Här börjar det lukta 40-års-kris

...som jag FAKTISKT inte trodde att jag skulle behöva oroa mig för. Jag är ju nöjd, med mig själv, med livet och ...jaaa...?

Är jag?

Eller börjar det lukta lite kris?

 

I söndags kväll visade de filmen Mamma Mia på TV och jag fastnade NATURLIGTVIS. Vad kan bli mer söndagskväll än en bra film, en skål med godis och den sköna känslan av ett gott dagsverke från helgen som gått.

 

Det fanns en scen där i filmen som högg som en kniv i mitt hjärta, jag började storgråta (som tur var hade Älsklingen redan gått och lagt sig så jag fick vara ifred och behövde inte förklara någonting) och sedan dess har det legat nån form av melakoni över mig och jag kan inte sluta fundera.

 

En känsla av att tiden rinner ifrån mig som sand mellan fingrarna....

 

 

 

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well known sadnessand and I have to sit down for a while
the feeling that I'm losing her forever
and without really entering her world
I'm glad whenever I can share her laughter
that funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing
slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
barely awake I let precious time go by
then when she's gone, there's that odd melancholyc feeling
and a sense of guilt I can't deny
what happened to the wonderful adventures
the places I had planned for us to go
well, some of that we did, but most we didn't
and why, I just don't know

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
the feeling in it slipping through my fingers all the time
do I really see what's in her mind
each time I think I'm close to knowing
she keeps on growing slipping through my fingers all the time
sometimes I wish that I could freeze the picture
and save it from the funny tricks of time(slipping through my fingers)

Slipping through my fingers all the time

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
waving goodbye with an absent-minded smile

 

Läs texten och alla superfina kommentarer här >>>

 

 

 

 

Lillskatten har flyttat till sitt nya rum och sover bra där (peppar peppar ta i trä, jag sover sämre inne i min toma sängkammare), igår tappade Guldklimpen sin allra första tand (som vi har väntat, den har varit lös i en månad nu), jag har börjat klippa navelsträngen med hemmet och går iväg för jobbträning flera timmar varje eftermiddag och till hösten (om BARA tre månader) är det dags för skolstart för den sista kycklingen.

 

En era kommer att vara över.

Småbarnstiden, bebistiden, mammaledigheten.

Så fort det gick, och ändå så oäääääääändligt sakta under vaknätter, amningsmarathon, sjukdomar, potträning, äta-själv-träning och oändliga diskussioner om HUR i hela friden man ska göra vid otaliga vägbulor i familjelivet.

 

Vad har jag gjort?

Har jag tagit till vara på allt detta?

Har jag njutit?

Har jag gjort allt det där som jag planerade att göra?

Kan jag se tillbaka på denna tid och känna att jag är nöjd?

 

Sanningen är väl snarare att jag gnällt mest hela tiden, tyckt synd om mig själv och tyckt att detta med ungar har varit skitjobbigt.

Och nu så är det snart försent att göra något åt det.

 

Ungarna börjar bli stora.

Deras liv börjar nu.

Och på något, lätt skrettretande sett (för jag fyller ju bara 40), så känns det som att MITT liv börjar ta slut.

Nu är det ungarnas tur att växa upp och bli personer. Personer som ska ut i livet på äventyr, hitta den stora kärleken, drömma de stora drömmarna, förändra världen.

 

Och jag då?

Allt det där som JAG skulle göra?

 

Jo, jag har väl varit ute på äventyr, tågluffat till exempel - det var ju inte så äventyrligt.

Ja, jag har ju träffat den stora kärleken - och det var ju inte så himlastormande som på film och det där stora romatiska bröllopet blev ju aldrig av.

Och mina stora drömmar ligger fortfarande i en liten ask och väntar. Tex finns inga stora rikedomar innom räckhåll för mig, ingen röd matta, inga stora mästerverk.

Förändra världen...?....jag börjar att tappa hoppet.

 

Men inte kan jag vara avundsjuk på mina skitungar?

Jag vill ju dem allt gott.

Jag vill att de ska få allt det där som jag aldrig fick.

Fast ändå på ett annat sätt vill jag det inte, för då kommer de aldrig att sakna det de aldrig fick och heller aldrig kommer att uppskatta det som de VERKLIGEN får.

 

Men jag då?

Time is slipping through my fingers....

 

/Y

 

PS Det är ju rent för bedrövligt att man inte ska kunna uppskatta sakerna när man väl har/upplever/gör/är-mitt-uppe-i dem. Utan det är först när man väl blir äldre och vis som man verklige förstår vad man varit med om. Och vad man VILLE vara med om. Och vad som är något VÄRT att vara med om.

Det är väl det som är att vara ung.

Att man tror sig veta fast man egentligen inte har en aning om vad man kommer att veta sen.

Ungefär som att bli förälder ;) DS

Jag tappar nästan andan när jag inser att mina ungar snart, snart inte kommer att vilja gå och fika med mig, åka på semester som familj, inte ens bo kvar hemma. Det går så otroligt fort... Men åldersnoja har jag inte haft sen jag hade "9 år kvar till 30"-krisen...

