Dagarna passerar som pärlor på ett halsband.

Vi är hos familjen i Göteborg och blir rejält omhändertagna.

Vi är som i en liten kokong här.

Lugnt, tryggt och bekvämt.

Här skulle jag kunna stanna för evigt.

 

Dagarna rullar på och de första dagarna gjorde vi INGENTING.

Gick upp, åt frukost, pratade lite, satt lite på altanen (även om det regnade), lagade lite mat, gick ut i naturen, powerwalkade, grillade, badade i poolen, tittade på TV, drack lite vin, läste lite tidningar.

Bara var helt enkelt.

 

Det var ju svinkallt förstås.

Och det regnade.

Men ibland kom solen.

Men mest var det mulet - som vanligt.

 

Så småning om tyckte vi att vi behövde få till nån form av schema så att vi inte skulle få panik sista dagen, när vi skulle åka hem, och tycka att vi inte hunnit med något av det vi skulle velat ha hunnit med.

Så vi planerade in ett besök på Liseberg.

Ett besök i Slottsskogen.

Lite shopping.

Lite lekland.

Lite golf (som inte jag spelar då utan jag får vara barnvakt).

Lite bio.

Och lite födelsedags-tjej-middag.

Men mycket vila och slapp mellan aktiviteterna.

 

Jag ska berätta.

Men en sak i taget.

Första dagarna var bara slapp och njut...

 

 

På söndag blir vi tillbakahämtade till barndomsbyn av mina föräldrar och då är det dags att börja ta tag i bröllopsbestyren.

Man ska vara ute i god tid...

/Y - som försöker andas och vara i nuet. 

 

 

Efter många dagars flängande hit och dit så kändes det att det var dags att lugna ner sig lite.

Man är ju inte nån ungdom längre...

I alla fall, det började regna och det var dags att packa ihop för att dra mot semesterns andra resmål: Göteborg och andra halvan av familjen, Älsklingens syster med familj.

 

 

 

 

 

 

 

Angående det här med att vara deprimerad (Tack så jättemycket för alla stöttande kommentarer och personliga berättelser, som jag skrev så är detta något mycket vanligt och vi är många som går eller har gått igenom detta. Det känns skönt, men på ett positivt sätt, att veta att man inte är själv om detta.) så antar jag att det är som med förlossningar. Var och en har sin egna variant och det blir absolut inte som man hade färeställt sig. 

 

Det är ju en sak som är jobbigt med detta, det är ju så himla svårt att tala om. Jag som brukar kunna blarra om ditt och datt med vem som helst har ingen alls lust att tala om detta och har supersvårt att sätta ord på vad jag känner. 

Jag har inte talat om det med min familj och inte ens med Älsklingen. Bara en enda kompis har fått fungera biktbås en dag när det blev för jobbigt och rann över.

 

Vad var det som hände då?

Det blev kanske lite FÖR mycket.

Vem vet vad det beror på...?

 

Ni vet de där mörka stunderna man kan ha ibland. De som blandas upp med de där lyckliga som kommer då och då och som kan bero på vad dom helst egentligen. 

Det är normalt. 

 

Men när de mörka stunderna blir fler och de lyckliga mindre, då blir det svårt.

Man får liksom ingen andningspaus. Man får inte ladda batterierna.  

För man vet ju egentligen inte vad de mörka beror på eller varför de lyckliga kommer. Man kan inte tvinga fram de lyckliga eller mota bort de mörka. De bara kommer. 

 

Helt plötsligt kan jag få en känsla av rädsla. Som när jag var liten och blev mörkrädd. Helt ologiska för jag VET ju att det inte finns några monster under sängen. Men ändå så hoppar de på mig och jag agerar helt irrationellt (som när jag gick vilse i garaget >>>)

Jag blir rädd för livet. 

Hur ska allt ordna sig?

En känsla av meningslöshet och ibland en väligt konstig känsla av att allt är på låtsas eller att jag lever i en dröm.

Jättemystiskt.

 

Med tiden började jag sova dåligt. Började få mardrömmar. 

Ofta. 

En natt vaknade jag och var så rädd för att drömmen varit så hemskt. Och jag kommer ihåg att jag tänkte att denna mardrömmen hade kunnat slå  vilken hemsk skräckfilm på TV som helst. 

En riktig rysare. 

En sån som när man tror att allt blivit bra på slutet, inser att man är rejält grundlurad och befinner sig i den hemskaste situation du kan tänka dig. 

Tillsammans med någon som man litat på. 

 

En natt vaknade jag av att jag grät och det har aldrig hänt mig förrut.

Jag drömde något så sorgligt om Lillskatten och tårarna bara strilade ner när jag vaknade.

Det kändes väldigt otäkt det också.

 

Man kan lura depressionen lite har jag kommit på.

Eller man kan skjuta på reaktionen.

Fast det är inga bra sätt.

 

Man kan dricka lite vin i gott sällskap och bli lite konstgjort glad och "glömma" situationen lite. Detta kan även hjälpa talförheten lite så att man kan sätta ord på vad som händer och kommunicera lite med någon.

Fast det är en väldigt svår metod.

För råkar man komma i gasen ordentligt och dricker för mycket, blir känslan efteråt mycket värre och råkar man bli lite bakis efteråt blir det en jätteotäck känsla och man vill bara gå och dra nått gammalt över sig i dagarna tre.

 

Det var faktiskt så jag började misstänka att det var något som inte stog rätt till med mig. När jag blev bakis i TRE dagar efter en jättetrevlig kväll med väninnorna.

Känslan var precis som att man har bara en viss lyckomängd varge dag att göra av med.

