Herre Gud vilken vecka vi haft!

Förra veckan alltså.

 

Inte nog med att köket fortfarande inte har kommit någon vart. Utan att hela köket befinner sig i vardagsrummet och allt är upp och ner här hemma i väntan på att hantverkare, ägare av lägenheten och ordförande för bostadsrättsföreningen ska komma överens om saker.

Utan dessutom bestämde sig vårt underbara väder för att utsätta oss för hårda prövningar.

 

Det började regna en dag, men det är inget konstigt här.

Hösten är på G, det behövs regn.

 

Men så regnade det igen, nästa dag.

Och inget vanligt regn, skyfall.

 

Skyfall är inga problem....

....i Sverige.

Här blir det andra bullar.

 

Det blir stopp överallt.

De få dräneringsrör som finns fylls med skräp från gatorna och dessutom är de inte dimensionerade för större vattenflöde än en från en kökskran.

När det kommer sånna skyfall som detta då har vattnet ingenstans att ta vägen och alla som jobbat med vatten vet att vatten ALLTID hittar en väg ut.

Problemet är bara VILKEN väg det hittar.

 

På tisdagskvällen började det droppa från taket i skollokalen där vi håller våra lektioner och jag var tvungen att springa i väg till ordföranden i bostadsrättsföreningen (samma som håller i mitt kök eftersom skollokalen ligger i samma byggnad som jag bor. Bra med tanke på hur nära till jobbet jag har. Mindre bra med tanke på hur nära det är för dem att ha mig när det måste tas hand om skollokalen vid katastrofer som denna.)

Jag fick ringa hyresvärden för lokalen.

Och jag fick ställa ut hinkar på golvet för att försöka fånga upp det som droppade från taket.

 

Samma sak på onsdagen.

Sol hela dagen men sedan började det regna något fruktansvärt igen.

Torka golv.

Ringa folk.

Hjälp!

 

Nu började det hända saker i Las Palmas.

Byggnader och vägar började bli översvämmade.

Folk började bli oroliga.

Och mer regn skulle det komma.

 

På torsdagsmorgonen när vi skulle gå till skolan regnade det så mycket att föräldrarna i klassens messenger-grupp började skriva att de inte skulle skicka sina barn till skolan.

De tänkte minsann inte gå ut i detta väder.

 

Vikingar ;) som vi är i min familj så fruktade vi inte lite skyfall, och regnkläder hade jag med mig från Sverige sedan i sommras, dock ej gummistövlar som jag rationalliserat bort med hjälp av sannolikhetsprinsipen. På 12 år har jag aldrig sett ett behov av gummistövlar här och när vi haft ett par här hemma (ärvda naturligtvis) så har de aldrig kommit till användning. Men just detta år, när jag haft ett par i min ägo, i Sverige, och ej tagit med dem till ön på grund av vad jag sett under årens lopp, regnar det naturligtvis så mycket att några par gummistövlar varit behändigt att haft till hands.

 

 

Sekunden som vi steg ut på gatan, iförda regnkläder, paraply och TENNISKOR, så var jag dyngsur om fötterna.

Dock kan detta ha berott på mina stora hål i sulan på dojjorna eftersom skitungarna bestämt hävdade att de minsann inte var blöta om fötterna.

 

 

 

 

Vattnet rann i strida stömmar längs med gator och trottarer och man kände sig som Jesus som skulle korsa havet. Med den skillnaden att vattnet INTE vek undan från där vi gick.

Problemet blev när vi kom fram till skolan och jag skulle ta av alla regnkläder utanför och få med mig hem.

Utan tak.

Och ingen får komma in i skolan.

Jag blev dyngsur.

Och ungarna säkert likså.

Allt kämpande med regnkläder hade varit förgäves.

Sånt känns kul.

 

Kaos över hela ön.

Sirener som hördes överallt.

Och bilder från katastrofområden runt omkring strömmade in via messenger och Facebook.

