Förra helgen var det meningen att jag och Älsklingen skulle ha åkt iväg på "romantisk weekend". 

Bara vi två. 

Storshopping

Hotell

Romantisk middag på stan. 

Lite fniss tillsammans. 

Lugn natt utan störningar. 

Och hotellfrukost. 

Planeringen var minutiös. 

Vi fick ställa in....

Jag blev ju sjuk där efter strandbesöket förra veckan. 

Jag fick feber och blev förkyld. 

Med hjälp av lite paracetamol och ibuprofen så gick jag och jobbade på måndagen och tisdagen. 

Lite förkyld?

Man är väl viking. 

På onsdagen kunde jag inte gå nånstans. 

Jag var dödssjuk. 

Mansförkylning, släng dig i väggen. 

Jag var tvungen att sjukskriva mig. 

Ringa till jobbet och ställa in. 

Kalla in svärmor och det tunga artilleriet. 

På morgonen när jag försökte lämna ungarna i skolan svimmade jag nästan utanför dörren och blev skrämd från vettet. 

Jag låg som en blöt fläck i sängen och undrade om min sista stund var kommen. 

Var detta ebola?

Efter fem dagar med 40 grader i feber och ingen förbättring trots härdigt paracetamolknapring så skrev doktorn ut antibiotika och så började den långa färden tillbaka till verkligheten. 

Uj vad svag man är efter en sådan pärs. 

Och vad sakta det går att få tillbaka sina krafter. 

Jag är utomordentligt besviken. 

Man ser i filmer och hör talas om folk som är sjuka och sitter uppfluffade i sängen, läser böcker och tittar ikapp på en massa tv-serier. 

Sånna sjukor får aldrig jag. 

Jag får minsann ligga och stöna i sängen som värsta zombien. Inte ha kraft att ens lyfta huvudet från kudden. Än mindre titta på något. 

Och ständigt undra om min sista stund är kommen. 

Inget läst. 

Inget ifatt-tittat. 

Inget skrivet. 

Ingenting!

Bara en bortslösad vecka. 

Idag var jag och jobbade för första gången igen. Tio dagar sedan jag fick feber. 

Det gick bra. 

Jag tog det vääääääldigt lugnt och tänker så ta det också resten av veckan. 

Här skall återhämtas. 

.....sa jag att TV:n gått sönder också?

Det är ingen ände på roligheterna här. 

/Y

Det blev en kalasdag!

Jag kände helt plötsligt att det nog var ganska så länge sedan vi åkte till stranden, att jag nog var ganska så trött på att vara hemma och städa och plocka undan varje helg, att det nog skulle vara ganska kul att åka iväg och göra något tillsammans i familjen, att ligga och slappa på stranden med solstrålarna smekandes över min trötta kropp nog lät ganska så lockande....

....och att jag nog borde börja att tänka på vinterförrådet av solvitaminer som jag inte skaffat mig på grund av den uteblivna semestern. 

Jag fick som jag ville och vi packade ner smörgåsar och pryttlar UTAN stress (halleluja) och tog BUSSEN (dubbelhalleluja) till stranden och hade en perfekt dag. 

Lugnt och fint med lagom sol, strand- jippo att titta på, ingen stress och inget strul. 

Jag låg på filten och trodde nästan inte det var sant. 

OCH jag kunde njuta av det. 

....om jag bara vetat vad som komma skulle....

Dagen avslutades med finfika och sedan så åkte vi nöjda och lyckliga hem till vårt perfekta hem......hrm. 

Dagen efter var jag SJUK!

Så så blev det med den uppladdningen av immunförsvar inför vintern. 

Men det är en helt annan historia. 

/Y

Det var länge sedan. 

Så länge sedan att jag faktiskt känner mig lite ovan när jag skriver här. 

Jag ser på statistiken att ni är ett jäng trogna som tittar in här även om jag inte skrivit ett smack på JÄTTELÄNGE - super-duper-jätte-länge. 

Tack för det. 

Sånt känns i hjärtat. 

För ärligt talat så har jag ju varit ganska orolig för hur det ska gå med bloggen. 

Jag är inte klar med den än känns det som. 

Men det har inte funnits tid. 

Och de små andningshål som funnits har varit tvungna att användas till just ATT ANDAS. 

Jag har jobbat på dagarna. Kommit hem och matat ungar och dragit iväg på eftermiddagsjobb när Älsklingen kommit hem. Två dagar i veckan har jag haft kvällskurser och andra dagar privatlektioner utöver detta. 

När jag kommit hem på kvällarna har jag duschat och ätit och sedan har det varit dags att förbereda morgondagens klasser. 

Midnatt har blivit min nya säng-gångs-tid. 

På helgerna har jag varit död. 

Ungarna har blivit försummade. 

Äktenskapet går på autopilot. 

Ändå är jag fattig som en kyrkråtta. 

Och nu kommer julen. 

Jag kan inte fortsätta såhär. 

Det vet jag. 

Men det börjar lugna ner sig nu. 

Saker börjar lägga sig på plats. 

Men det var inte det jag skulle berätta om nu. 

Detta skulle inte bli nått klageri-inlägg. Det är måndag och hela veckan ligger framför en med möjlighet att göra nya underverk. 

Sist jag skrev var det ju min födelsedag. 

En månad sedan. 

Huvaligen vad tiden går. 

Min födelsedag. 

Jag var trött och hade inget planerat. 

Och jag hade heller inte lust med något. 

Men det blev jättebra ändå. 

Eller kanske just på grund av fattandets och lusten på planer.

Jag blev sjungen för på mina bägge vuxen-svenska-klasser under veckan innan. Brytande på spanska förstås men det gör ju det hela mer genuint. 

När jag kom hem från jobbet, på födelsedagen, behövde jag inte laga mat utan blev ivägskjutsad till hårfrisörskan med en macka i handen.  Och när jag kom hem var det blommor och presenter. 

Veckohandlingen slapp jag dock INTE undan. 

På kvällen vankades det överaskningsbesök med KÖPE-tårta och härligt fredagsmys av bästa väninnan med familj. 

Och på söndagen åkte vi på utflykt (foton från detta går jag återkomma med för det blev så mycket fint). Något som sedan visade sig vara ännu ett överaskningskalas och lunch på lokal. 

Jag kom hem lite rund under fötterna, en SÖNDAG ;)

Så på måndagen var jag en aning trött. 

Men lycklig. 

Och nöjd med mitt firande. 

Och det bästa med att fylla fyrtio-något är att det bara känns som att det blir bättre och bättre. 

/Y