Om man har FÖR roligt FÖR länge en ute-kväll med vännerna så har man förbrukat hela lycko-kvoten för veckan som kommer och blir dömd att vanka omkring med ett svart moln över huvudet.

Fast det svarta molnet är mer som att man vill skjuta sig för man ser ingen mening med livet.

Och en väldigt stark känsla av att befinna sig en dröm, mardröm.

 

Ett annat sätt är att hålla sig jäkligt upptagen hela tiden och det är ju inghet problem när man är småbarnsförälder.

Hit och dit med skolhämtning och lämning, matlagning, jobb, läxor, tvättmaskiner osv.

Då behöver man inte fundera så mycket eller känna efter hur man mår egentligen.

De mörka stunderna kommer och går och man hinner inte tänka på dem.

 

Men om man spär på det vanliga livet med lite extra som födelsedagsorganisering, jularrangemang, semesterplaner, saker utöver det som man är van vid, ja då mår jag rent av fysiskt dåligt när jag måste planera och organisera.

Jag som alltid ÄLSKAT att organisera.

Och efteråt blir jag SÅ trött.

 

Så min plan, när jag kom på att åka till Sverige så länge, var att jag skulle få en tid med lugn och ro för att sitta ner och riktigt tänka på de där mörka tankarna som jag skjutit undan så länge.

Bli lite vän med dem.

Ta tjuren vid hornen så att säga.

 

Och tänka på lite annat smått och gott som jag sopat under mattan också.

 

Jag vet inte. Hitta lite själslig ro i skogen och naturen. Få vara med barnen och njuta av dem istället för att stressa och bråka. Få komma hem och hitta tillbaka till den där trygga känslan från barndomen.

 

Hittills så har det inte gått så bra.

Vi har farit hit och dit och gjort saker. Visserligen roliga saker. Men saker hela tiden.

Ungarna bråkar och är så uppspelta hela tiden att det är omöjligt att inte bli skitirriterad på dem och skälla.

Och det känns jättekonstigt att vara hemma. Dels hemma i Sverige där det är vi som är de konstiga invandrarna nu. Och konstigt att vara hemma i barndomshemmet där livet har gått vidare och jag är den vuxne nu som ska vara förståndig och ta ansvar.

 

Men jag ger inte upp...

 

 

 

 

/Y - som nu befinner sig i Göeborg

 

 

 

 

 

I går hade jag en UNDERBAR dag.

Eller i alla fall en LÅÅÅÅNG stund av den dagen blev helt perfekt.

Tänk vilken tur vi hade med vädret ;)

 

Sedan första gången vi träffades, efter att vi kommit till Sverige, hade jag och mina systrar planerat en ute-dag med våra familjer.

Inget fancy.

Gå en sväng, hitta en grillplats, grilla några korvar, spela lite kubb, bara vara.

 

Vi hade faktiskt lite sol där i Byhålan på förmiddagen. Men när jag och ungarna satt på bussen in till Örebro började det regna nåt så fruktansvärt att, till och med jag som är scout sedan barnsben och van vid att vara ute i alla väder, faktiskt började undra hur vi skulle kunna fixa ihop detta.

 

Men det ordnade sig.

Efter lite dösnack hemma hos ena systern så slutade regnet och vi beslöt att chansa. Och medans vi promenerade mot Hästhagen så började det faktiskt att spricka upp och när elden var tänd så började faktiskt solen att skina.

 

Jag fick ett ÖGONBLICK där när jag satt vid eldstaden med rök i ögonen, en korv på pinne, solen i nacken och ungarna lekandes glatt runt omkring mig att HÄR, här skulle jag kunna stanna i evighet just nu.

Stanna klockorna för så här vill jag ha det jämt!

Frid i själen.

Och det var länge sedan.

 

Och sådana stunder brukar ju inte vara för evigt...

 

Plötsligt kom ankorna från Svartån och ville ha sin del av picnicken, mina ungar som aldrig sett ankor blev vilda och ville fånga en, den medhavda fotbollen "råkades" sparkas ut i ån och en av de modiga männen fick simma ut och fånga in den (dagen efter läste vi i tidningen att vattnet i Svartån inte var så badbart och det kändes ju toppen), två-åringen sparkade ner kubbspelet alt. ville kasta sig i ån, 7-månaders-bebisen ville inte alls sova i vagnen när det var kalas runt omkring, Lillskatten ville kasta alla pinnar hon själv när vi spelade kubb och fattade inte alls grejen med att alla ska kasta varsin och....ja ni fattar grejen.

Inte en lugn stund.

 

 

 

Men det blev en kalasdag.

Och vi hade en himla tur med vädret, sa jag det? ;)

 

/Y - som tycker att grillad korv över öppen eld klår egentligen vilken fem-stjärnig mat som helst.

 

 

 

 

Rätt vad det var ringde min kusin som jag inte hört av sedan >>>

- Tjänare!

Vad gör ni?

Ska jag komma och hämta er, vi har köpt en sommarstuga så vi kan åka dit och grilla.

Det är ju tur att man är så där spontan och oorganiserad så man inte har problem med att hoppa på sånt där....hrmmm ;)

 

Men vi åkte iväg.

Ännu mer ut på landsbygden än vad min Byhåla ligger och spejade efter älgar i bilfönstret. Men ingen lycka denna gången.

 

De hade köpt en liten stuga i vintras och allt eftersom renoverat den för att få den som de ville ha den, så att den skulle gå i den stilen, från den tiden, då den var byggd.

Visst var det mycket kvar.

