Här kommer lite eftertankar

... från en som stått bredvid och tittat på och vetat vad det handlat om men inte kunnat komma med några råd. Sånt måste man komma fram till själv.

 

*Vad i hela friden snackar hon om nu då ;)*

 

Jag har en väninna som för ett tag sedan bröt upp från ett långt förhållande. Efter mycket om och men och ältandes fram och tillbaka så kändes väl det som det bästa alternativet.

Just då.

 

Sedan gick det en tid. Ensamheten kom över henne, den biologiska klockan började ticka, omvärlden började komma med gliringar och ingenstans sågs det nån ljusglimt i tunneln till framtiden.

 

Jag såg henne gråta, jag såg henne tvivla, jag såg henne älta, jag såg hennes desperation.

Jag såg henne prova på att döva sig med vin, med jobb, med on-night-stand. Till och med fundera på att gå tillbaka till det gamla förhållandet.

Inget hjälpte.

Eller det hjälpte.

....en stund.

Alltid kom hon tillbaka till samma känsla som innan.

 

Ensamhet.

Jag är ensammast i världen och kommer så att förbli för tid och evighet.

Till och med tanken på att ge upp drömmen om drömprinsen fanns. Tanken på att åka utomlands och inseminera sig för att få en familj dök också upp.

NÄR.BLIR.DET.MIN.TUR.ATT.VARA.LYCKLIG?

 

Jag stog bredvid. Torkade tårarna, drack vin, pratade och peppade.

Jag berättade.

Jag berättade att när jag bröt upp från mitt allra sista misslyckade förhållande, innan jag träffade Älsklingen var jag med om samma sak.

Uppbrott, ensamhet, förtvivlan, väntan, vin, jobb, on-night-stand, mer ensamhet, uppgivenhet, tappat hopp, inseminations-tankar osv.

Ingen drömprins i sikte.

 

Men så åkte jag på solsemester till Gran Canaria - helt otippat.

Hade en semesterromans - INTE helt så otippat ;)

Blev kär - INTE heller så otippat.

Och hittade drömprinsen, flyttade, utomlands, fick, barn, gifte mig och är fortfarande kär efter 11 år - så helt jäkla OTIPPAT så det fanns helt enkelt inte på min karta att det skulle kunna gå på det sättet.

När jag allra minst förväntade mig det och på det sätt jag allra MINST kunna tänka mig att det skulle kunna ske på.

 

Jag sa de sakerna.

Jag berättade för min väninna.

Jag försökte trösta.

Jag visste vad jag talade om.

Lita på mig, hav förtröstan, ge inte upp hoppet, det kommer en dag.....osv.

 

Men sånt kan man inte övertyga någon om.

Det måste upplevas.

Det är något som man måste gå igenom.

Komma ut ur.

 

Nu är min väninna försvunnen!

Jag har inte hört ett ljud från henne sedan innan jul.

 

?????

 

Hon är kär.

Hon är i det där rosa molnet som vi alla vill vara i.

Hon är oanträffbar.

Och det verkar gå bra.

 

Och jag är så HIMLA lycklig.

 

Jag visste väl det. Jag visste väl att det skulle gå bra till slut.

 

Och att ens fundera på att åka utomlands och inseminera sig och bli ensam mamma - då måste man ju vara hur galen som helst. Kan jag känna NU, nu när jag vet hur det går till med skitungar i huset ;)

Skulle aldrig klara det själv.

Jag är så himla impad av alla ensamstående föräldrar som klarar livet.

En stående ovation för dem.

 

Slutet gott, allting gott.

Och så hoppas jag att jag får byta några ord med min väninna inom en snar framtid också ;)

 

/Y

Känner igen mig exakt!
Fast min lycka hittade jag hos bästa radhusgrannen.
Hennes bror (som jag kände via jobbet) klev in i mitt hjärta och där blev han kvar. Att jag kände mina svärföräldrar innan vi blev tillsammans var ju helt ok eftersom jag visste att de var världens goaste :) Jag och svärmor satt i samma BRF-styrelse INNAN hon blev min svärmor :D
Jag var 41 och hade två barn på 9 och 7 år, och det har blivit hur bra som helst! :D
Kram

En solskenshistoria!

Anledningen till att jag kommer tillbaka till din blogg är, att man aldrig vet vad ämnet kommer att bli. Du beskriver både din och din väninnas situation så fint.
Själv var jag vilt kär i en kille och "gick stadigt" i över ett år (jag var 15-16 år); åkte på semester, och när jag var borta, fick jag ett brev med hans kamratring i. Han hade nu sällskap med, den jag trodde var. min bästa vän. Jag ville bara dö (trodde jag då).
Fast forward - Jag var förlovad i ett par år med en svärmors dröm. Han fick 6 veckors träning som reservofficer på Gotland. Helt plötsligt kände jag mej fri! Kunde göra VAD jag ville NÄR jag ville. ingen att ta hänsyn till. Så fick chansen att resa till USA. Den där klockan tickade inte för mej; jag var bara 23.
Fast forward - På ett pensionat i San Francisco råkade jag sitta mitt emot en snygg kille vid middagen. Vi pratade, han ringde nästa dag. Två veckor senare: "I love you"; efter tre månader förlovning; bröllop efter fem månader. Nästan 50 år tillsammans, fulla av kärlek, innan cancern tog honom.
Livet är fullt av överraskningar.

Underbart inägg!