Det kändes som vi var mitt i ett kringsområde.

 

 

(På spa i shoppingcentret Las Arenas )

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Anledningen till att jag åkte till Sverige var ju att min minsta lillasyster skulle gifta sig.

Länge såg det ut som att det inte skulle bli möjligt men jag hade bestämt mig, på något sätt skulle det gå.

Jag hade missat tillräckligt nu.

Två begravningar, två förlovningar, två graviditeter, två födelser och två dop.

Detta var ett ett tillfälle som inte skulle missas.

 

Och så kom det en chans och jag tog den.

Hela familjen stack iväg förutom Älsklingen som inte fick byta sin semester och fick stanna kvar hemma och jobba.

 

Och kort efter att vi kommit fram till Sverige poppade det upp ett meddelande i min mobil.

Från brudtärnan:

- Ska vi inte svänga ihop en möhippa för Lillasyster?

 

Och visst skulle vi det!

 

10 av Lillasysters bästa vänner samlades för att överaska henne en lördagsmorgon när hon intet ont anade och det kan ha blivit Världens Bästa Möhippa.

Kan det bli annat när man börjar med skumpa klockan 10 en lördagsmorgon?

Man skulle göra så lite oftare faktiskt ;)

 

Vi struntade helt i förnedringen på denna hippa.

Vi fokuserade oss på njutning och på att göra saker som den blivande bruden skulle gilla och det är ju altid ett säkert kort.

Skumpa.

Choklad.

Mat.

Vin.

Skvaller.

Massage & Relax.

Mer vin.

Lite Bollywood-dans ute på stan bara för att hon är ett sån freak av Bollywood och för att det var Pride-parad i Örebro och NÅGOT var vi ju tvugna att hitta på nu när vi spexat ut oss i Boolywood-utstyrsel.

Mer mat.

Och mer vin.

 

Naturligtvis blev det en film av det hela som vi visade upp under middagen på brölloppet.

Och jag måste nog säga att det kan ha varit en av Världens Bästa Film - nu när jag fick äran att klippa den och fick svettas nätterna långa igenom med att lära mig ett nytt program och lära mig att klippa film för första gången i mitt liv.

 

Det var på håret att jag hann.

Det var på håret att det blev ett slut.

Det var på håret att datorn ville samarbeta.

Men bra blev det.

 

 

 

 

 

 

I söndags var vi bjudna på födelsedags- och grill-kalas.
Här finns inte tid för lugn o ro. Eller uppackning av resväskor heller för den delen.
Nej pang på rödbetan.
Det finns ingen som sitter hemma här på en söndag ;)

Vi skulle ut till ett picnic-område lite utanför Las Palmas. Ett område/park som jag aldrig varit på förut och det var faktiskt riktigt bra. Fina iordningställda grillar med tillhörande bord och diskplats. Nära till toaletter och gott om utrymme för barnen att leka på.

Men jag trodde att jag skulle smälla av när vi hoppade ur den luftkonditionerade bilen och termometern visade på 32 grader.
Då blir man inte så sugen på grillkalas.

Men det blev både grillat över varm öppen eld, varma skrynkliga salta kanariska potatisar och tillslut även varmt kaffe.
Man kan lugnt säga att man var varm.

Men det komms på lösningar av både unga och gamla.
Ungarna kastade vattenballonger och doppade huvudet i diskhon.
De lite mer lugnare vuxna fick vatten hällt över sina varma och svullna fötter.

Hur kan man ens komma på att ha långbyxor på sig?

/Y - som nu kan glädja sig åt att idag (tisdag) har värmen lagt sig, vinden har börjat fläkta och himmlen börjar återfå sin blåa ton.

 

 

 

Det var väl självklart att vi skulle åka till stranden i lördags!

Allt annat hade varit otänkbart.