Men mycket, mycket var precis sådär fixat och fint så jag återigen fick gåshud och lust att packa ner hela huset och ta med mig det hem.

Undrar vad SAS skulle säga om det...

 

Folk fixar och trixar så mycket här med sina hem.

De handlar på Blocket och Tradera. Åker långa sträckor för att få hem skabbiga saker som de sedan fixar till så de blir alldeles oemotståndliga.

Folk hemma i Las Palmas tycker att jag är konstig som lägger så mycket tid på mitt hem och bjuder hem på både fika och middagar.

Så gör man inte där.

Blocket & Tradera finns inte.

Ja inte i den omfattningen i alla fall.

Ändå så ligger mitt hem ljusår ifrån stjärnglansen av alla dessa fina hem som jag får ynnesten att besöka.

 

Herre Jisses vad ni bor fint här!

Jag kan bli alldeles till mig bara av att se de fina elkontakterna som ni har här :)

Tror att jag ska köpa med mig ett gäng hem.

 

Men min kusin sa något riktigt klokt när jag uttryckte min avundsjuka på alla fina hem här:

- Men Yohanna, vi har ju inga stränder att gå till här. Vi kan inte ligga på playan och sola hela tiden. Folk är så uttråkade här att de måste pyssla med något för att inte bli galna när det regnar och är mörkt.

Ha ha just precis!

Så måste det vara.

 

Vi blev i alla fall bjudna på grillning och Guldklimpen lyckades klämma i sig SEX tjock-korvar.

Det blev faktiskt lite skämmit där. Verkar ju som att jag inte ger mina barn nån mat utan vi åker bort och passar på.

Hur ska det bli när de blir tonåringar?

Sedan blev det fika hos min faster & farbror och ännu en våt husdröm.

Det är bara att langa upp fler bilder att dregla över.

 

När det blev dags att åka hem så blev vi hemkörda av min kusins äldste son som är runt 20.

DÅ kände jag mig gammal!

Min kusin är ett år äldre än mig och vi bodde nästan grannar när vi var små och lekte tillsammans. Sedan gick våra vägar isär och hon började tidigare än mig med hus, man och barn.

Men vi har fortsatt att hålla kontakten genom åren, om än sporadiskt.

Men att se att hon nu har vuxna barn kändes jättekonstigt.

 

Huvaligen vad tiden går...

 

/Y - som känner sig som en gammal tant nu ;)

 

 

I vår familj heter vi Helena, Johanna, Sara, Margareta, Emma och Kaisa.

Känns det igen?

Fruntimmersveckan >>>.

Nästan...

 

I går började denna veckan med Fredrik. Så följer: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma, Kristina. Helena och Kaisa kommer lite eftersläntarande efter.

Men vi har alltid firat denna veckan med JORDGUBBSTÅRTA.

Eller alltid och alltid.

På den tiden då det begav sig. När alla var unga, lyckliga och hade tid ;)

 

Så när vi nu var samlade på samma ställe (förutom mamma då som inte var på plats i år) gjorde vi slag i saken och gjorde något symboliskt - fira namnsdagarna med tårta och samvaro.

Nya kusiner skulle läras känna och nybyggda hus skulle inspekteras.

Jag ska inte göra sånt - träffa bebisar och titta på hus.

Jag blir så himla sugen själv.

Fast jag vet att det inte är läge.

Men man kan alltid leka med tanken...

 

Jag pratar om hus nu alltså....ha ha.

 

 

/Y - som tycker alla bor så fint här att hon vill ta med sig ett hus och köra ner det till LPa ;)

 

 

 

 

 

 

Nu går det undan här.

Dagarna piper i väg så det bara viner om det. Jag tittar i almanackan och räknar dagarna som vi varit här och har en skum känsla i kroppen om att det snart är dags att åka hem igen.

Det är det ju inte.

Det är långt kvar.

Men jag kan liksom inte få in det i huvudet att ta det lugnt, njut, det är långt kvar. Mycket tid att göra saker, träffa folk och bara vara.

Det är konstigt.

Kroppen vill inte.

Den är inte van.

Den vill/kan bara stressa.

 

Andas...

 

Livet här i byhålan är lugnt.

Man ser inte en själ.

Alla är på semester.

...verkar det som.

 

Ungarna är uttråkade till max.

De är inte vana.

De (och faktiskt jag också) hade väntat sig att träffa på en massa jämngamla barn här på gatorna som cyklade omkring, sprang i skogen och LEKTE.

Så var det på min tid.

Så är det i Las Palmas.

Fungerar det inte så här längre?

 

Som tur är ska vi åka till Göteborg på onsdag och hälsa på spanska Göteborgs-släkten och kusinen.

Då blir det livat.

Då kanske det blir FÖR livat.

Och så klagar man på det ;)

Hå hå ja ja.

 

Skitungarna ja är uttråkade och bara bråkar med varandra, vill spela dataspel och se på TV.

Så skulle det ju inte vara.

Vi ska ju vara ute och njuta av naturen och öva oss i Svenska med dem vi möter på gatan.

Men de är heller inte vana.

Inte vana vid så mycket natur, utrymme och att springa fritt.

Vid friheten på landet.

De måste vänja sig också.

 

I förrgår så tog vi och städade ur lekstugan (som var en annan sak jag ville göra när jag var här) för att hjälpa fantasin och leklusten på traven.

Hjälp vilka roliga minnen jag har från den stugan.

Vad vi lekte där, alla mina systrar, jag och våra lekkamrater.

Den har varit skola, affär, slott, skepp och vad som helst.

Nu är den ett förråd och behövdes rensas ur för att kunna förvandlas till vad som helst.