Åh vännen..jag tror att allt det där kommer till var och en av oss..
Jag tror att du skulle behöva prata med någon, de flesta gör det, få sortera ut allt, precis allt..
en tror jag att du behöver få en roll någonstans på ett företag, få upp självkänslan igen, hitta dig själv. Jag har inga barn och kan aldrig förstå hur det är, men en sak vet jag, att det är tufft. Dom växer inte ifrån dig, dom växer med dig :) å det är aldrig försent att ändra eller förändra, aldrig..
Jag tror du behöver ett eget liv, en man som faktiskt hjälper till lite mer än du låter honom. Dela upp sysslorna lite emellan er. Träffa din vänner och lämna "kalaset" med barnen till honom på kvällarna emellanåt. Han kan och vill säkert.
Men tala med någon och försök komma ut på arbetsmarknaden, det tror jag skulle göra dig gott <3
Stor kram Åsa

Å du, det är bara att ta tag i drömmen, herregud, 40? det är väl fanimej ingen ålder :D 78 el 80 ja då kan vi snacka..Låt dina barn växa och utvecklas och ta samtidigt tag i ditt egna, det funkar, tro mej :) det är A L D R I G försent :)
Stor kram Åsa

Härligt att du vågar känna och tänka-kan bara bli bättre. Precis så är det här i livet för en del av oss för vi är alla olika, men du är en typ av människa och ...därför upplever du som du gör Fantastiskt att kunna sätta ord på det du känner och faktiskt också våga känna, let the tears fall and the joy come

Ja, det där är frågor som har snurrat i min skalle också...men jag satte aldrig ord på dem, skulle nog gjort det, skulle berättat för ungarna hur jag tänkte, så de visste. Jag kanske får tillfälle till det någon gång. Att reflektera är aldrig fel och sätta ord på känslor är bra men inte så lätt. Ha en fin dag!

Jag grät också när jag såg detta på film, kommer jag ihåg. Mina pojkar är 19 och 22 detta året och jag fattar inte var åren har tagit vägen. Själv är jag 43 i November. Min mamma var 44 år när jag kom hem till henne och nervöst berättade att hon skulle få sitta barnvakt för hon skulle snart bli mormor. Det känns så konstigt när man tänker så!!!
Tänk om jag blir farmor snart (fast det tror jag inte)
Idag höll jag en bebis på 3 månader och det kändes som om jag aldrig hade hållit ett barn förut. Mycket konstigt!!!

Småbarnstiden gick snabbt och var svår många gånger. Nu när dom är stora så får jag försöka stötta och vägleda dom så gott det går.
Visst blir man orolig och arg på dom nu med. Men så himla glad o stolt när det går bra!

Jag tycker du är modig ock klok som sätter ord på vad du känner och inte "mörkar". Detta gjorde att jag med tänkte till.
Tack för en bra blogg där jag kan läsa om hur det är på riktigt!

Men även om du kommer jobba och barnen gå i skolan så kommer du ha massor av fantastiska stunder med dem. De är ju inte vuxna än på länge. Jag tycker att jag får det trots att jag jobba 90% nu, fastän det var bättre när jag jobbade 80%. Och du har ju verkligen offrat mycket för dina barn. Det är inte alla som är hemma så länge som du. De kan skatta sig lyckliga som har en sådan mamma :)
Men jag känner igen en del av dina tankar. Jag har aldrig haft någon ålderskris men kommer jag ha en kommer den nog bli vid 40....

Det är nog som någon klok människa sa: Var tid har sin egen tjusning..
Jag är uschligt gammal, 54 (snart 55 och hur hände det?) mina ongar är 21 o 23, en utflyttad och grabben söker lägenhet. Och det är klart att det är inte enbart glädje - man vill ju ha dem kvar.
Men faktum är att det känns helt ok att dottern flyttat nu. Vår relation var ganska svajig det sista innan hon fick eget. En hemmadotter på 22 och en klimakteriemamma - njä, det är ingen bra kombination ;)Sedan hon flyttade för 10 månader sedan har vår gamla, fina relation kommit tillbaka :)
Men när jag var 40 var tanken på att mina små skulle flytta hemifrån hemsk. Men man liksom växer med dem, livet formar sig efter tidens gång. (OK, det där lät bara urfånigt, men jag tror du fattar)
Och du, ett annat faktum är att efter jag fyllde 40 har jag upplevt min bästa tid. Även om jag haft lite otur med en skruttig kropp så mår jag mycket bättre i själen ju äldre jag blir.
Jag tror att man släpper lite av kraven på sig själv, och vågar ta för sig lite mer.
Haha, vet du - när jag tittar på mina grannar och deras små, undrar jag hur man orkade.. ;)Det är ganska skönt när de är stora och man kan sitta ner tilll ett dukat bord, med mat som de har fixat :)
Kramar