...LIVET ni vet, det där som inte bara är lata stranddagar, glammiga fester eller äventyrliga resor, utan det där som kommer emellan dessa tillfällen - vardag tror jag att det heter ;)

Det tar upp all min tid.

Och jag är arbetslös...

 

 

 

Efter en UTE-helg, och då menar jag inte ute som i ute på krogen, även om jag så-in-i-bomben hade behövt en sådan för att "glömma" min vardag, utan en ute som i UTanför-hemmet-UTE, så ser hemmet ut som ett bombnedslag.

 

Rena-och-vikta-tvätt-högarna på matsalsbordet har antagit en fysisk omöjlig höjd, damråttorna i hörnen har blivit så stora att de slåss med skitungarna på blodigt allvar om lekutrymmet i lägenheten och diskbeget i köket har brett ut sig så mycket att det numera är omöjligt att laga mat inne i köket.

Som tur är just det sistnämda inte mitt ansvar, diskberget alltså, matlagningen den ligger på min lott. Och som tur är nummer två så har vi diskmaskin. Alla diskansvarigast stora dröm och vår bästa investering här i familjen.

 

Jo helgerna här används till att återställa kaoset som uppstår under veckorna när ingen tid finns till att hålla kaoset på avstånd.

Plocka.

Men vissa helger så "händer" det saker som gör att vi inte lyckas med det återställandet. Som förra helgen då det vankades födelsedagskalas och årets tårt-och-kak-baknings-marathon skulle ske.

Och vissa helger, som denna helgen, så drar det för mycket i sol-och-bad-nerverna så det inte går att hålla oss hemma. Igår var vi och hälsade på i sommarstugan i Puerto Rico, sa adjö till en familj som åker tillbaka till moderslandet efter 20 år i solen och spenderade hela dagen vid poolen. Och idag gick vi ut i parken och hade fika-picnic på filten i vårsolen som börjat att skina komma även här i Las Palmas.

 

Bäst är det förstås att kombinera en plockdag och en aktivitetsdag. Men det är inte alltid man själv får bestämma och nu har det varit så.

Och hemmet ser ut därefter.

 

Och nu är det måndag.

En dag som jag borde vara ledig på nu när jag är arbetslös.

Men så är inte fallet.

Ledigheten har på något konstigt sett ätits upp av tillfälligheterna.

Jag hjälper en ögondoktor just nu att lära sig svenska. Hon vill åka till Sverige och jobba och vidarutbilda sig på något svenskt sjukhus och då måste man ju kunna svenska.

Tre timmar om dagen läser vi.

Det går undan.

Hon är duktig.

Så om det är någon som känner för att ta sig ann en ögondoktor.....hör av er.

 

Och så har jag ju modersmålsundervisningen med ungarna på eftermiddagarna. Och vuxensvenskan två kvällar i veckan.

Och föräldramöten.

Och kampen med spanska pappersmyndigheten.

Etc.

Som tar upp all min lediga tid.

 

Det blir liksom aldrig tid för det där jag vill ta tag i.

Fixa en egen svenskakurs för sjukvårdspersonal.

Det har jag ju erfarenhet av.

Det borde jag fixa lätt som en plätt.

Men det måste fixas en massa om HUR, VEM och VAR och sånt tar tid. 

 

Japp, det är vad jag pysslar med när det ekar tomt här inne.

Men jag är som julen, kommer tillbaka med jämna mellanrum.

 

/Y

....och nu tänker ni säkert att det är ju SJÄLVKLART att hon har njutit. Hon har ju varit på semester och bott på hotell den "glidarn". Men det är inte det tillfället som jag tänker på.

 

Att det ska vara så himla svårt att njuta.

Och speciellt på kommando.

Det är som förgjort.

 

Som när man väntar i evigheter på att få ha ett par dagars semester och få komma på hotell och äta frukostbuffé, slippa städa, få gå på restaurang, vara med sina när och kära utan att behöva anstränga sig och ha måsten.

Ja, då är det ju som upplagt för njutning.

Men si, det går inte.

Ju mer man lägger upp och ordnar för det, desto svårare är det att uppnå detta tillstånd.

Men det kommer jag till.

 

Det var, som sagt, inte det tillfället som jag tänkte på.

 

Här-om-dagen fick jag helt oväntat en hel-ledig förmiddag.

Helt från det blå.

Oväntat.

Överaskandes.

Nej nu ska jag banne mig ta vara på detta och sjunka ner i soffan med ett paket kex och en god bok, tänkte jag.

Jag har INGENTING som jag måste göra nu.

(Ja, det går faktiskt att inbilla sig de flesta saker, som att man verkligen INTE har någonting att göra en helt ledig förmiddag, om man VERKLIGEN anstränger sig. Man får öva lite och slå dövörat till för samvetet. Men det går.)