 

Kalas blev det.

Lite städ, lukta gott och så de gamla leksakerna, från tiden det begav sig, på plats och sen var leken igång igen.

HELA eftermiddagen lekte de, ville inte gå in när det var läggdags och hela förmiddagen dagen efter.

Och inte ett bråk så långt ögat nådde.

Tänk, en lekstuga är livet.

 

 

 

/Y - som fick gamla minnen väckta av sin lekstuga.

 

 

 

 

 

 

I går har det varit sol.

I dag har det varit sol.

Jag kan inte klaga på vädret, peppar peppar ta i trä...

 

Den obligatoriska morgonpromenaden i skogen, som vanligt, började dagen.

Och denna gången MED gummistövlar.

Naturligtvis regnade det inte utan detta utmynnade bara i ett par nya skoskav på turistfötterna.

Fast det var bra lerigt i skog och mark efter regnet så det var befogat med stövlar.

 

 

 

Just denna dagen var vi lite sega i starten på morgonen, som ju gör att vi kom i väg sent på rundan, så vill man ju stanna både här och där längs rundan, både som liten och stor, speciellt om det kommer väldigt nyfikna kor som vill bliga på en eller man vill fånga just det där magiska ögonblicket med kameran och föreviga det inför framtiden, och det gör ju att en en-timmes runda lätt blir en tre-timmars och så ska det ju insamlas diverse fina grenar till ett bröllopsprojekt + solmogna smultron, som jag aldrig sett i sådan mängd som detta år. Och allt detta gör ju att när man väl kommer tillbaka från MORGON-rundan, ja då är det redan eftermiddag och till och med lite senare än så och det är inte mycket kvar av dagen.

 

Men sånt är bra. För då behöver man inte känna nån press på sig att man måste hitta på saker på eftermiddagen. Utan man får lugnt och stilla (och nu talar jag BARA om de vuxna eftersom dessa ny-sverige-semesters-ystra barn inte har den blekaste om vad lugnt och stilla är just nu) bara sitta kvar i trädgården och bara vara.

 

Har ni hört så fint det susar i björklöven när vinden viskar i dem?

(OM man lyckas höra något när ovan nämnda semester-ystra barn skriker)

 

De däringa pinnarna från skogen ja.

De som, till min faders stora förtvivlan, vi släpar hem från skogen.

De som gör att just nu hela byn talar om de där tokiga utlänningarna som släpar hem pinnar från skogen.

De ska ju bli till festspiror till min lillasysters bröllop i september.

 

 

 

 

Jag fick googla lite och så visade hon mig en bild i en bok för att jag bättre skulle förstå.

Och nu är projektet i gång.

Ett, för tillfället ej exakt angett, antal pinnar från skogen, skall slipas och målas. För att sedan dekoreras med diverse buketter, ringar, hjärtan och band som ska fladdra i vinden.

 

Jag tror att jag är på rätt väg...

 

/Y - som blir ganska harmonisk av att får tälja lite i pinnar.

 

 

 

 

I onsdags tog jag och ungarna bussen till Örebro för att hälsa på min lillasyster och för att kolla in stan lite.

Herre jisses!

Man kan betala med kort på bussen.

Och den har säkerhetsbälte.

Vilken lyx!

Man märker att det var länge sedan jag var i Sverige.

DET känns lite sorgligt.

 

Men Örebro ja.

Stan där jag föddes, där jag gick ett år på gymnasiet och sedan ett par år på gymnasiet.

Stan där jag var arbetslös tills jag tappade hoppet och flyttade till Göteborg.

Jag har många minnen från den staden.

 

Vad mycket har förändrats!

 

Det känns lite sorgligt det också.

Och roligt på samma gång.

Roligt för staden att den förbättras.

Tråkigt för mig som inte längre känner mig hemma.

Fast DET är ju mitt egna fel.

 

Örebro har ju "spexat" till det lite på gator och torg med något som heter Open Art >>>

Nån form av konstutställning, ute och inne, öppet för alla att se.

 

Nu är ju inte jag nån konstfantast och heller ingen konstkännare så jag ska egentligen inte alls uttrycka mig i frågan, men jag kan faktiskt inte känna att jag blir så himla impad av klä en husfasad med strumpbyxor, eller hänga upp overaller i gatubelysningen, eller göra ett monster av vattenslangar.

Jag trodde på något sätt att konst skulle vara fint.

Så himla insatt är jag ;)

 

Konst ska ju beröra och hade jag bemöda mig om att läsa i programmet så hade jag säkert förstått och blivit mer berörd än jag blev. Men jag får skylla på att jag hade skitungarna med mig och kunde inte koncentrera mig så mycket på att vara kulturell. Jag hade fullt upp med att vara orolig för att de skulle springa bort, trilla ner i Svartån eller slå ihjäl varandra på grund av nån bagatell.

FY.17.VAD.DE.BRÅKAR!!!

 

Läste detta idag och kände att jag slog huvet på spiken >>>

Det är jag i ett nötskal och jag känner mig lite trött och sliten på grund av detta.

Det är jobbigt att vara ensamstående ;)

 

Men det är kul att det händer roliga saker i Örebro och det fanns mycket roligt att titta på också: ett gäng jättepopcorn att klättra i, en gigantisk parkbänk att leka med och massvis med fiskmåsar att skrämma. Dock vet jag inte om just fiskmåsarna ingick i OpenArtandet...

 

 

 

 

På hemvägen blev vi ÅTERIGEN överaskade av ovädret UTAN regnkläder.

Vad är det med Sverige nu-för-tiden?

