjen ut i parken på några rundor. 

Vi hann knappt mer än in i parken så ser vi en kille som kommer in i parken med två hundar (det är inte tillåtet att ta med sig hundar in i parken) var av den en sätter sig och bajjar på första bästa gräsplätt som han hittar. 

Killen tittar sig stöddigt omkring och säger med hög och kaxig röst, så att alla runt omkring ska höra:

- Fuck! Nu har jag inget papper. (För att ta upp bajsen med antar jag). Och här känner jag hur det börjar att koka i mig. 

Men killen hade en lite "farlig" utstrålning. Och nu försöker jag verkligen att inte ha förutfattade meningar på grund av folks utseende. Men om jag säger joggingbyxor på halv stång, tatueringar, guldkedjor och något mörkt och vilt i blicken så kanske ni får en känsla av vilka förutfattade meningar som jag inte försöker ha. 

Så jag valde att inte säga något. 

Men så sprang hans lösa hundar fram till mina ungar, som inte gillar när okända hundar kommer farande i full galopp rakt i mot dem, och då kände jag ju att jag var tvungen att försvara dem och ryta ifrån. 

Nu är inte jag så himla duktig att ryta ifrån mot okända farliga män i en park, då det blev ett:

- Snälla du! Det finns faktiskt barn som är rädda för hundar. 

- Och vad vill du att jag ska göra åt det? Svarade han stöddigt ståendes med de två kopplen i handen. Parkvakten står där uppe om det är något som du inte är nöjd med, fortsatte han. 

- Men jag vill inte prata med nån vakt, försökte jag. Jag vill att var och en använder sitt eget huvud och tänker lite själv. 

Men den stöddige hundägaren lyssnade inte utan marscherade därifrån muttrandes och rytande åt oss hur dumma i huvud vi var. 

Jag blev så himla ledsen. 

Och tappade hoppet. 

Vart är världen på väg?

När vi inte ens kan försöka att tänka lite på varandra utan allt är bara jag, jag, JAG. 

/Y - som fortsätter att försöka förändra världen. 

Usch vilken otrevlig händelse jag hade gjort som du inte muckat den typen av personer som du beskrev backar inte. Tycker du var modig som sa till när hundarna var lösa men det är väl så att som mamma får man andra krafter som sätter in. Men om du ser snubben en gång till ta kort och visa parkvakten och tala om vad som hänt ? eller det kanske är skit det samma.
Hälsningar Birgitta S

Bra att du sa ifrån ändå!

Modigt av dig att säga ifrån!
Tur att inte alla är lika otrevliga och ansvarslösa!
Kramen