Här är dagens uppdrag

....som är att i största möjliga mån färdigställa Irmas rum som vi hållit på med i EVIGHET ;)

Aldrig hade vi väl trott att det skulle ta sån lång tid.

 

 

 

 

Efter gårdagens shoppingrunda, med obligatorisk lunch på köttbulle-ikea, så kom vi hem med de TRE viktigaste sakerna som fattades: rullgardin, lampa och matta, samt ett ilsket lysande rött kreditkort.

Så nu har vi månadens magsår fixat ;)

Men förhoppningsvis så kan Irma flytta in i sitt rum ikväll.

 

OM det går som det ska, vilket det inte ser ut att göra just nu på grund av familjegräl, PMS och springande tid.

Och OM det går att lugna ner, det oförklarliga, helt plötsligt uppflammande, dåliga mamma-samvetet.

 

Något av det som jag verkligen HATAR med detta att vara förälder är att man aldrig vet vad som är rätt eller fel sätt att göra saker på.

Alltid så finns det TVÅ sidor av saker (om man har tur och det inte finns fler).

Och det är bara du själv som kan bestämma vad som är rätt för dig.

 

Som nu detta med att flytta Irma till eget rum.

Vanligtvis brukar ju detta ske mycket tidigare än i tre-års-åldern, men nu har det blivit så här av olika skäl. Och man brukar ju tala om rätta åldrar att göra det och vissa åldrar då det av olika utveckligsfaser inte är så lämpligt att göra det.

Flytta till eget rum vill säja.

 

Ska vi flytta henne nu när hon sover relativt lugnt om nätterna och hon verkar vara trygg i sig själv. Och då riskera att det blir oroligt om nätterna IGEN med nattskräck på grund av seperationsångest eller hon tror att hon blivit åsidosatt?

Eller ska vi vänta tills det kommer en sån där orolig period igen (det vet vi ju att de kommer, de är värre än Terminatorn) och på så sätt liksom passa på när det ändå är något oroligt på gång i hennes utveckling och göra något fint av detta med flytten, att hon blivit stor, fått eget rum, något speciellt, nån firning?

 

Som vanligt så kommer det säker gå mycket bättre än förväntat och så har man oroat sig alldeles i onödan.

.....eller så går det HELT ÅT SKOGEN.

Det är hur som haver ;)

 

Hå hå ja ja, det blir i alla fall inget gjort om jag sitter här och tycker synd om mig själv ;)

 

/Y

Skönt att rummet börjar arta sig! :) Hoppas det går bra för lillan att flytta in i rummet!

innerst inne är de flesta föräldrar bra föräldrar o gör rätt :) sen kanske inte andra tycker likadant men det viktiga är att man tror på sig själv o håller det som är rätt för en själv

Vad fint det kommer bli. Hoppas Irma tycker det också så att det blir av egen vilja...annars är det väl bara att vänta. Det löser sig nog :)

Som förälder är det väldigt lätt att tappa självförtroendet och tro att man alltid gör fel och alla andra rätt. Det är bara det att så tror vi ju allihop.. ;)
Jag hade passat på att flytta henne nu medan hon är lugn och trygg, funkar det så funkar det. :)
Kram

Inte lätt det där... rätt och fel... men jag är säker på att det går bra;)
Härliga real life storys=))

Yohanna, Du har en ovanlig förmåga att oroa dej för vad som möjligtvis KAN hända, innan nåt händer. :) Du försöker vara en perfekt förälder, verkar det. I have news for you - det finns inga perfekta föräldrar!!! Vi alla gör vad vi tror är bäst för ungarna och vanligtvis funkar det alldeles utmärkt.
Om du åminstone låtsas att du är säker på att Irma kommer att tycka om sitt rum, blir det säkert så. Om inte - well, då kan du ju ändra planerna.

Själv fick jag inte eget rum förrän jag var 12. Innan dess sov jag i en utdragssoffa med min mor på den översta sängen och jag på underslafen. Då var man redo för ett eget rum, som du kan förstå.

Lita på dina instinkter, Yohanna. Du låter som en fantastisk mamma!