(Despues de un par de dias muy liadas era hora para marcharnos con el tren al segundo destino del viaje: Gutemburgo y la otra mitad de la familia que vive alli. La hermana de mi marido y su familia.)
Efter många dagars flängande hit och dit så kändes det att det var dags att lugna ner sig lite.
Man är ju inte nån ungdom längre...
I alla fall, det började regna och det var dags att packa ihop för att dra mot semesterns andra resmål: Göteborg och andra halvan av familjen, Älsklingens syster med familj.
Angående det här med att vara deprimerad (Tack så jättemycket för alla stöttande kommentarer och personliga berättelser, som jag skrev så är detta något mycket vanligt och vi är många som går eller har gått igenom detta. Det känns skönt, men på ett positivt sätt, att veta att man inte är själv om detta.) så antar jag att det är som med förlossningar. Var och en har sin egna variant och det blir absolut inte som man hade färeställt sig.
Det är ju en sak som är jobbigt med detta, det är ju så himla svårt att tala om. Jag som brukar kunna blarra om ditt och datt med vem som helst har ingen alls lust att tala om detta och har supersvårt att sätta ord på vad jag känner.
Jag har inte talat om det med min familj och inte ens med Älsklingen. Bara en enda kompis har fått fungera biktbås en dag när det blev för jobbigt och rann över.
Vad var det som hände då?
Det blev kanske lite FÖR mycket.
Vem vet vad det beror på...?
Ni vet de där mörka stunderna man kan ha ibland. De som blandas upp med de där lyckliga som kommer då och då och som kan bero på vad dom helst egentligen.
Det är normalt.
Men när de mörka stunderna blir fler och de lyckliga mindre, då blir det svårt.
Man får liksom ingen andningspaus. Man får inte ladda batterierna.
För man vet ju egentligen inte vad de mörka beror på eller varför de lyckliga kommer. Man kan inte tvinga fram de lyckliga eller mota bort de mörka. De bara kommer.
Helt plötsligt kan jag få en känsla av rädsla. Som när jag var liten och blev mörkrädd. Helt ologiska för jag VET ju att det inte finns några monster under sängen. Men ändå så hoppar de på mig och jag agerar helt irrationellt (som när jag gick vilse i garaget >>>)
Jag blir rädd för livet.
Hur ska allt ordna sig?
En känsla av meningslöshet och ibland en väligt konstig känsla av att allt är på låtsas eller att jag lever i en dröm.
Jättemystiskt.
Med tiden började jag sova dåligt. Började få mardrömmar.
Ofta.
En natt vaknade jag och var så rädd för att drömmen varit så hemskt. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att denna mardrömmen hade kunnat slå vilken hemsk skräckfilm på TV som helst.
En riktig rysare.
En sån som när man tror att allt blivit bra på slutet, inser att man är rejält grundlurad och befinner sig i den hemskaste situation du kan tänka dig.
Tillsammans med någon som man litat på.
En natt vaknade jag av att jag grät och det har aldrig hänt mig förrut.
Jag drömde något så sorgligt om Lillskatten och tårarna bara strilade ner när jag vaknade.
Det kändes väldigt otäkt det också.
Man kan lura depressionen lite har jag kommit på.
Eller man kan skjuta på reaktionen.
Fast det är inga bra sätt.
Man kan dricka lite vin i gott sällskap och bli lite konstgjort glad och "glömma" situationen lite. Detta kan även hjälpa talförheten lite så att man kan sätta ord på vad som händer och kommunicera lite med någon.
Fast det är en väldigt svår metod.
För råkar man komma i gasen ordentligt och dricker för mycket, blir känslan efteråt mycket värre och råkar man bli lite bakis efteråt blir det en jätteotäck känsla och man vill bara gå och dra nått gammalt över sig i dagarna tre.
Det var faktiskt så jag började misstänka att det var något som inte stog rätt till med mig. När jag blev bakis i TRE dagar efter en jättetrevlig kväll med väninnorna.
Känslan var precis som att man har bara en viss lyckomängd varge dag att göra av med.
Om man har FÖR roligt FÖR länge en ute-kväll med vännerna så har man förbrukat hela lycko-kvoten för veckan som kommer och blir dömd att vanka omkring med ett svart moln över huvudet.
Fast det svarta molnet är mer som att man vill skjuta sig för man ser ingen mening med livet.
Och en väldigt stark känsla av att befinna sig en dröm, mardröm.
Ett annat sätt är att hålla sig jäkligt upptagen hela tiden och det är ju inghet problem när man är småbarnsförälder.
Hit och dit med skolhämtning och lämning, matlagning, jobb, läxor, tvättmaskiner osv.
Då behöver man inte fundera så mycket eller känna efter hur man mår egentligen.
De mörka stunderna kommer och går och man hinner inte tänka på dem.
Men om man spär på det vanliga livet med lite extra som födelsedagsorganisering, jularrangemang, semesterplaner, saker utöver det som man är van vid, ja då mår jag rent av fysiskt dåligt när jag måste planera och organisera.
Jag som alltid ÄLSKAT att organisera.
Och efteråt blir jag SÅ trött.
Så min plan, när jag kom på att åka till Sverige så länge, var att jag skulle få en tid med lugn och ro för att sitta ner och riktigt tänka på de där mörka tankarna som jag skjutit undan så länge.
Bli lite vän med dem.
Ta tjuren vid hornen så att säga.
Och tänka på lite annat smått och gott som jag sopat under mattan också.
Jag vet inte. Hitta lite själslig ro i skogen och naturen. Få vara med barnen och njuta av dem istället för att stressa och bråka. Få komma hem och hitta tillbaka till den där trygga känslan från barndomen.
Hittills så har det inte gått så bra.
Vi har farit hit och dit och gjort saker. Visserligen roliga saker. Men saker hela tiden.
Ungarna bråkar och är så uppspelta hela tiden att det är omöjligt att inte bli skitirriterad på dem och skälla.
Och det känns jättekonstigt att vara hemma. Dels hemma i Sverige där det är vi som är de konstiga invandrarna nu. Och konstigt att vara hemma i barndomshemmet där livet har gått vidare och jag är den vuxne nu som ska vara förståndig och ta ansvar.
Men jag ger inte upp...
/Y - som nu befinner sig i Göeborg