80 dagar utan att ha badat i havet (för vi badade faktiskt i Sverige. Flera gånger. Både i sjö och pool.) Men nu var det dags för riktiga grejor.

Och en hetta under hela veckan som varit helt olidlig.

 

Värmen gör att man blir svettig så fort som man rör på sig och den höga fuktigheten gör att man är konstant fuktig.

Det känns som man lever i en djungel.

Och vad värre är, man har inte lust med någonsting.

Man vill bara ligga still och knappt andas.

Det sägs att kanarierna är bananifierade, som bananer. Och det kan jag förstå. Man vill inte lyfta ett finger i denna värme.

 

Så flydde vi från de ouppackade resväskorna och det mögelstinkande köket.

Vi hade förtjänat bättre efter denna veckan.

Och så fick ungarna springa av sig i sanden.

 

Rakt från lugnet på landet och de stillsamma skogspromenaderna i Sverige har vi kommit direkt in i storstadens hetts och puls.

På stranden var det fullt ös med tävling i kajakpaddling. Activia hade promotion och delade ut gratisprover och det spelades och sjöng på strandpromenaden.

Ingen lugn o ro här.

Sånt tycker inte kanarier om.

 

 

/Y - som tycker att nu får den här värmen faktiskt ge sig. Det är ju faktiskt oktober.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur var det att komma hem efter så lång tid i Sverige?

Det var mer annorlunda än vad jag hade trott.

Först så kändes det konstigt att komma till Sverige.

Det kändes inte alls som att komma hem, som jag hade trott att det skulle göra. Visst såg föräldrarnas hus ut likadant och alla saker var på sina platser. Men Örebro hade förändrats, jag kände inte en kotte längre, folk hade förändrats och allas liv hade fortsatt frammåt utan mig.

 

Jag kände mig som en främling.

Men jag vande mig snabbt.

 

Och sedan när vi åkte tillbaka så kändes det konstigt igen.

Först var det hettan som slog emot oss när vi steg ur planet. Jag trodde att jag skulle smälla av.

Vi hade ju på oss höstkläder från Sverige och det hade varit skönt på planet eftersom det alltid är lite kyligt där. Men fleecejacka i 30-gradig värme är ingen hit.

Vi var tvugna att åka och äta lunch först men alla satt bara och tänkte på att få åka hem och slita av sig kläderna.

 

Och lukten.

Här luktar det så annorlunda och jag hade glömt hur det var.

När man har varit på ett nytt ställe ett tag så vänjer man ju sig vid de nya lukterna, men åker man bort en sväng så märker man dem igen när man kommer tillbaka.

Ungefär som att byta tvättmedel.

Allt känns nytt och fräsht igen.

 

Vad luktar Gran Canaria?

Ja, jag har funderat på det.

Den har en speciell doft och jag kan inte komma på vad det är.

Det luktar UTLANDET och SEMESTER.

 

Det är en blandning av sol och värme, av salt och hav.

Det luktar av sopor och hundpiss.

Av cigarettrök och vitlöksbröd.

Utlandet helt enkelt.

 

Nu de första dagarna har varit lite (mycket) runt-om-kring.

Uppackningen av resväskorna går superlångsamt när man är upptagen hela tiden med att springa runt och fixa saker samt tittar på internet efter köksinspiration ;)

Herre Gud! Vad vill jag ha för stil i det nya köket?

 

Och så befinner vi ju oss i Spanien.

Det går ju inte att komma hem efter en lång-semester utan att stanna och prata och pussa på alla grannar och grannars grannar och svärmors grannar och skolkamrater med föräldrar och killen i kiosken och tjjerna på frisörsalongen och gubben i bokhandeln och f-n och hans moster.

Men så går det till här.

 

Och alla vill veta samma sak.

Hur var det att vara borta så länge?

Och hur var det att komma tillbaka?

 

Så nu vet alla det, och ni också.

 

/Y - som är både borta och hemma på samma gång.