Är detta med överaskningsregn mitt i solskenet något nytt eller har det alltid funnits och jag glömt bort det?

 

Vi blev hemhämtade av mormor och morfar i bil, som tyckte att det var dags för oss att komma hem. De slog på stort och bjöd oss på middag på den legendariska Sibyllakiosken Deiles så nu kan jag bocka av det på min lista också:

 

6. Äta hamburgare i en Sibyllakiosk (inte så gott som jag minns det måste jag tillägga, men så är det ju med de flesta minnena tyvärr)

 

 

 

En mycket bra dag som NATURLIGTVIS avslutades med en massa bröllopssnack. Det är ju HON som ska gifta sig.

Och nu har jag fått bli ansvarig för festspirorna.

Jajjemen!

Vad nu detta är.

Jag får googla.

Återkommer i frågan.

 

/Y - lite mer kulturell nu än innan.

 

 

 

 

 

 

Vilken underbar dag vi har haft.

Väldigt omväxlande här i Sverige men den blev så bra.

Kanske just precis på grund av just det.

 

Precis som vanligt började vi dagen med att mata hästarna på väg ut på morgonrundan i skogen.

- Ta gummistövlarna, sa mamma. Det har regnat i natt och gräset är blött.

Men jag vet inte vad som har hänt med mig, jag har blivit av-svenskad. För jag har tagit helt fel kläder med mig hit. Inga jackor, men massa shorts. Vad tänkte jag med?

Hur som helst jag sket i gummistövlarna och tänkte att lite dagg i gräset klarar väl vem som helst.

 

Det började STÖRT-regna mitt under turen.

 

 

 

Fast sånt har ju sin charm också och nu fick ungarna prova på att bli plaskvåta utan att det skulle vara något farligt. Svenskt regn är nämligen inte så livsfarligt som kanariskt regn är, för där törs ingen gå ut när det regnat av rädsla för att få lunginflammation.

Sånt får man inte här.

Vilken tur!

 

Så vi gick hem igen och fikade och mös medan kläderna hängde och torkade framför den öppna spisen...

...in your dream.

På elementet i hallen.

 

Men sedan, efter lunch, så skev solen fram och den briljanta iden om att åka och plocka jordgubbar dök upp.

Men var?

 

Efter lite efterforskningar och ett stort uppbåd på Facebook (tack alla för hjälp och tips) så hamnade vi i Stora Mellösa och Råsta gård och plockade hem 4 kilo gubbar i strålande solsken.

Hur många kilon vi åt under tiden förtäljer inte historien.

 

Fast man åker ju inte på självplock för att man är ekonomisk. Utan för den trevliga upplevelsen kom vi fram till när vi satte oss i bilen med notan i handen.

DÅ började det att spöregna igen.

Sol och regn på samma gång.

Alltid lika charmigt.

 

 

 

Dagen avslutades med allsång på Skansen på TV och Kronprinsessans födelsedagskalas på Öland med Carola och då kände jag att mer hemkärt och sommarsvenskt-svenskt än så här, det kan man nog inte ha det:

spöregn, skogspromenad, fika, sol, jordgubbar, Allsång på Skansen och Carola.

 

/Y - till bredden fylld av Sverige idag

 

Och så kan jag beta av ännu en punkt på listan:

 

...ja jag skriver en släng av, för som jag läste på internet (där man läser det mesta nu-för-tiden) så är depression en av de vanligaste folksjukdomarna på senare år. Så det vore ju konstigt om inte jag skulle åka på en jag också.

 

 

 

 

Det började för länge sedan men jag har inte velat erkänna det. Först ska man ju igenom förnekelsefasen; nej inte kan väl jag som är så frisk och stark råka ut för en sån. Sedan ska man ju igenom hopp- och förströstan-fasen; nej det här kommer att gå över av sig självt bara jag inte låtsas om det. Och till sist kommer ju uppgivelsefasen; nej, för 70-singen jag har nog någonting men varför ska jag gå till doktorn för, hen kommer ju bara att skratta åt mig.

 

Men det var på påsklovet, när vi var på hotell >>> (som jag FORTFARANDE inte har skrivit om) och jag läste den där boken som jag så turligt kom över >>>, då fattade jag äntligen vad det var som antagligen drabbat mig.

En helt vanlig depression.

Och inget att leka med enligt expertisen.

Fast jag hade förväntat mig att den skulle kännas lite glammigare. Man läser ju om den i alla kändisblaskor och då liknar det inget av det som jag känner.

Det var kanske därför som jag inte kände igen den.

 

Boken, som jag läste, hette ju Mysteriet i Mercy Close, och precis som vanligt så skriver Marian om ganska så dystra saker; att mannen lämnar en när man precis fått barn, att man blir misshandlad, att man förlorar sin käresta och som i denna: är deprimerad och får lust att ta livet av sig. Fast på ett sådant huvudet-på-spiken-sätt att jag inte kan låta bli att skratta rakt ut och rodna av igenkänningsfaktor.

Och i denna, som handlar om Helen som är privatdeckare och får ett spännande fall på halsen, samtidigt som hon kämpar med sin depression och självmordstankar, så beskriver hon just känslan som Helen har på ett sådant sätt att poletten trillade ner hos mig.

För 17!

Det är ju precis så som jag känner mig.

 

Jag fick en förmiddag ledig helt plötsligt och begav mig ut i parken för att köra min, numera bortglömda, fettbrännartur och lät tankarna sväva fritt.

