Här är det slut på inskolningen

...och i morgon börjar Lillskatten att gå längre dagar på SAMMA tider som Guldklimpen. De nya vardagsrutinerna ska formas och nötas in.

Vardagen here we come ;)

 

 

 

 

I dag lämnade jag henne två och en halv timme i skolan, i morgon ska hon vara där i fyra. Nästa vecka börjar vintertiden för alla barn och då är det en timme längre som gäller.

De andra dagarna har hon bara varit där i en timme.

Och det har gått bra.

Eller hon har ju i alla fall velat gått tillbaka dagen efter. Sånt där är ju svårt att veta när de inte kan förklara så bra. Man får gå på känslan.

Nu börjar allvaret.

 

Och så i dag när jag lämnade Lillskatten i skolan och gick i väg, på en halvhjärtad morgonrunda (JAG har fortfarande semester) och en timmes fritid med frukost, så kändes det så konstigt.

Ledsamt.

Jag som längtat så länge.

Jag hade ångest i hjärtat och det var inte BARA för att lämna min lilla skatt ensam i skolan, utan det var något mer. Ängslan över vad som komma skall. Nu har den tiden, som jag skjutit på allt till, kommit. Nu finns det inget kvar att skylla på.

 

Jag hade lovat mig själv att den första lediga dagen, med ungarna i skolan, OM man nu kan kalla det för ledigt när man går hem till ett berg av måsten, att jag skulle få lägga mig i sängen och sova mitt på dan.

Det måste vara en lyx som hemmaföräldrar sällan kan unna sig fastän "hela världen" tror att de gör det gämt.

Jag fick fara omkring med damsugaren istället, efter morgonens olycka med krossat glas, för att undvika skärsår i nakna fötter från hemkommande skolbarn.

Och det är INTE riktigt samma sak som att sova.

 

Men jag gick en morgonrunda - själv.

Jag åt frukost - själv, i lugn o ro.

Jag gick på toa - själv utan att behöva oroa mig för att något skulle hända så fort som jag sloge ner röver på ringen.

Och jag satt vid datorn - själv utan att någon kom och försökte trycka på en massa tangenter samtidigt som jag.

Vilken utomordentligt konstig känsla och upplevelse.

 

 

 

 

I morgon är en annan dag.

Jag kanske skulle unna mig en lur då. Lite som en kick off ;)

 

/Y

jag tycker absolut du ska unna dig en sovstund :) det behöver man som mamma.
Jag förstår din känsla, allt är nytt och som man längtat efter detta men så när det kommer känns det helt plötsligt inte "lika viktigt" längre att vara själv och göra grejer. man inser att barnen börjar bli stora. Det lär ta ett tag innan du vänjer dig. Kram vännen

Yohanna du skriver för underbart! Går in och läser din blogg varje morgon och det får mig att småskratta! Känner igen mig i ALLT du beskriver om småbarnsåren, från toalettbesök och vad som kan hända när man är inne på "huset"! Mina killar är 20, 18 och 12 men hänger runt mamma vid 21 tiden varje kväll då de kommer ut från sina rum och vill ha tapas. Helgnätterna består av telefonsamtal från de äldre om saker som händer - med detta vill jag bara säga NJUUUT! Lägg dig och sov, det gjorde aldrig jag. Ta vara på att få vara själv! Kram Eva

Jo så var det, jag kommer ihåg. Att man liksom inte riktigt visste vad man skulle göra av sig när man plötsligt fick TID. Njut nu! Det är du värd.

En gigantisk omställning! Kommer ihåg den där känslan. Att få läsa en tidning, äta lunch och, framförallt, få gå på toa ifred!