... från en som stått bredvid och tittat på och vetat vad det handlat om men inte kunnat komma med några råd. Sånt måste man komma fram till själv.

 

 

Jag har en väninna som för ett tag sedan bröt upp från ett långt förhållande. Efter mycket om och men och ältandes fram och tillbaka så kändes väl det som det bästa alternativet.

Just då.

 

Sedan gick det en tid. Ensamheten kom över henne, den biologiska klockan började ticka, omvärlden började komma med gliringar och ingenstans sågs det nån ljusglimt i tunneln till framtiden.

 

Jag såg henne gråta, jag såg henne tvivla, jag såg henne älta, jag såg hennes desperation.

Jag såg henne prova på att döva sig med vin, med jobb, med on-night-stand. Till och med fundera på att gå tillbaka till det gamla förhållandet.

Inget hjälpte.

Eller det hjälpte.

....en stund.

Alltid kom hon tillbaka till samma känsla som innan.

 

Ensamhet.

Jag är ensammast i världen och kommer så att förbli för tid och evighet.

Till och med tanken på att ge upp drömmen om drömprinsen fanns. Tanken på att åka utomlands och inseminera sig för att få en familj dök också upp.

NÄR.BLIR.DET.MIN.TUR.ATT.VARA.LYCKLIG?

 

Jag stog bredvid. Torkade tårarna, drack vin, pratade och peppade.

Jag berättade.

Jag berättade att när jag bröt upp från mitt allra sista misslyckade förhållande, innan jag träffade Älsklingen var jag med om samma sak.

Uppbrott, ensamhet, förtvivlan, väntan, vin, jobb, on-night-stand, mer ensamhet, uppgivenhet, tappat hopp, inseminations-tankar osv.

Ingen drömprins i sikte.

 

Men så åkte jag på solsemester till Gran Canaria - helt otippat.

Hade en semesterromans - INTE helt så otippat ;)

Blev kär - INTE heller så otippat.

Och hittade drömprinsen, flyttade, utomlands, fick, barn, gifte mig och är fortfarande kär efter 11 år - så helt jäkla OTIPPAT så det fanns helt enkelt inte på min karta att det skulle kunna gå på det sättet.

När jag allra minst förväntade mig det och på det sätt jag allra MINST kunna tänka mig att det skulle kunna ske på.

 

Jag sa de sakerna.

Jag berättade för min väninna.

Jag försökte trösta.

Jag visste vad jag talade om.

Lita på mig, hav förtröstan, ge inte upp hoppet, det kommer en dag.....osv.

 

Men sånt kan man inte övertyga någon om.

Det måste upplevas.

Det är något som man måste gå igenom.

Komma ut ur.

 

Nu är min väninna försvunnen!

Jag har inte hört ett ljud från henne sedan innan jul.

 

?????

 

Hon är kär.

Hon är i det där rosa molnet som vi alla vill vara i.

Hon är oanträffbar.

Och det verkar gå bra.

 

Och jag är så HIMLA lycklig.

 

Jag visste väl det. Jag visste väl att det skulle gå bra till slut.

 

Och att ens fundera på att åka utomlands och inseminera sig och bli ensam mamma - då måste man ju vara hur galen som helst. Kan jag känna NU, nu när jag vet hur det går till med skitungar i huset ;)

Skulle aldrig klara det själv.

Jag är så himla impad av alla ensamstående föräldrar som klarar livet.

En stående ovation för dem.

 

Slutet gott, allting gott.

Och så hoppas jag att jag får byta några ord med min väninna inom en snar framtid också ;)

 

/Y