Här gnetar jag runt runt i spåret och svettas tillsammans med alla andra hemmafruar som kämpar med sina ladugårdsdörrar till rumpor. Och säkert var det denna ladugårdsdörr till rumpa >>> som var en av de utlösande faktorerna till denna situationen.

Jag tänkte:

- Det finns säkert flera dussin här, som går omkring och känner precis som jag.

 

Så himla såpopraaktikt.

 

Medelålders kvinna som är missnöjd med sin kropp men för "oorganiserad/oengagerad" för att ta tag i saken och blir ännu besviknare och missnöjdare med sig själv på grund av detta,

som oroar sig över ett förlorat jobb eller brist på jobb som orsakar dålig ekonomisk stabilitet i familjen,

som har ett äktenskap som sjunger på sista versen eller i bästa fall gnisslar rejält i gångjärnen och drömmer om en man som "ser" henne och vet vad hon drömmer om,

som ständigt kämpar på yttersta gränsen mot ett 4-åringstrotts men ändå har dåligt samvete för att hon inte "gör mer",

och på grund av allt detta, skäller och gnäller på sin familj och är allmänt trälig, inte har lust med något speciellt, drömmer mardrömmar om nätterna och som gråter för sig själv inne på toaletten.

 

Japp, vi är säkert skitmånga där ute.

Det hjälper inte mig speciellt mycket.

Men jag fick ändå lust att skratta rakt ut åt det dråpliga i det.

Och lust att storgråta åt det tragiska.

 

Jag köpte mig en biljett hem.

Hem till mamma och barndomshemmet.

Jag ska ta barnen och åka hem och ta hand om mig.

Jag ska sitta i trädgården och göra ingenting, dricka vin och röka om kvällarna.

Jag ska försöka tänka på de där svåra tankarna som jag inte vill tänka på och försöka få ordning på dem.

Jag ska ha tid för mina barn och läsa god-natt-sagor, lära dem att knyta sina skosnören, plocka blåbär i skogen, tala om livet, fråga dem saker.......och LYSSNA på svaren.

 

Direkt efter att jag hade beställt resan ångrade jag mig.

Jag vill inte åka hem.

Jag har inget hem.

Inte där i alla fall.

Jag är vuxen nu och mitt hem är i Las Palmas. Det kommer kännas konstigt att komma tillbaka till barndomshemmet.

Och jag är själv en mamma nu. Jag kan inte komma rusande till min mamma. Det är inte samma sak som när jag var liten och fixade allt åt mig.

Jag vill vara kvar och fixa allt det där som känns jobbigt.

Fast ändå är jag rätt trött på det och behöver komma bort.

 

Ja, kort sagt: jag vet varken ut eller in.

Men ett säkert tecken på att något inte står rätt till är att jag helt tappat lusten att skriva. Jag kommer inte alls på något roligt, eller något som jag har lust att skriva om.

 

 

 

* * * * * * *

Idag när vi gick upp regnade det och det var dags att åka till det lokala matvaruhuset MAXI. Att åka till en mataffär är det bästa man kan göra när man är på semester. Skit i souvenirbutiker och hantverksmarknader. I matvaruaffären hittar man de bästa presenterna och typiska sakerna.

 

En egen liten kundvagn och en timme att botanisera fritt - det är lycka det.

 

 

 

Jag kom hem med det mest nödvändiga. Vi hinner väl dit en andra gång hoppas jag, innan det blir dags att åka hem.

 

/Y - stolt ägare av två chipspåsar och två nya kex-sorter.

 

 

(La gente aqui me pregunta: que tal estar en Suecia otra vez y realmente no se que responder. Todavia no lo he entendido bien. Normalmente cuando voy, voy un par de semanas y siempre hay un estres todo el tiempo para lograr hacer y ver tanto como posible en muy corto tiempo. Pero esta vez voy a tener un montón de tiempo y no deberia sentir estres. Pero todavia mi cabeza no lo ha entendido y voy con un poco de estres todavia en el cuerpo que no deberia estar alli.

Pero poco a poco...

Hoy vi a mis hermanas y sus niños que todavia no hemos conocido y puedo tatchar a otro punto en mi lista.)

 

 

 

Folk här frågar mig hur det känns att vara i Sverige igen och jag vet faktiskt inte vad jag ska svara.

Jag har inte hunnit fatta att vi är här och att vi ska vara här under en vääääldigt lång tid.

Vanligtvis när jag kommer hit på semester är det ett väldigt flängande och farande, stressande hit och dit för att hinna göra allt och träffa alla som man vill hinna med.

Det behöver vi inte denna gång.

 

Men kroppen har ändå en viss stress i sig och försöker skynda sig att hinna saker, svårt att sitta still och bara vara. Inte göra upp planer.

Men det ska väl komma det också.

Det är mycket som man ska vänja sig vid.

 

Vi satt och talade om vad som är olika i Sverige och Spanien, vad som är rätt och fel. Och kanske något av den största och svåraste lektion som jag måst ha lärt mig är att se saker från två håll. Inte försöka hitta rätt och fel. Inte döma. Inte försöka ändra på världen och simma motströms.

 

Ex:

Jag är uppvuxen med att man ska gå upp tidigt på morgonen och ta vara på dagen. Att ligga och dra sig om mornarna är slöseri med tid. Och man ska gå och lägga sig i tid om kvällarna.

I familjen i LPa sover alla tills de vaknar. Det är lite fint att sova länge. Man ska vila ut från arbetsveckan och ta vara på tillfället att sova om helgerna. Man är vaken om kvällarna när hettan och ungarna har lagt sig.

Det tog tid för mig att vänja mig vid det och inte ha dåligt samvete för att jag sov ut om mornarna.