 

Och jag sjönk verkligen ner i soffan med kexen och boken och det fanns en lååååååååång stund där då jag verkligen kände en sån otrolig FRID och LYCKA.

Halleluja!

Jag kan fortfarande känna de där känslorna.

Nu ska här njutas.

Och det gjorde jag.

 

Visserligen kom där en liten röst i mitt huvud, med pekpinne och hötte åt mig:

- Nej. Yohanna, du borde verkligen ta dig i kragen och utnyttja den här lediga stunden för att gå ut i parken och köra några fettbrännarturer.

Jag fattar inte!
Varför ska den där pekpinnen alltid komma och förstöra stunden.

Men jag var stark och hötte tillbaka åt pekpinnen och slog dövörat till igen, så jag riktigt blev imponerad av mig själv där.

 

Och så satt jag där i TRE timmar och åt kex, läste bok och njöt.

Herre Gud vad skönt!

Ibland är det, det riktigt enkla som är det bästa.

Som när skitungarna leker mest med kartongerna och presentpapprena och skiter blankt i den super-dyra-som-man-fått-springa-benen-av-sig-för-att-hitta-presenten.

Superirriterande. Men ett känt faktum.

 

För när vi var på hotell, åt frukostbuffé, inte behövde bry oss om något och skulle njuta av att vara med familjen, ja då gick det inte så bra att njuta, måste jag erkänna.

Ungarna var så uppe i varv att de var omöjliga att vara med.

Bråkade och skrek.

Busade och levde rövare.

Ville inte sova.

Ville inte äta.

Ville inte sitta still.

Ville inte alls njuta.

Och ville inte alls låta föräldrarna njuta heller.

 

Men jag förstår dem.

Jag var litegrann själv så.

Försökte lugna ner mig själv men jag var så uppe i varv över att stunden äntligen hade kommit att jag hade svårt att fatta att det verkligen var sant.

NU, Yohanna, NU måste du njuta!

Njuter du nu Yohanna?

Du njuter väl nu?

 

När det enda vi egentligen velat gjort var att ligga på en solstol med en bok i handen och småprata med föräldrarna, så flängde vi omkring och skulle hitta på så mycket som möjligt. Åka hit och dit, hälsa på här och där och jag vet inte vad.

Och när allt var slut så har det bara sagt poff och var över och man undrade vad man egentligen haft för sig.

Hur gick det med solstolen och boken?

 

Faktiskt!

Så gick det ganska bra med just boken.

Jag tog inte med en enda bok till hotellet.

Vet ni varför?

Jag såg detta när vi var och rekognoserade på stället ett par dagar innan.

Det fanns ett av detta på varje våningsplan.

Bord fulla med böcker som folk läst och lämnat vidare till dem som ville fortsätta att hålla böckerna vid liv. Och 95% av dem var på svenska. Precis som gästerna på hotellet.

Vilken jäkla bra idé

Här skulle plöjas böcker bestämde jag.

 

Nu är ju FYRA dagar bara fyra dagar och man hinner inte 20 böcker då. Och speciellt inte om skitungarna bråkar med en hela dagarna och man ska vara social med den övriga familjen också.

Men det finns ju nätter ha ha.

Och jag läste och drack öl tillsammans med Älsklingen på terassen om kvällarna. Eller jag läste och Älsklingen spelade spel på mobilen. När ungar och gamlingar gått och lagt sig.

Det var bara vi vakna.

.....klockan 10 på kvällen.

 

Jag började med en Håkan Nesser. Det är en gammal favvis-författare från förr. Den första boken jag läste var "...och Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö".

Och så var jag fast.

Jag gillar hans sätt att skriva.

Och så gillar jag att han skriver om mina hemtrakter.

 

Och denna bok som jag fick tag på, "Berättelse om Herr Ros", var bra. Men den var FÖR djup. Jag fick en massa konstiga tankar om livet och meningen med det. Inte bra när man läser på natten och dricker öl.

Jag var tvungen att börja med något annat på en gång efter att jag avslutat den.

Något gladare.

Jag hade spanat in Läckebergs "Isprinsessan", men hade en föraning om att den inte skulle vara så munter den heller.

Så när jag fick se min ABSOLUT-favorit-författare Marian Keyes så var saken biff.

Henne skulle jag ha!

 

Det finns ingen som skriver så roligt och får mig på så bra humör som Marian, jag tror jag har alla hennes böcker.

Så det var lite konstigt att jag inte hade läst denna som jag hittade.

Men jag kände inte igen den.

Och körde igång.

Det var denna boken som jag läste när jag satt i soffan och njöt. För den fick ju följa med hem till Las Palmas efter semestern, för självklart hann jag inte färdigt den också på dessa få dagar.

Det finns ju en måtta på hur mycket läsning och öldrickande man hinner med på nätterna.

 

Men jag hade ju boken i min bokhylla där hemma.