Och nu sitter jag här i Sverige och kan inte sova när det är ljust ute fastän alla ligger och snarkar och sover sedan länge.

 

Vi skämtar hemma i föräldrahemmet med att våra föräldrar sa till oss när vi var små att vi bara fick ta ETT pålägg på smörgåsen. Pålägg var dyra saker och det skulle man vara rädd om.

I LPa-familjen hörde jag denna veckan repliken: nej du får inte äta macka med bara smör på. Du måste ta pålägg också.

Det kändes konstigt i mig när jag hörde det.

Tänk vad ett barndomsminne kan ställa till det.

 

Vi går ut i ur och skur. Alla väder ger starka barn. Säger man i Sverige. Om solen skiner så MÅSTE man hitta på något. Vem vet när det sker nästa gång.

På Gran Canaria går man ut när man vill gå ut.

- Har du lust att gå till stranden idag? Inte? Det spelar ingen roll. Vi kan ligga hemma i sängen idag FASTÄN solen skiner. Den kommer att skina i morgon igen. Och regnar det då går man INTE ut. Regn är livsfarligt. Det får man lunginflammation av. Ha ha!

 

Ett par exempel bara.

Ingen kan komma och säga att något av detta är rätt eller fel.

Att något är bättre än det andra.

Det beror på hur man ser på saken och det är allas rätt att välja.

Men det tog lång tid för mig att kunna göra det. Länge höll jag på och försökte att omvända folk. Berätta hur fel de gjorde.

Det var jag som hade fel.

En hård läxa att lära.

 

(Men fortfarande får jag dåligt samvete av att ligga i sängen en lördagsmorgon eller att stanna inomhus när solen skiner. Men jag jobbar på det.)

 

Idag kan jag beta av ytterligare en punkt på listan:

 

4. Träffa familjen och lära känna de nya medlemmarna.

 

Sedan jag flyttade så har bägge mina lillasystrar fått barn och mina skitungar och deras nya kusiner har inte träffas. Jag har visat foton på dem och vi har talat om dem så de vet att de finns.

Men idag fick vi då alltså träffas allihopa.

Det blev ett jäkla hallabaloba men allt gick bra. Ingen förolyckades eller tappades bort. Sånt är alltid positivt.

 

 

 

Men vad konstigt det måste kännas som förälder, att se sina barn få egna barn, och helt plötsligt stå där med en hel skara barnbarn.

Vi som nyss var så små.

 

 

 

/Y - glad över att ha fått lära känna "nya" familjen.

 

 

* * * *

Men hur ska man kunna sova när det är ljust ute?

 

Como voy a poder dormir Cuando haya luz fuera todavia?

 

 

Vilken dag!

Vilket liv!

Vilken semester!

Solen har skinit idag...

 

Och jag kan bocka av ännu en punkt på min lista:

 

3. Sätta igång med fettbrännarturerna, alias gå i skogen med ungarna.

 

Det blir ett tufft miljöombyte här, tidsmiljö alltså.

Det är en helt annan livsstil och tidsschema här mot vad vi är vara hemifrån och det känns lite konstigt i både kropp och knopp.

Här ska det gås upp tidigt på morgonen och tagas vara på dagen - hemma ligger vi och sover länge och drar oss i sängen för att vi ska orka med dagen och kvällen.

Tidig frukost, tidig lunch och tidig middag - hemma ligger vi låååångt efter i tidsschemat.

Här går alla och lägger sig medans det fortfarande är ljust ute och ingen riktigt är trött än - hemma ligger vi vid poolen tills sista solstrålarna försvunnit, dricker eftermiddagskaffe när svenskarna går och lägger sig, njuter av lugnet när ungarna gått och lagt sig och hettan försvunnit och går och lägger oss när folk kommer hem från krogen i Sverige.

Men vi ska väl vänja oss vid detta också.

....hoppas jag ;)

 

När vi var på hotellsemester i påskas när mina föräldrar var och hälsade på, fick jag, för första gången sedan vinterns jobbarkaos, se mig själv i bikini.

Kritvit

Överviktig

Och allmänt sladdrig och dallrig.

Jag fick en chock och ville inte gå ut.

 

Jo, jag hade ju haft en aning om vad som hänt. Vad som brukar hända när man slutar att motionera och börjar att tröstäta. Men jag hade liksom stoppat huvudet i sanden och inte velat tänka på graden av förödelse som jag orsakat.

Jag ska ta igen det, hade jag i bakhuvudet.

 

Det blev ett knivhugg i ryggen.

Vad har jag gjort!

Jag vill inte visa mig, jag skäms, detta är inte jag.

 

Men det har varit helt omöjligt, det vet jag ju. Jag har inte haft en chans att komma ut och gå mina fettbrännarturer. Det är ren och skär sanning.

FAST jag borde ju inte ha proppat i mig allt det där, det VET jag ju också.

Det är kanske därför som skammen känns extra skamlig.

 

Jag är tillbaka på min vikt som jag hade NÄR jag var som mest gravid och jag har inget alls att skylla på förutom mig själv.

Ingenting av allt det där fina i garderoben passar och allt det där stora som jag sålde av förra året i glädje och övertygelse om att ag ALDRIG mer skulle väga så här mycket, hade varit jäkligt bra att ha till hands nu.

Inte alls kul att vara efterklok.

 

Men HÄR - här har jag all tid i världen och inget att skylla på - hade jag bestämt mig för.

När jag kommer till Sverige, var det bestämt, DÅ ska jag sätta igång med morgonrundorna igen.

Så idag sken solen.

Alla hade sovit igen.

Idag stack vi ut i skogen.

Och vilken tur.

TRE timmar i naturen på vindlande skogsstigar.

 

Det är underbart vackert i Sverige!

 

 

 

Jag det blev väl ingen klassisk fettbrännartur i hög och svettig takt, för ungarna var ju med och allt var nytt och behövde stannas och undersökas. Men det var en bra start.

 

På eftermiddagen hade vi planerat att åka i väg på en marken men vi beslutade att stanna kvar i trädgården och inte göra något annat än att äta godis, spela spel, sola, läsa tidningar, prata och njuta.

Sånt är läkande för en sönderstressad själ.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter 15 timmar med flyg (varav 8 på Oslos flygplats) och ytterligare 4 timmar i bil så kom vi fram till barndomsbyn och vi var väl alla lite mer eller mindre som zoombies efter att inte ha sovit. Men det var ingen mening med att sova middag utan det var bara att hålla ut tills det var dags att gå och lägga sig. Och så spöregnade det ju ute så det var bara att speta ut och hoppa i vattenpölar så att vi kunde bocka av det från listan med saker som måste göras under en Sverigesemester.

 

 

 

1. Hoppa i vattenpölar i spöregn - check

 

Så nu kan vi meddela att både nyinköpta gummistövlar och inlånade regnställ håller under extrema förhållanden som svensk sommar.

 

Så under gårdagens eftermiddag så hanns det med både spöregn, vattenpölshoppning, snabb avcheckning av närområdet, rensning av mördarsniglar i trädgården, uppackning av resväskor och provsmakning av limpmackor med korv.

Sedan slocknade skitungarna som ljus klockan sju och jag var inte mycket senare.

 

Jag sov i 12 timmar och ungarna i FJORTON!!!

Vi var rätt trötta kan vi konstatera.

 

 

Jag fick en inbjudan till ett bröllop.

Min lillasysters.

Sedan jag flyttade ner till Gran Canaria har jag missat mycket av familjeangelägenheterna i Sverige och på senare tid har det blivit både två nya kusiners födelse med tillhörande föregående graviditet och efterföljande bebistid, dessas två dop och nu hade det alltså kommit en inbjudan till ett bröllop utan att vår familj ens varit i närheten av att tänkt på att åka till Sverige i sommar.

 

Naturligtvis började mitt hjärta, på en gång, fantisera om att få kunna åka på bröllop och efter ett tag så började även hjärnan hänga på och tänka att det KANSKE skulle kunna finnas en liiiiiiten möjlighet att...

Jag bestämde mig raskt att här skulle det åkas på bröllop.

Kosta vad det kosta ville.

 

Och så rätt vad det var så sprang jag på en resa till ett rimligt pris som jag inte ens hade vågat tro på att den skulle kunna finnas.

Jag ville bara tänka lite på saken.

Dagen efter hade priset höjts med flera tusen.

Jä¤%&#~&ar!!!

 

Men så, helt otroligt och på ett så jäkla osannolikt ställe, sprang jag på ett erbjudande till ett pris som var så otroligt att jag faktiskt inte trodde att det var sant.

Och då slog jag till på en gång.

Jag hade lärt mig min läxa.

 

Visst, vi skulle behöva vara borta i nästan tre månader.

Och visst, vi skulle behöva sitta 8 timmar på Oslos flygplats.

Älsklingen skulle inte kunna följa med, för han hade semester i juni och fick inte byta.

Ungarna skulle komma två veckor försent till skolstarten i september.

Men vad gjorde det. Jag skulle få gå på bröllop.

 

Och nu är vi här!

 

Men precis innan vi skulle åka så ville jag inte åka.

Jag hade ingen lust alls att åka.

Jag ville vara kvar i hemmets trygga vrå.

Men det får jag berätta mer om en annan dag för annars tar det hela natten här och vi ska på bakluckeloppis i morgon och då måste man vara utvilad.

 

I dag har det INTE regnat och vi har hunnit med att ta det lugnt (något väldigt svårt så här i semestertider), rensat fler mördarsniglar i trädgården och även bockat av ytterligare en punkt på to-do-listan för Sverigesemestern: plocka blåbär.

 

 

 

2. Plocka blåbär - check

 

Helt otroligt att något så himla simpelt kan imponera så mycket. Bästa sättet att få ny syn på saker. Göra enkla saker med folk som ALDRIG gjort sånt.

Gör att man uppskattar saker bättre.

Och jag vill så gärna ge dem dessa barndomsminnen.

Fast jag har väl inga glada barndomsminnen av just blåbärsplockning när föräldrarna släpade ut oss ungar en söndag i skogen och vi skulle plocka hela vinterns förråd av blåbärssylt.

Fast nu uppskattar jag ju det.

 

 

 

1. Hoppa i vattenpölar / Saltar en los charcos de agua de lluvia (mejor mientras esta lloviendo)

2. Plocka blåbär / Recoger arandanos en el bosque

 

/Y - i Sverige för första gången på 2,5 år.

 

 

Tiden har gått och det har hänt mycket. 

...och på samma gång ingenting. 

Det har varit en konstig tid och om jag kommer i stämning när jag kommer hem till mamma så ska jag berätta. 

Men just nu sitter jag på Oslos flygplats och har fem timmars väntan kvar till anslutningsflyget till Stockholm går. Ungarna ligger på en filt och sover efter MYCKET flams och trams. 

Vad ska jag göra?

Bara jag inte blir kissnödig och måste gå på toa. 

Inte bli kissnödig...

Jag hör av mig. 

/Y - som försöker att inte tänka på att gå på toa.