Fast det var ju klart att jag inte fattat det.

För jag har den på spanska och då heter den "Helen kan inte sova. På svenska, som jag läste den på nu heter den "Mysteriet i Mercy Close".

Inte ens i närheten.

 

Så jag läste färdigt den och njöt.

Och som vanligt så lämnade den en oerhörd saknad efter sig.

Det är sånna böcker som man INTE vill läsa färdigt.

 

Men JA, jag har njutit.

Halleluja!

 

/Y

Nu är det slut och det är så svårt att fatta. 

Vi packade ihop igår och åkte hem sent på kvällen. 

Att äta fiskpinnar och potatismos med en klump i halsen är det jag har ägnat mig åt idag. 

Ungarna har varit i skolan. 

Jag har jobbat. 

Livet har återgått till det normala. 

Vardag. 

Ja inte riktigt. 

Föräldrarna är kvar tills på fredag och kommer och hälsar på i morgon. Än återstår några familjedagar. 

Sedan blir det ångest på riktigt. 

Jag HATAR avsked. 

/Y

Det hade behövts lite mer semestervana. 

Första dagen är avklarad och nu gäller det att suga musten ur ögonblicket för här går det undan. 

Vi befinner oss alltså på hotel Folias i San Agustin och jag får återkomma med en slutgiltig sumering när jag vet hur det gått, men hittills kan jag berätta att vi är nöjda. Jag hade läst många reseberättelser om hotellet innan vi åkte och de flesta var överens om att det bästa med hotellet var personalen. 

Och det håller även vi med om. 

Detta är ett av San Agustins äldsta hotell och jag undrar om det inte även är ett av öns äldsta. 

Älsklingens mor berättade att de tillbringade första natten på smekmånaden här innan de drog vidare till Lanzarote, för FYRTIO år sedan. På den tiden det begav sig. 

De hade beställt rum på ett annat hotell men hittade inte dit mitt i natten i ruset efter bröllopet. Det var på den tiden innan det fanns både GPS och Google att hitta vägbeskrivning med. 

På den tiden gick det att speta in direkt på hotell och fråga om rum. 

Det funkar inte nu för tiden. 

Nu bokas allt på internet innan. 

Tro mig, jag försökte. 

Vi ville ju stanna på samma hotell som mina föräldrar så jag gick in här i god tid innan och försökte fixa in oss, men si det gick inte. Alla rum är uthyrda till researrangörer så vill man ha nått rum måste man leta upp det på internet. Och det är inte det lättaste. 

Det finns en uppsjö. 

Men jag hittade. 

Men då får man bara ha ett barn per rum. 

Det andra får man lämna hemma ha ha. 

Nej, det andra skulle gå bo i mina föräldrars rum. 

Fast när vi kom, för jag hade, när vi kom och hälsade på föräldrarna och skulle kontrollera stället, fått "önska" ett våningsplan där vi skulle bo, visade det sig att rummet där vi skulle bo var jättestort. Så receptionen frågade om vi ville ha extrasängar till bägge barnen inställda i vårt rum. 

Och det var ju jättehyggligt. 

Så nu bor vi i ett jätterum med terras mot poolen och allt är frid och fröjd. 

....i mina drömmar. 

Detta är ett hotell fullt med skandinaviska pensionärer som går ut och reserverar sin solsängar med sina handdukar, något som är strängt förbjudet på ALLA hotell i hela världen skulle jag vilja påstå, klockan halv åtta på mornarna. Och sedan ligger de lugnt och stilla och solar och läser hela dagen. 

Inte en unge i sikte under hela veckan har mina föräldrar rapporterat. 

Så kommer vi med två småterrorister som inte kan hålla sams, vara lugna eller låta bli att skrika. Klart, det blir ju en chock för pensionärerna. 

Och ett stressmoment för föräldrarna som måste lyckas med det omöjliga. 

...eller skita'it och slappna av. 

Men något pressade i alla fall. 

Och det där med att lyckas med packningen. 

Ring inte mig om det ska packas. 

Jag har så mycket kläder väntandes i garderoben på att få komma ut på galej att jag tar med mig ALLT. 

Och ändå lyckas stå där på hotellet med ingenting att ta på mig. 

Varför tog du inte med dig någon kjol Yohanna?

Och varför ett par vinterjeans och ett par för små shorts?

Suck!

Men jag har med mig påskris. 

Visserligen fick vi ta in det bakvägen för det var för skämmigt att gå igenom receptionen med det tillsammans med alla våra hundra resväskor, men det är med. 

Jag får berätta mer om våra missöden (äventyr) i morgon. Vi måste passa på att sova medans skitungarna sover. I natt tror jag vi var vakna hela natten med Lillskatten som var så uppspelt att det slog över. 

ZZZzzzz...

/Y

Det tog bara 100 timmar för ungarna att somna och det får väl ses som rekord. 

/Y